3 snabba från semestersoffan!

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse (2005)

Alltid en fröjd när de putslustiga episoderna har dykt upp i tv-rutan. Håller formatet även för längre speltid? Faktiskt svar ja på det.
Främst tack vare sköna och snygga detaljer och framför allt ett rikt persongalleri runt våra hjältar, kanske mer utbyggt än någonsin nu när Nick Park har fått de rätta ekonomiska musklerna att spänna.

Den här gången får den uppfinningsrika duon något att bita i när en mystisk och grönsaks-glupsk varelse verkar hemsöka den annars så lugna trakten och hota den årliga grönsakstävlingen! Förutom den obligatoriska engelska humorn som tillåts komma fram i galenskaperna, spetsar manusförfattarna till det  hela och leker med de gamla monsterfilmerna från 30-talet. Lägg därtill dråpliga och stensäkra röstkonster av bla Peter Sallis, Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes och upplevelsen blir både skoj och munter hela vägen.

Leviathan – Havets hämnare (1989)

Kom i kölvattnet (!) av Avgrunden och försöker sig på att vara en mix av just denna och Alien. Trots sin tydliga B-stämpel lyckas spänningen hålla sig på hygglig nivå, och kan stoltsera med en Peter Weller i en inte helt usel roll som boss på en undervattensrigg långt nere i djupet där djuphavsborrarlaget plötsligt stöter på ett gammalt ryskt vrak vars innehåll de inte borde ha undersökt. Som vanligt alltså i storysar som den här.

Logiken får man glömma och i stället spana in B- och C-stjärnor som Weller, Richard Crenna, Amanda Pays, Daniel Stern, Lisa Eilbacher och Hector Elizondo tampas med en rätt kackig framställd inkräktare i den Avgrunden-snodda scenografin.

80-talsaction som lider av tidens tand, men ändå lyckas vara lite underhållande och spännande i all sin plagiering vad gäller manuset. Bakom kameran George P. Cosmatos, kanske mest känd för att knåpat ihop Stallone-eposen Rambo II och Cobra. Möjligen inte världens bästa CV att slänga upp på bordet.

Och missa inte Meg Foster med sina creepy ögon! En riktigt 80-talare det också.

Länge leve Bernie (1989)

Ofta utskälld, men lika ofta visad på tv-kanaler. I min spelare rullar den obligatoriskt en gång varje sommar! Varför i herrans namn då!? Jo, som busenkel, toksimpel sommarfilm funkar den helt perfekt.

Dumma skämt, usel slapstick och helt galen story om de två vildhjärnorna Larry och Richard (Andrew McCarthy och Jonathan Silverman) som inbjudna till slemmige Bernie´s sommarplejs ute på Long Island måste ta till galet okonventionella metoder för att klara sig ur en minst sagt besvärlig knipa. Min humor är simpel i sommartider, jag skrattar gott åt de usla skämten och den banala historien. Sommarfilm som man inte behöver använda hjärnan till.

Dumskojigt av gamle actionregissören Ted Kotcheff. Ännu mer 80-tal och gräsliga stilar på kläder och frisyrer. Men bäst är Terry Kiser som den stendöde Bernie filmen igenom. Semesterfilm av fint äldre märke!

The Last Exorcism (2010)

Alltså, man har ju sett lite filmer genom åren.
På något sätt har man lärt sig hur det funkar, hur det byggs upp och på vilket sätt de flesta historier ska läggas fram.

Formerna och utförandet kan många gånger skifta men i slutändan visas samma saker upp, och här är inget undantag från de uppställda kriterierna.

Här gillar jag dock utförandet, dokumentärkänslan som infinner sig. Jag gillar Patrick Fabian som den munvige tvivlande pastorn Marcus, vilken ägnar sig åt charlatan-snygga tricks för att hjälpa människor med snarare mentala religiösa problem än fysiska problem såsom demoniska besattheter, med ett påhittat filmteam i släptåg vars kameraman och lins är den som ger oss det visuella.

Jag gillar Ashley Bell som den påstådda besatta dottern Nell i ett hus långt ute i ödemarken. Hur hon växlar i humör och känslor, hur hon med ganska små medel lyckas få fram känslor av obehag, beskyddarinstinkt och osäkerhet hos Marcus och hans filmteam.

