Oj oj. Ibland behövs det inte mycket för att det ska bli bra. Ett azurblått, förföriskt, hav, en ändlös horisont, några personer, en kapsejad segelbåt och…en synnerligen illvillig dödsmaskin i form av en vithaj.

Storyn är så enkel så den blir löjlig egentligen, fem personer på lite segelsemester runt Stora Stolta Barriärrevet, båten kör på ett rev, välter och alternativ ett nu är att stanna på det flytande vraket och hoppas på undsättning innan vätskebristen slår till. Alternativ två är att hoppa i plurret, simma mot ett bestämt väderstreck och hoppas att en ö uppenbarar sig. Fyra av de fem väljer det sistnämnda, plaskar på så gott de kan innan det plötsligt står klart att en ovälkommen besökare har anlänt.  

Jaha, det här blir rena nervkriget faktiskt. Hur fanken förhåller man sig i situation som denna!? (om man nu mot förmodan skulle hamna så här illa till) Det känns tillräckligt jobbigt att sitta i soffan och glo på det hela. Jag hetsdricker kaffe och kommer på mig själv med att ha dragit upp benen i soffan efter en stund. Måhända vis av erfarenhet och filmtradition använder sig regissören Andrew Traucki av berättargreppet ”less is more” vilket naturligtvis gör det hela än mer pressande och ovisst. Snyggt komponerade bilder ur luriga perspektiv och effektiv klippning driver upp pulsen.

Okända skådisar i vattnet gör precis vad de ska och kan med sina utsatta roller, och som vanligt kryper känslan på att det är inte en fråga om något ska hända, utan NÄR det ska hända. Jag kan inget annat göra än ta rygg på filmitch´s åsikter då han också upplevde en stunds obehag i sällskap med stora skräckinjagande varelser i vattnet…

The Reef är föredömligt kort, storyn är rak och okomplicerad, dagens regissör hittar precis rätt i balansen mellan utsatthet och fantasifullhet. Bekantskapen med Open Water känns påtaglig, där den här varianten möjligen är lite tuffare i sin stil. ”Spännande nervöst” är uttrycket för dagen.
Och ja… jag duschar nog resten av veckan…

”You look like a seal in that wetsuit…”
”That can´t be good…”