Carpenter x2!

Sommartider och kanske speciellt semestertider tycks ofta bli än mer inbjudande till att ta omtag på gamla rullar från förr.
Som i det här fallet, att gräva djupt i säcken och plötsligt få upp två alster av gamle John Carpenter.

Dock, ska det visa sig, inte den vitale och fräsche Carpenter som verkligen var ett namn att räkna med i slutet 70- början på 80-talet när ett tonårssinne tjusades av titlar som Dimman, Halloween och varför inte Starman!. Precis som mitt rätt osvikliga minne kommer ihåg var jag inte direkt överförtjust första gångerna jag såg nedanstående alster. Och den här gången blev jag snarare beklämd och rentav lite förbannad.
Hur tusan kunde det gå så här?

Flykten från L.A. (1996)

Först ut på reprisbanan en film som mycket väl kan kvala in på listan över helt onödiga uppföljare, till råga på allt en svindlande illa maskerad nyinspelning som det egentligen är.
Man undrar varför?
Varför förstöra det goda minnet av coole Snake Plissken från NY-äventyret?

Rätt färglös redan när den kom lider den oerhört av tidens tand, både visuellt, utformning och framför allt storymässigt. Vissa uppföljare kan ju vara rentav lysande och lite snyggt rebootande, men här snackar vi fan rent plagiat på sitt eget mästerverk. Hur tusan tänkte Carpenter egentligen!? Lätta dollars!?!
Byt ut NY mot LA, in med en oerhört ansträngd historia om jordbävning, polisen som maktmedel och jätteviktig-borttappad-manick som gör att Plissken än en gång måste in på främmande, isolerat område och konfronteras med diverse pajaser och knäppskallar av varierande sort. Ett så uppenbart fantasilöst manus kan inte mer än kallas hafsverk. Och så undrade Carpenter förbannat varför publiken svek…

Flykten från New York var på sin tid rätt banbrytande, hade den tidens coola effekter och en rätt galen och skönt oborstad historia som i vissa fall förde tankarna till ironi och framtidssatir. En film i fin 80-talsanda helt enkelt. Att upprepa detta i denna historia känns istället som att plötsligt titta på en sketch om fenomenet Snake Plissken.

Som actionstory en trött upprepning av minsta detalj i originalmanuset, Kurt Russell får väl delvis ta på sig skulden eftersom han enligt uppgift var en av de drivande krafterna som ville få filmen gjord. Naturligtvis spelar han Snake med sedvanlig pondus och man kan inte tycka helt illa om den här figuren. Den enda andra som förtjänar att nämnas i sammanhanget är Steve Buscemi, som kör en patenterad Buscemi-roll med mycket snack och låt vara lite snygg ironi i kommentarerna. Noterbart också att sköningen Bruce Campbell flimrar förbi ett par sekunder som flippad knäppgök med smak för skalpeller.

Som helhet en rejäl besvikelse, högst onödig som uppföljare och som också dessvärre svärtade ned minnet av hårdingen Snake en aning. Av den innovative Carpenter märks inget här utan det blir mest en högst standardtillverkad trött resa mot slutet där Snake givetvis får sista ordet och förhoppningsvis såg till att allt snack om ytterligare uppföljare begravdes. Möjligen inte uselt men oerhört trist som film, med mikroskopiska ljusglimtar . Rejält svaga tummar här.

 

Ghosts of Mars (2001)

Man undrar ju också stilla nyfiket om inte Carpenter tagit till sig något av det faktum att hans senare filmer i den nedåtgående karriären inte direkt rosat marknaden.
Man kan bara undra vad som rörde sig i hans huvud  vid tillkomsten av den här soppan. Eller skämtet till film kanske är bättre uttryckt.

Ledsen kan man i alla fall bli över att se hur en sådan ikon som Carpenter ändå var vid en viss tidpunkt plötsligt faller djupt genom lagren och sedan kränger ur sig sådan här dynga. 
I framtiden har människan koloniserat delar av Mars och små gruvsamhällen växer upp här och där. Den mer än usla historien följer ett antal poliser som är utsända till ett litet samhälle för att eskortera en ökänd brottsling tillbaka till huvudbasen där han ska tas i stadigt fängsligt förvar. Vad sällskapet inte räknat med är att oförsiktiga gruvingenjörer plötsligt av en händelse släppt lös onda krafter som nu verkar ta varenda kotte i besittning och förvandlar dem till…tja…kan det vara någon slags zombier…?? Skrattretande dåligt är det i alla fall.

Filmens hjältinna är polisen Ballard(Natasha Henstridge) som backas upp av ingen mindre än Jason Statham i början av sin karriär, och gamle Ice Cube som den infångade brottslingen med det mustiga namnet ”Desolation Williams”… vilken nu måste ställa sig på samma sida som poliserna i kampen för överlevnad.

Det skjuts, springs och hoppas i något som alltså ska föreställa ett gruvsamhälle på Mars, men mest påminner om ett grustag i mellansverige. Kulisserna är så satans dåliga att de direkt för tankarna till de gamla sci-fi-serierna som gick på tv när man var grabb och där allt var inspelat i studio och det ekade när de pratade. Här kommer rullande klippblock som ser ut som något mina barn gjort i papier maché i skolan och allvarligt får jag problem med att hålla mig för skratt. Och då har jag ändå sett filmen en gång förut.

Carpenter visar ånyo upp en totalt bristande förmåga att förvalta sitt arv som en intressant filmskapare. Hans omdöme måste helt ha skjutits i sank vid något dystert tillfälle i karriären. Manuset är tunt och vekt som ett bakplåtspapper, produktionen andas C-film så det stänker om det, skådisprestationerna är taffliga, inte ens Statham kommer undan. De s.k ”skräckinjagande zombierna” ser mest ut som ett antal lallande A-lagare i maskeradkläder, och kan någon förklara varför Carpenter envisas att här liksom i det föregående alstret ovan ha med den överspelande och påfrestande Pam Grier i birollsavdelningen!? (visst, hon gjorde ett snyggt jobb i Jackie Brown men Carpenter är ingen Tarantino direkt)

Magra och tokdåliga effekter, ett sorts rött filter som för att markera att det är Mars vi är på, känslan av firmafest i grustaget och överspelande C-skådisar. Återigen får Carpenter gå och ställa sig i skamvrån. Den här gången långt in. Inte en enda ursäktande detalj att luta sig mot får han av mig.
Skäms!