Scrooged (1988)

Dickens gamla fina utslitna ”A Christmas Carol” har säkerligen gestaltas i så många versioner att det bara känns jobbigt att tänka på det. Här kommer Scrooged, eller ”Spökenas hämnd” som den så katastrofalt fick heta vid den svenska premiären juldagen 1988, en amerikansk flåshurtig modern version av temat om den elake och gnidne chefen som får sig en riktig läxa på självaste julafton. Historien förfluyttad till ett tv-bolag där besserwissern och den inte helt ödmjuke Frank Cross regerar, tvingar sina anställda att jobba övertid och sparkar folk till höger och vänster. Precis när Cross är i sitt esse så får han då veta att tre spöken kommer att besöka honom vid olika tillfällen för att visa honom vissa saker…

Det är plumpt, det är ett råfläskande med dumhumor och det är galet värre. Cross tas med på en ganska olustig resa, där det mitt bland all slapstick och elak humor döljer sig ett uns av vemodighet och gamla sorger. Nu stannar inte regissör Richard Donner upp speciellt länge vid dessa händelser utan öser hellre på med simpel humor och välkrattade maneger. Trots sitt billiga yttre tycker jag detta är skönt underhållande, vilket jag också är ganska ensam om ifall man ser till det allmänna omdömet. Scrooged är en film som man antagligen tycker är rätt kul eller hatar. Vad som gör den underhållande just i min dvd-spelare är att den är så over-the-top och svulstig i sitt utförande så att det inte går att värja sig. Så amerikansk och spelande på de berömda känslosträngarna som passar för julen modell smaklös. Och smaklösheten behöver få finnas där gott folk, sida vid sida med det snygga och sofistikerade. Slapsticken är ofta hård och våldsam och varvas med skämt av lägre nivå. Dickens hade antagligen muttrat surt om han sett hur hans verk behandlas här.

ja..han tittar på just dig!

Bill Murray, vid den här tiden rätt stor komedistjärna efter succén med Ghostbusters, gör sig av någon lustig anledning väldigt bra som den elake Cross. Eller kan det vara att Murrays osvikliga talang för svart sarkasm och det snygga sättet att glida undan varje form av eftertänksamhet passade sig särskilt bra här..? I rollistan backas Murray upp av idel kända namn från 80-talet; John Forsythe, John Glover, Robert Mitchum, David Johansen, Carol Kane, Bobcat Goldthwait (och ja: med lika illa röst som vanligt) och Karen Allen som Cross gamla kärleksintresse Claire.

Scrooged är enkel. Inga konstigheter eller utmaningar i manuset. Humorn ligger på det breda planet och kantrar ofta över i too-much. Trots detta är det en frejdig och munter tillställning som får ses för den den okomplicerade underhållning den vill vara. Murray snackar och går på med sin patenterade humor (vilket också visar att han är rätt man till den här rollen), får sina mothugg, sin beskärda del av vikten att veta hut och sedan blir alla nöjda och glada. Löjligt enkel film som tilltalar det rebelliska barnet i mig. Svälj med mycket julmust så går det ner ganska smärtfritt!

Julfaktor: Hög! Det utspelas på julafton, är en Dickens-julsaga, lite snö syns här och där och naturligtvis är filmen också begåvad med en lagom sliskig sång till eftertexterna; ”Put a little love in your heart” med sköna Annie Lennox röst. Kom igen! Vad mer vill du ha i väntan på tomten!??!

2 kommentarer på “Scrooged (1988)

    • Du ser…nu börjar tvivlet gnaga i dig trots allt….se om nu till jul och med nya ögon så ska du se att den blir bättre och bättre…;-)

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.