Iron Man 2 (2010)

Ok. Fortfarande lika visuell läcker, fortfarande lika vitsig huvudperson, fortfarande lika over-the-top-berättad.
Men, inte lika bra som sin föregångare vad gäller storyn som helhet. Regissör  Jon Favreau tar inga risker, satsar på de säkra kort han har till sitt förfogande och låter således Tony Stark och co komma tillbaka i en story som egentligen blir två på en gång. I den ena brottas Stark med sin egen hälsa och trycket från myndigheterna som vill att han överlämnar Iron Man-teknologin till dem. I den andra storyn handlar det om ren hämnd när den överspelande (men alltid sevärde) Mickey Rourke som galen ryss lägger sig i händelseutvecklingarna för att kvitta en gammal oförätt.

Precis som i föregångaren verkar Favreau ha sinne för Robert Downey Jr.:s snabba käft och slagkraftiga punchlines, och låter honom fortsätta i samma stil här till visst besvär för hans trogna assistent Pepper (Gwyneth Paltrow) som också den här gången får riktigt mycket mer att stå i. Nya i rollistan är, förutom Rourke, Scarlett Johansson, Don Cheadle som ny sidekick, Sam Rockwell som rätt skön bad guy och självaste Sam L. Jackson vilkens karaktär är en rent skamlös (men underhållande) promotion inför dennes större roll i den  kommande filmen om Avengers.

Det manuset har förlorat i kraft sedan förra gången vill man uppenbarligen ta igen på digitala effekter och därför blir sista tredjedelen också lite farligt nära en ganska sövande upplevelse av (förvisso snygga) sömlösa actioneffekter utan speciellt mycket hjärta och känsla. Så pass långt gånget i filmen har också Stark själv hunnit genomgå ett antal faser, från rent obstinat, sunkig och rejält ur gängorna och tillbaka till en rättskaffens man som naturligtvis kommer till sans en gång för alla. The bad guys oskadliggjorda med lite goda kamraters hjälp och Iron Man-ettiketten återupprättad. Alla glada och nöjda.

pyssel och trix!

Iron Man 2 bjuder precis vad som väntas. Inga nya infallsvinklar. Inga nya fräscha vägar i manuset, här stannar vi på den beprövade vägen till sköna dollars i kassakistan. Det blir helt enkelt lite mer av varan från förra gången. Fast lite sämre. Men ändå underhållande i all sin ytlighet, och filmen lever skyhögt på Robert Downey Jr:s osvikliga talang att leverera sköna repliker i tid och otid. Fortsatt beröm också till Favreaus blick för snygga bilder kombinerat med ett tufft soundtrack.

 

9 kommentarer på “Iron Man 2 (2010)

  1. Tyckte mycket om första IM den här fökk lite platt, även om man öser på, mer av allt så blir den ändå lite trist.
    Whiplash är en ok skurk men mer som sidekick till huvudskurken, det blir lite ospännande.

    Gilla

  2. Håller helt klart med dig om att tvåan hade sin brister och att ettan är bättre.

    Problemet jag kände med tvåan var att man gjorde en Spiderman3-light och försökte trycka in så mycket som möjligt i filmen, för att man vill hålla intresset uppe för sin publik. Ironiskt nog kände jag det motsatta att man tröttnade av att här fanns för mycket och filmen spretade alldeles för mycket för min smak. Inslaget med Samuel L. Jackson kändes precis som du säger som en lång reklamfilm till ”The Avengers” och borde ha trimmats ner.

    Underhållande film, men inget mer.

    Gilla

  3. filmitch: Precis. Ospännnade var ordet på pricken!

    D R-L: Japp, den byts ungefär en gång i veckan….den här gången fick Nicole K dominera med en egen bild i höstmörkret!

    Nit89ram: Det som känns lite oroväckande är väl att det finns en risk för Iron Man 3 vartefter också…ibland känns det som att det borde finnas en lag mot uppföljare….

    Gilla

  4. Eftersom jag inte var sådär överdrivet exalterad över den första filmen beslutade jag mig ganska snabbt att det fick räcka med den när det kom till Iron Man för min del.

    Är lite allergisk mot mjölkiga uppföljare – nu brukar jag förvisso se de i slutändan ändå – men med Iron Man 2 tänkte jag göra ett undantag/följa min nyinstallerade princip. 🙂

    Gilla

  5. Jag kan väl ärligt erkänna att jag alltid blir som ett barn på jul vid nya Marvel filmer, men jag vet faktiskt inte hur jag ska ställa mig till den här, den är så pass okej att jag vill införskaffa den, men att jag tittar på den ett 60-tal gånger som jag gjorde med ”Det Mörka Hotet” är nog lika sannolikt som att Kraftwerk gär en unplugged show till MTV.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.