Det dröjde som vanligt inte länge efter att filmen haft premiär innan skarprättarna ställde sig i kö med vässade klingor. Glåporden som staplats är innehållös, tunn soppa, fjantig och allehanda usel.

Och visst drar man osökt paralleller till tex Twilight-soppan, starka krafter, tonårsförälskelse och diverse skumma element som huserar i bakgrunden. Fast vänd lite på konceptet och den tvålfagre ynglingen John (Alex Pettyfer) med hemligheter är den som dyker upp i den lilla staden och snart finner sig förälskad i skolans udda men varmhjärtade tjej, Sarah (Dianna Agron).

John är alltså på flykt, är i hemlighet en av de sista av ett släkte från en annan planet (!) och måste ständigt hålla sig undan en annan utomjordisk ras som bara gett sig den på att förgöra John och ett antal andra av samma sort som lyckades fly till Jorden (av någon märklig anledning). The bad guys ser ut att ha snott klädstilen från Matrix och ansiktstatueringar från söderhavet kombinerat med oerhört fula trynen och illa tandhygien.

Trots varningsklockor om en lågbudgetvariant av Twilight står den här filmen ändå ut på ett litet annorlunda sätt. Med en lovande inledning, ett saggigt mittparti tar det sig lite mot slutet och det går inte att dissa filmen helt, finns helt enkelt inte jättemycket att reta sig på här. Visst haglar klyschorna som spön i backen, John får tex av sin följeslagare och ”mentor” Henri (Timothy Olyphant i en rätt omotiverad roll) order om att ligga lågt….och det första John gör är att bli ovän med skolans värsta brats och sportfånar samtidigt som han dessutom blir kompis med skolans nörd och då kärar ned sig i söta Sarah. Allt enligt manusmall 1 A vad gäller tonårs-action-drama-romantik-mysterie-avdelningen.

Bakom allt det ytliga och sockersöta är det ändå stundtals lite underhållande och man får nog inte se filmen med någon större förhoppning om mening eller originaltitet. I regipinnen håller D.J. Caruso som tidigare visat formen med underhållande alster som Eagle Eye och Disturbia, och han har ju, med support från Spielbergs Dreamworks i ryggen, viss koll på det här med effekter och visuella färdigheter.

I Am Number Four är totalt överraskningsfri, dock rätt snyggt gjord och med ett par skådisar som inte gör bort sig nämnvärt. Känns inte lika naivt dum som Twilight. Står man ut med de värsta klyschorna är det rätt lättsmält och till viss del underhållande i all sin krämiga fånighet. Risk för uppföljare finns.

”You have no idea of what I’m capable of.”