Jag gillar hur det egentligen enkla manuset lockar att skrapa lite på ytan för att något annat eventuellt ska anas därunder. Historien faller inte ned i de absolut värsta klyschorna och fällorna som annars är så typiskt för rullar i den här genren.

Det jag retar mig lite på är att historien, och formatet, inbjuder till att manusförfattarna kan göra lite som de vill med slutet och logiken. Som alltid byggs så mycket upp för att landa i ett sorts antiklimax, eller kanske snarare en snopenhet för oss som tittar. Som en sorts gardering från hittepå-folket för att manuset inte behöver vara genomarbetat till hundra procent. En brytning kan alltid göras med ursäkten att filmens form gör det legalt.

Det finns dock små guldkorn här,och de är njutbara och till viss del obehagliga.

The Last Exorcism försöker säkerligen inte bli någon ny Linda Blair-rulle, men utnyttjar ibland samma medel för att skrämmas. Troligen något för överhypad, men inget jättefel på spänningen dock. Godkända obehagligheter (kanske i sommarnatten…?).

”Is that regular water?” 

Flmr goes into summermode!

Japp, det är semester, ledigt, fritt, inga plikter och inga tider att passa.

Det är långa sommarkvällar (med chans att återse gamla filmer man glömt, och nya bekantskaper).

Men också andra aktiviteter, lite resande, mycket (förhoppningsvis) badande och allmänna lazy days.

Flmr lägger inte ned verksamheten men går ned i semesterläge, vilket innebär att det kan bli lite klent med inläggen från dag till dag.

Men filmtittandet består när solen gått ned!
Och en och annan åsikt kommer antagligen att dyka upp här också…

Trevlig sommar till alla er därute!

Source Code (2011)

Att ta del av den här historien är som att lite ofrivilligt hamna i Bill Murray´s dilemma i den underhållande Groundhog Day. Minus humorn då.

Colter Stevens(Jake Gyllenhaal), amerikansk pilot på uppdrag i Afghanistan, vaknar upp och befinner sig mot alla odds på ett tåg på väg mot Chicago. Mitt emot honom sitter en vacker kvinna och tilltalar honom med ett helt annat namn. Som om detta inte vore nog upptäcker han också snart att han har ett helt annat utseende. Stor förvirring och jag som tittare fattar att det är något skumt i görningen, precis som det ofta är i filmer av den här sorten.

Dessvärre hinner inte Colter fundera alltför mycket på stundens benägenhet eftersom hela tåget exploderar bara ett par minuter senare och rycker tillbaka Colter till en annans sorts tillvaro där han tycks instängd i en kapsel. En röst förklarar att de tänker ”skicka in” honom igen varpå exakt samma händelse utspelas än en gång. Med samma resultat.

Det här är alltså en actionthriller. Med konstiga inslag.

Och som sådan lyckas den faktiskt rätt bra. Jag som tittare känner mig helt lost i historien, och liksom Colter känns det efter en stund som att en rejäl förklaring borde vara på sin plats. Den kommer, om än i lite sparsam form, men den medkännande kontrollrumsteknikern Goodwin (Vera Farmiga) upplyser Colter om att han deltar i ett synnerligen ovanligt experiment där man lyckas placera en person i en annan persons medvetande under de sista åtta minutrarna i dennes liv.( joråsåatt…) Colters uppgift är att under åtta minuter luska reda på var en bomb, som alltid tycks explodera och utplåna hela tåget, finns. Dessutom måste han försöka få span på om det finns några ytterligare mål för den okände bombaren.

Bakom dagens objekt sitter Duncan Jones och bestämmer. Samme Jones som ligger bakom den lysande Moon, och här har han fått betydligt mer att i bita i rent story- och effektmässigt, med en handling som hoppar som en galen kanin fram och tillbaka i tiden (även om Goodwin påstår att det inte hoppas i tiden utan i medvetandet). Jake Gyllenhaal delar sin speltid mellan att vara instängd i en kapsel med att springa runt på det alltmer bekanta tåget. För varje besök han gör i de sista åtta minutrarna lär han sig mer om personerna och händelserna, blir till slut riktigt vass på att förutse vad som kommer att hända. Detta inte helt utan ofrivillig humor.

