Miami Vice (2006)

Den gode regissören Michael Mann har alltid gått hem hos mig. Collateral och Heat har varit rena högtidsstunderna med sitt stiliserade bildspråk och smarta storys. Mann verkar ha förmågan att som ingen annan sätta prägel på storstadsmiljön och göra den rentav lite lockande och mystisk. Och vem passar väl bättre till att överföra tv-succén från 80-talet (som han var med och producerade) till långfilmens förlovade värld om inte just han. Eller..? Dagens betraktelse är dock ett plågsamt påminnande om att det inte är en självklar succé när man tar ett redan hyllat koncept och för över det till större skala.

Crockett och Tubbs, nu i Colin Farell och Jamie Foxx skepnader tar sig an en narkotikaliga med förgreningar som sträcker sig långt bortom bara Miami och Florida. Det blir en undercoveroperation som på sedvanligt manér för dem långt in i busarna olika nästen där det gäller att hålla huvudet kallt och lita till list och tur (och en jäkla bra undercover-profil). Så rullar det på under dryga två timmar och det känns alldeles för långt. Återigen, jag fortsätter tjata om samma mantra, ett engagerande manus är värt så mycket. Finns inte det så får man i alla fall se till att ha något annat som sticker ut. Som gör filmen lite extra värd att komma ihåg. Vice i denna version har dessvärre inget av detta. Det är som om filmen inte kan bestämma sig för var fokuset ska ligga, på en bra story som håller hela vägen eller på scenografiskt rätta miljöer med tillhörande actioninslag. Resultatet blir att jag återigen tappar intresset och bara uppskattar vissa bitar av filmen. De fåtaliga shootout-scenerna är dock som vanligt i Mann´s fall oerhört snyggt komponerade och genomförda med tunga ljudkulisser och nervig intensitet. Musiken lyckas då och då matcha Mann`s bildspråk över Miami och havet och känslan av lite nostalgisk 80-tals-tv är inte långt borta. Dessa ingredienser är dock bristvara i den här filmen vars ambition säkerligen kanske var större än resultatet visar upp.

Colin Farrell gör en förvånansvärt svag och slö insats som Crockett medan Jamie Foxx dock lyckas dra igång lite liv och intresse i sin figur. Filmens bad guys är inget att skriva hem om och de sätter inga som helst avtryck i filmen. Lite pliktskyldigt förekommer också en del av de karaktärer som omgav huvudpersonerna i tv-serien, men de förpassas snabbt ut i perifin som statister och nödvändiga bollplank vid ett fåtal scener.

Miami Vice förpackas, återigen när det gäller Michael Mann, i en väldigt snygg ask . Normal sett brukar ju också innehållet smaka mumma, men i det här fallet känns det tyvärr alltför oengagerande och bortslarvat. Hur mycket snygg yta som helst kan inte hålla svagheterna borta. Det blir ett knappt godkänt och då är jag snäll…eller möjligen nostalgisk.

Betyget: 2

Vägen (2009)

Att se filmatiseringen av Cormac McCarthy´s omtalade roman är en riktig plåga. På ett positivt och omskakade sätt. I ett läge när vi återigen plötsligt verkar översköljas av diverse framtidsskildringar av varierande katastrofgrad, känns Vägen otroligt återhållsam, enkel men ändå avsevärt vital och innehållsrik trots avsaknaden av digra actionscener eller ett tyngre manus. Filmen koncentrerar sig på en enda sak, och det är att följa en pappa (Viggo Mortensen) och hans son på den, till synes, hopplösa färden mot kusten i ett USA efter den stora katastrofen. Inget liv, ingen grönska, inga fåglar, inget existerande samhälle av något slag, nästan inga människor. De få som finns är antingen rövarband som drar runt och plundrar eller enstaka individer på flykt mot…tja vad?
I tillbakablickar får vi antydningar om hur det hela började, om hur pappan förtvivlat försöker få sin fru att känna samma överlevnadsinstinkt som han själv gör inför den nya situation de ställts inför. Ingenstans får vi en närmare förklaring till vad som egentligen hände, och det förstärker bara känslorna i den här historien. Att det egentligen inte spelar någon roll. Det är fadern och hans sons förtvivlade kamp att bara överleva som är det viktiga.

Viggo Mortensen äger den här filmen fullständigt. Tillsammans med Kodi Smit-McPhee som spelar sonen dominerar han filmens knappa två timmar, och tillsammans tar de fram alla känslor som finns. Mortensen visar på alla sätt att kärleken till ett barn kan få dig som förälder att vilja uträtta stordåd, och som pappa själv känner jag igen mig och tar till mig. Mortensen är den som från början tror gott om den mänskliga varelsen, trots allt som hänt, men en intressant iakttagelse är hur han gradvis förändras ju längre filmen rullar på och hopplösheten tränger djupare in in dem.

Vägen är ingen actionfilm. Den är dyster, fotot är glåmigt och kallt och bjuder på några enstaka snygga scener över storstäder i ruiner. Regissören John Hillcoat har satsat det mesta krutet på historien. Att få fram det magiska i samspelet mellan de få personerna i filmen. Det finns obehagliga scener, inte så mycket visuellt kanske utan snarare som känns i hjärtat. Charlize Theron skymtar förbi i tillbakablickarna. Robert Duvall och Guy Pearce syns i små inhopp, men filmen tillhör Viggo Mortensen och hans filmson. Slutet är tragiskt vackert och tar filmen i mål på ett hjärtknipande men ändå logiskt sätt. En film som känns.

Betyget: 4