Blair Witch Project, Cloverfield, Paranormal Activity. Alla rätt underhållande filmer med sin egen charm i just den skakiga handkamera-skolan. Var månne BWP till och med lite banbrytande på sin tid? Tja kanske, men idag ser vi ju knappast denna annorlunda form att göra film som speciellt märklig. Helt klart är dock det faktum att denna färska norska (!) variant på den här stilen utmanar dem alla vad gäller underhållningsvärde, friskhet och effekter. Inte minst är det snillrikt roligt också.

Som sig bör i filmer av den här sorten börjas det med en text som förklarar att det vi ska få se är upphittat material och att ett antal experter har synat innehållet och är rörande överens om att det är äkta vara som ska visas upp! Efter denna stämningshöjare så kastas jag in i historien om den lilla gruppen filmstudenter som envist följer efter en mystisk man med gevär, ”prickskytten” mycket lägligt kallad i pressen, som har en tendens att dyka upp på varje ställe i Norge som blivit drabbat av oförklarliga björnattacker. De lokala jägarna vet inte vem han är, och vad han egentligen gör, men med lite envishet och Michael Moore-anda får våra filmvänner snart bekanta sig med Norges kanske hemligaste jägare, trolljägaren.

Bara idén att komma på en historia runt den norska trollkulturen (som verkar skilja sig lite från den svenska) är ju rent strålande kul. Det visar sig att de högst levande trollen i Norge av någon okänd anledning har börjat gå bärsärkargång och är på rymmen från sina ”reservat” där de normalt ska hålla till (med norska statens goda minne naturligtvis). Nu är det upp till trolljegeren att lösa mysteriet med trollens nya beteende och vid behov eliminera dem. Något som han medelst uppfinningsrika metoder får göra mest hela tiden.

Filmen tar fasta på alla populära klyschor och skojar friskt med dem; mörkläggningen, det avslöjande filmteamet, den ensamme och samvetstyngde antihjälten, hetsiga nattbilder i skogen, kaotiskt springande i naturen samt ett allmänt stirrigt slut. Men filmen nöjer sig inte med det utan väver också in skön humor och en glimt i ögat som gör att den blir seriös i all sin fantasifullhet utan att bli dumfånig, pajig eller att ta sig själv för mycket på allvar. Det starkaste kortet som spelas ut är förstås effekterna där regissören och manusförfattaren André Øvredal  verkar ha plöjt ned huvuddelen av filmens budget på att få ett koppel troll verka trovärdiga och levande och resultatet är trevligt, så nära Hollywood man kan komma utan att jobba på tex ILM tycker jag. Sömlöst och snyggt ihopvävt med den övriga storyn, och det är möjligen bara i ett fåtal scener lite kackighet bryter igenom.

På (t)rollfronten sköter sig de okända skådisarna rejält bra, och lyckas framkalla de nödvändiga minspelen och känsloyttringarna som vill till för att matcha storyn. Speciellt jegeren själv har en skönt desillusionerad och sargad stil enligt gängse tradition vad gäller filmhårdingar.

Trolljegeren eller Troll Hunter som den internationella, lite mer flashiga titeln, lyder bjuder på en riktigt underhållande och faktiskt ovanlig historia men med alla de vanliga ingredienserna som hör till filmer av den här sorten. Fast med ett riktigt fräscht utförande och en visuellt kul stil. På köpet får jag lära mig skillnaden mellan skogstroll och bergstroll. Samt att alla dessa högspänningsledningar vi ser överallt i naturen i själva verket är elektriska stängsel för att hålla de rackarns trollen i sina reservat. Bra att veta nästa gång man befinner sig under en sådan alltså…