Michelle Monaghan har den otacksamma uppgiften att vara romantisk sidekick åt Gyllenhaal och hon gör vad hon ska utan att lämna sin plats som nr 2 i filmen. Vera Farmiga är den motvilliga hjälparen som upplyser Colter om vem han egentligen är och hur just han hamnat i denna situation, inte helt positiv information alla gånger.

Trots visst flum och logiska luckor blir det allt rätt spännande i slutet. Colter visar sig ha egna idéer om hur man kan lösa knivigheter och rädda dagen, och de är inte alltid i linje med de militäriska myndigheternas…som är de som (naturligtvis) ligger bakom det rätt otroliga projektet. Kvasifilosofin tar plats men regissör Jones håller det mesta under kontroll och riktar in sig på den hederliga spänningen, och gör det bra med en handling som hela tiden ”måste” återvända till samma scener. Det ligger ändå en viss konst i att göra det engagerande varje gång.

Source Code är lite konstig som film, men efter ett tag sätter sig spänningen och Jake Gyllenhaal gör ett gott jobb som en sorts 24-light-agent. Det gäller som vanligt att inte tänka för mycket på det man ser utan istället låta sig underhållas. Vilket man faktiskt gör här. Men jag hade inte blivit förvånad om Bill Murray dykt upp på ett hörn. 

”This is not time travel. This is time re-assignment.”

The Adjustment Bureau (2011)

Det dröjer en stund innan jag kan bestämma mig för vad detta egentligen är för sorts film. Klart är i alla fall att utgången är en novell av den icke helt okände framtidsskildraren Philip K. Dick, naturligtvis justerad efter konstens alla regler för att passa en modern publik.

Hur är det egentligen med de val vi gör? Är de helt frivilliga, eller styrs de av en annan, högre, makt…? Är vår väg i livet redan utstakad enligt en plan, och kan man avvika från en sådan? Politikern David Norris, i Matt Damon´s skepnad, upptäcker att det finns en hemlig sorts organisation som ser till att våra liv levs enligt den plan som bestämts just för varje individ. Skulle ett avsteg göras från denna plan rycker omedelbart mystiska män i lustiga hattar, och med påtagliga 60-talsvibbar i kostymeringen, ut och ställer allt tillrätta igen. Speciellt irriterande är detta för David eftersom han precis (av en slump?) träffat sitt livs kärlek, Elise (Emily Blunt), något som enligt hattgubbarna inte alls var meningen i hans ”livsbok” eftersom David är ämnad för något helt annat och nu följdaktligen innebär att de gör allt för att stoppa hans vidare engagemang med Elise och istället styra in David på den ”förtryckta” livsvägen.

Trots sin yttre handling som sveper från både sci-fi, över filosofiska funderingar, till rena thrillerinslag, är detta nog egentligen ett kärleksdrama om att våga följa sitt hjärta istället för det som på papperet verkar bäst. Lite klassisk livsåskådning med andra ord.

Och, jag gillart. Jag gillar att Matt Damon ytterligare en gång visar att han kan klara av vilken roll och genre som helst. Damon håller banne mig på att växa till en av vår tids verkligt stora filmstjärnor, och här ackompanjeras han dessutom av en snygg Emily Blunt på spelhumör och en cool Terence Stamp i ett rutinerat inhopp. Jag gillar att manuset tar fasta på just de frågeställningar om livet och de val man gör, omedvetet eller medvetet. Jag gillar tanken på att det kanske finns en osynlig kraft som vakar över oss, kanske till och med lägger sig i ibland och styr upp oss (skulle verkligen förklara vissa händelser i mitt eget liv…). Jag gillar att filmen blandar visuella lättsamheter med lite djupare funderingar, vilket gör att intresset hålls vid hela filmen igenom och att regissör George Nolfi tycks ha hittat den behagliga balansen mellan drama, lättsamheter, kärlek och lite spänning…trots ett ganska märkligt manus.

The Adjustment Bureau en lagom blandning av allt möjligt. En sorts filosofisk lättillgänglig liten kaka till kaffet om att våga utmana sig själv och följa det man tror på. Inte alls så svårsmält som historien först kan ge sken av. Udda i formen kanske, men engagerande.  

Filmitch har också sett filmen och gladdes åt vissa inslag, medan Henke borta på Fripps Filmrevyer håller sig lite mer avvaktande.

