Efter det ganska positiva omdömet jag lite otippat såg mig själv leverera om filmen Timber Falls, dök det upp en liten undran från bloggkollega Sofia om vad jag möjligen ansåg om dagens alster.

Eftersom jag naturligtvis tillmötesgår en sådan request har nu ännu en film om ett ungt par med besvärligheter under semestervistelse lagts under luppen.

Jenny och Steve ska ut på tu man hand i den vackra engelska naturen, umgås, campa och ha det allmänt romantiskt. Steve funderar till och med på det absoluta rätta tillfället att fria till Jenny med den ring han i hemlighet har smugglat med sig.

Olyckliga omständigheter, och ett par ologiska beslut ( som alltid tycks tas i sådana här filmer) leder dock till att paret kommer ihop sig med ett ungdomsgäng från det mindre belevade samhällsskiktet som håller till i skogen. Det börjar med små skärmytslingar, men eskalerar snabbt och synnerligen otrevligt. I samma veva byter filmen också ansikte, från en ganska mjuk start med vissa dramatiska inslag till ett obehagligt mörkt drama där den mänskliga naturen står i fokus.

Det märks direkt att filmen är engelsk, den känns betydligt mer realistisk ( i sammanhang som detta), rappare i story och trovärdighet, rullar upp en utveckling som man mycket väl kan identifiera sig med. Steve  och Jenny agerar naturligt och de känns verkligen som paret next door som bara vill ha det lite skönt. Manuset är tätt och mörkt, sceneriet är naturen och grönskan som används både listigt och olycksbådande.

När karusellen snurrar igång allt fortare drar sig inte regissören James Watkins för att visa obarmhärtigt våld mellan människor som man inte tror är möjligt. Flera av filmens mest intensiva scener ger faktiskt en riktigt obehaglig och ledsam känsla i kroppen. Oerhört bra spelat på alla fronter, speciellt av den unge Jack O´Connell som gestaltar gängets ledare Brett. Kelly Reilly och Michael Fassbender gör sina karaktärer Jenny och Steve till jagade djur och det är inte svårt att förstå den skräck som de båda drabbas av ju längre historien rullar på.

Filmen står verkligen ut från de traditionella ut-i-skogen-och-råka-illa-ut-historier som vi matas med i parti och minut. Här är det mer ett mörkt drama med oerhört våldsamma inslag. Kan man bara leva med en del ganska ologiska filmbeslut så är det en historia som inte alls känns alltför otrolig med ett manus som visar upp en kvalité trots sin yttre handling…och kanske en tanke om motsättningar mellan klasserna i samhället. Rent filmiskt är fotot snyggt med olycksbådande musik som förstärker upplevelsen.

Eden Lake levererar och det med både spänning och obehagskänslor. Att regissören och manusförfattaren Watkins sedan också mäktar med att slänga in ytterligare en olustig tvist i slutet som kanske mer än något annat stannar kvar i sinnet när eftertexterna rullat klart är imponerande.
Ytterligare ett bevis att brittisk film är i en klass för sig vilken genre det än handlar om.

”Follow the blood!”