Blue Valentine (2010)

Oj vad det gör ont att se den här filmen. Ont i magen, ont i sinnet. Det är som att få ett känslomässigt stenhårt slag där det känns som mest. En brutal djupdykning i två människors vardag där det triviala och rutinmässiga ersatt det fina, det längtansfulla och det vackra.

Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) befinner sig på den nedåtgående spiralen i sitt äktenskap, medelåldern knackar på dörren och livet består av…tja vadå?. De ser inte längre varandra och det är närmare till glåporden och hånfullheten än till ömheten. Det är bilden av familj på väg att falla sönder, med ett barn som vittne på första parkett. I ett sista försök att rädda vad som möjligen räddas kan, tar Dean med sig Cindy på en kort motellvistelse över natten för att de ska kunna hitta något gemensamt igen.

Samtidigt får vi i återblickar se det som en gång förde de två tillsammans och hur deras relation startade, något som mycket snillrikt och effektfullt klipps in i den pågående konflikten som utspelas i nuet vilken är obehaglig i kontrast till dåtiden som är förväntansfull och charmig med två osäkra individer som via omständigheter växer allt närmare varandra.

Det är en sorgsam film. Men också vacker och vid ett par tillfällen roande. Man vill så gärna att Dean och Cindy ska hitta tillbaka till…DET igen. Historien glider långsamt längs den destruktiva själsbanan vilken det inte tycks finnas någon återvändo ifrån. Mitt i alltihopa är det snyggt gjort också, detaljer som fångar stämningen i filmen…allt från de sunkiga tapeterna i Cindys flickrum till de taskiga trash-tröjorna Dean bär till sin begynnande flint med cigaretten i mungipan. Det är närgånget, naket och utlämnande spelat av de två personerna i centrum.

Ryan Gosling och Michelle Williams äger totalt varenda filmruta de är i, och jag köper till tvåhundra procent att det verkligen är ett par på riktigt som krisande utkämpar ett förödande slag där känslor och kärlek står på spel. Hans intensiva, nästan maniska, förtvivlan och hennes återhållsamma desperation får mina sinnen och ögon att tåras av medlidande, jag sitter och skriker åt de två att fixa det och det är sannerligen en pärs att ta sig igenom denna historia utan att känna. Utan att tycka.

Regissören Derek Cianfrance låter de två huvudpersonerna hållas, låter scenerna ta sin tid och låter framför allt det osagda hänga i luften som en obehaglig tyngd.

Blue Valentine är naturligtvis en av de bästa filmerna som kom förra året, kanske den bästa, och givetvis den bästa jag själv sett hittills i år. Historien tycks även ha drabbat både Fiffi och Filmitch på liknande sätt. Det tog sannerligen ett bra tag att skaka av sig känslorna efter att ha sett den. Om man någonsin gör det.

”I didn’t want to be somebody’s husband and I didn’t want to be somebody’s dad, that wasn’t my goal in life. But somehow it was. I work so I can do that.”

4 comments on “Blue Valentine (2010)

  1. Grattis till att ha fått dig en riktig filmupplevelse värd namnet!
    En fullpoängare från dig hör inte till vanligheterna och att det blev en Veckans Gosling även här var extra roligt. 🙂

    Personligen måste jag erkänna att det tog lååång tid innan filmen släppte sitt grepp och jag tänker fortfarande på den ibland.

    Gilla

  2. Roligt att du gillade filmen. ”Det gör ont att se den här filmen. ” det håller jag verkligen med om. Slutet är närapå fysiskt smärtsamt. En riktig feelbad film.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s