”All I have are the choices I make, and I choose her, come what may.”

Fracture (2007)

Dvd-omslaget gastar om “nervbitande spänning ända till slutet”, men jag undrar om någon som ser den här filmen verkligen känner sig osäker på hur det hela ska sluta? Ärligt?

Trots försök till en udda vinkling på ett gammalt klassiskt, och för all del tacksamt, ämne i Hollywood är det i grund och botten en rätt enkel historia som förlitar sig aningens för mycket på att rätt personer gör precis rätt saker i precis rätt tid.

Hotshot-advokaten Willy (Ryan Gosling) planerar att sluta på åklagarämbetet för att istället bli påläggskalv hos en privat advokatfirma i högre ligan. Innan han slutar handlar det ”bara” om att knyta ihop ett sista fall, att fälla den iskalle Ted Crawford (Anthony Hopkins) för mord på sin fru, ett mord han dessutom erkänt. Ett till synes solklart fall, som blir betydligt mer komplicerat när Crawford plötsligt visar sig ha både ett och flera ess att spela ut på ett oväntat sätt..

Inledningen är lovande, osäker och nästan lite gåtfull. Sedan blir det dessvärre ganska rutinartat och filmen glider in i den berömda mallen då det bara är att ta fram pennan och checka av; Gosling är den unge, självsäkre som naturligtvis kommer på andra tankar. De goda grabbarna inser sina misstag, den fule fisken briljerar med sina tricks och allt ser som vanligt mörkt ut tills genombrottet i manuset kommer under manusets sista tredjedel. Regissören Gregory Hoblit vet dock hur man på bästa sätt gömmer allt det uppenbara i lite snygg förklädnad, och därför beter sig den här historien betydligt bättre än vad den egentligen har fog för.

Anthony Hopkins har, tycker jag,  på senare år en tendens att liksom spela…sig själv… alltmer. Eller kanske snarare en blandning av Hopkins och Hannibal L? Här ser han mest ut att ha en dag på jobbet och cashar in lönechecken för att i ett par scener se lagom dryg och självsäker ut. Det går inte att komma ifrån känslan att Hopkins ändå är lite överskattad som skådis och lever lite för mycket på sin Hannibal-stil. Gosling jabbar dock på bra som motståndare och antagonist till den gamle, har en karisma som gör sig rätt bra i filmer av den här typen. Dock kunde väl både han och vi andra sluppit den totalt meningslösa sidohistorien/romantiska flingen med Rosamund Pike på flashiga advokatfirman. Pike har gjort sig både bra och snygg i ett antal andra filmer, men här känns hon totalt överflödig och tillför inte ett dyft.

Fracture lever för mycket på att rätt saker händer i manuset vid rätt tidpunkt, och att de rätta omständigheterna bara tycks finnas där helt lägligt. Lite för många detaljer känns tillrättalagda och konstruerade för att man inte kan låta bli att uppmärksamma dem, och det känns inte helt felfritt. Men som min bloggkollega filmitch uttryckte det i ett helt annat sammanhang; ”som hemmafilm en regnig dag är den väl ok.”
Rejält snabbglömd dock.

”Your wife? Is she OK?”
”I don’t think she is. I shot her.”

Den andra systern Boleyn (2008)

Att vara bevandrad i den engelska historien är kanske inte alla förunnat. De viktigaste årtalen och händelserna har man såklart via skolan och visst egenintresse fördjupat sig i. Men att påstå att man har full koll på vad som hänt på de brittiska öarna under århundradena kan man inte på något sätt drista sig till att göra.

Tv-serier och filmer gör dock sitt bästa för att hjälpa oss på traven, och för en som dessvärre missat hela serien ”The Tudors” kommer här räddningen i form av dagens skådespel som tar fasta på samma händelser fast ur lite annan synvinkel. Dessutom är det såklart roligare att tänja lite på sanningarna, eller den sanning som historieböckerna ger oss, och istället servera ett manus som ger mer behållning åt dramatiken och underhållningsvärdet.

Kung Henry VIII av England har problem. Hans hustru Katarina av Aragonien tycks bara kunna föda honom flickor, något som den uppenbarligen otålige kungen inte kan acceptera. Tronen måste ju bara tas över av en manlig arvinge enligt den något världsfrånvände kungens sätt att se på saken. Sir Thomas Boleyn ser nu sin chans att kunna smila in sig och sin familj vid hovet genom att låta sin dotter Anne bli kungens älskarinna, när denne nu tappat intresse för sin hustru, och därigenom automatiskt skapa viss status åt Boleyn-familjen (jårå så gick det till på den tiden minsann…). Planen blir snabbt en reservplan när  kungen istället faller för den väna lillasystern Mary. Att Mary just gift sig spelar ingen större roll, familjeplikterna går ju före och Mary ombeds snabbt hoppa i säng med kungen och sära på benen. Snart är hon gravid och dessutom faktiskt förälskad i rikets ledare. Anne blir galen av svartsjuka och…tja…ni hör ju själva vartåt det barkar.

Här börjar en snurrig karusell av intriger, svartsjuka, sex på beställning, ränksmideri bland lismande hertigar, grevar och allt vad de kan vara, passioner, baktaleri, snygga kvinnor i vackra klänningar, fula gubbar i för jävligt herrmode. Precis som det ska vara när ramstoryn grundar sig på en bästsäljande roman där alla känsliga ingredienser ska tillhandahållas.

De stora rollerna förvaltas väl av (alltid sevärda) Natalie Portman som Anne, Scarlett Johansson som Mary och Eric Bana som den något nedtonade (men lömske) kungen. Alla tre ihop med det färgstarka manuset gör att detta inte på något sätt känns som en dryg historia. Tvärtom, dramat blir precis så överdrivet vasst som det ska vara i kostymfilmer, miljöerna är murriga, fotot snyggt och musiken i precis nivå med historien. Till och med en driven spänning infinner sig mot slutfasen av filmen, och det är ju rätt bra betyg åt en film som till det yttre satsar på dialogen som grundpelare. Trots de många friheterna man tagit sig i manuset vad gäller verkligheten, lyckas ändå de flesta större händelserna, som Henry´s brytning med påven, debaclet med de många fruarna och framför allt Anne´s öde, pressas in under speltiden på knappt två timmar. Engelske regissören Justin Chadwick är ett erkänt säkert kort vad gäller engelska kostymdramer och ger producenterna precis vad de vill ha för pengarna.

Den andra systern Boleyn är fräsigt underhållande kostymdrama som torde tilltala alla med viss fäblesse för intriger, svek, passioner, giftiga kommentarer och ögonglitter i form av en färgrik garderob. Snyggt och modernt utformad med sedvanlig Hollywoodtouch som ger valuta för tidsinvesteringen i tv-soffan. Mycket underhållande!

“You better get used to talking about it, when you sleep with the king it ceases to be a private matter.”

Four Lions (2010)

Kan man skämta om terrorism? Kan ett sådant ganska brännbart och känsligt ämne rentav erbjuda skratt och allmän munterhet hos oss som åskådare?

 Den här synnerligen udda historien från England anser detta och bjuder på fyra unga män som har Övertygelsen. Som känner att det är dags att förändra sin omedelbara vardag med en terrorhandling för att göra en markering till övriga samhället för dess sätt att behandla muslimerna i världen.

Egentligen är det nog mest Omar, den vettigaste av dem, som kan förklara varför. De andra verkar mest hänga med av bara farten. Eller för att de helt enkelt är lite softa i skallen. Troligen det senare om man ska vara ärlig. Undantaget ska väl vara den till Islam konverterade engelsmannen Barry, som uppenbarligen kan tänka sig göra vad som helst, bara något sprängs i luften. Varför inte en moské är hans lysande idé, på så sätt ”blir ju alla muslimer i världen ännu argare och vill slåss för sin sak…

Engelsk humor är som vanligt en otroligt snygg balansgång mellan rena dråpligheter och tänkvärd svart ironi som är till för att få oss att fundera på vad det egentligen är vi tittar på. Manuset glider effektivt runt olika frågeställningar om hur vi förhåller oss till trender, livsstil, filosofi och vem som egentligen har bestämt att olika läror inte kan samsas sida vid sida.

Våra fyra vänner råkar ut för helt otroligt korkade saker, vissa bara händer och vissa är de själva orsak till. Här får man till exempel lära sig hur man äter  upp sitt sim-kort för att effektivt hindra att myndigheterna kan spåra mobiltelefonerna. Bara en sådan sak. I övrigt är det misslyckade träningsläger i Pakistan, dumfula gångstilar för att inte utlösa sprängämnen, hiskeliga förklädnader, konsten att dressera kråkor (!) till att bära sprängämnen (en inte helt idiotsäker plan), en studie i hur man inte bör spela in videosnuttar om förestående terroraktiviteter, speciellt inte med plastvapen i händerna. De är helt enkelt för jäkla misslyckade som framtida martyrer.

Regissören Christopher Morris låter dock aldrig sina huvudfigurer tappa modet. De drivs av sin övertygelse och den oövervinnerliga tanken på att paradiset väntar på den som offrar sig. Samtidigt är det också detta som sakta får filmen att övergå i ett sorts tragiskt klimax, trots humorn, där skrattet och den värsta dumhumorn liksom fastnar i halsen.

Four Lions är underhållande och i slutänden också lite tänkvärd och mörkare, om man ser till hur filmen börjar rent känslomässigt. Vägen dit är dock en snygg palett av engelsk dumhumor och tillika kitschiga överdrifter. Det är sarkasmer, tokerier och vardagshumor av bästa engelska märke. Sevärt med lite tragikomisk beska.

“We’ll blow something up.”
“What we gonna blow up Waj?”
“Internet.”

 

16 Blocks (2006)

Bruce Willis har sin välförtjänta plats i filmvärlden som förste gestaltare av en sliten slusk, helst med alkoholmissbruk och med för jävliga kläder…fast utrustad med ett sällan skådat patos och ett hjärta av guld.

Möjligen kan han utmanas av Mickey Rourke i vissa lägen, men annars är det Brucans hemmadomäner. Här har man dessutom kastat på honom en gräslig musche som lök på laxen.

Som suputsnuten Jack Mosley får han en morgon det till synes enkla uppdraget att frakta det gnällröstade vittnet Eddie Bunker (Mos Def) från häktet till domstolen, normalt sett en händelselös och föga upphetsande  liten tur på runt 16 kvarter. Vad Mosley dock kommer att bli varse är att Bunker har bevittnat något alldeles extra i fulpolisutövande, något som gör att ett par av stadens rejält skumma poliser inte alls vill att vittnet ska nå rätten levande. Dessvärre riktigt illa när det visar sig att Mosleys polarpolis Nugent (David Morse) leder det ruttna polispacket.  Bättre fly än illa fäkta passar rätt bra här och det är precis vad Jack och hans vittne gör, till skurksen stora vrede.

Richard Donner vet hur hantera action från tiden med Dödligt Vapen-filmerna, och tillsammans med Willis visar han hur en gammal hederlig actionslipsten ska dras. Historien i sig är busenkel, på gränsen till banal, men invävt i ett sorts gammalt skönt western-mönster blir det rätt ok ändå.

Donner kan sina scenlösningar och låter dessutom staden New York spela en av huvudrollerna med sina många folkmyller och kvarter befolkade av diverse löst folk som hela tiden verkar springa i vägen alternativt erbjuda visst skydd. Under den stirriga flykten hinner både en och annan hemlighet avslöjas, Eddie pytsa ur sig putslustiga vardagsfilosofier och påverka Jack till att möjligen ta tag i sitt nedsupna liv. Det blir givetvis en småtraditionell buddy-historia mot slutet, Jack kommer på listigheter och manuset är precis så förutsägbart som det bara ska vara i den här genren.

David Morse är naturligtvis lysande som evil cop här, synd egentligen att denne engagerande skådis oftast får ikläda sig fulrollen i de filmer han medverkar i, men å andra sidan gör han det alltid bra. Mos Def som Eddie må vara vansinnigt enerverande till en början, med sin hemska röst, men vinner på poäng ju längre filmen rullar på. Och Willis…tja han är ju Bruce Willis…även om han går på halvfart. Det räcker så.

16 Blocks är egentligen en typisk mellanfilm i genren, regisserad av en man som säkert kan göra det i sömnen om så vara skulle. Utmaningar saknas nästan helt i manuset som ändå innehåller rutinerad spänning och stilsäkra övningar och som återtittsfilm är den helt ok, och lika snabbt glömd efteråt.
En vardagskvälls-avslutare.

”You know, when I woke up this morning, I didn’t expect to be trading nine millies with my friend.”