Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult (2011)

Kanske årets fulmfilms-snackis.
Man riktigt märkte hur motorsågar värmdes upp, yxor, farfars gamla lie och annat skarpt vässades med precision redan när planerna på detta minst sagt udda och lite oväntade projekt avslöjades. Och det är sannerligen till att göra det svårt för sig, är det ens vettigt att våga sig på en helt ny film om denna avsomnade buskisfigur? Hur vågar skådisarna? Kort sagt, har alla inblandade blivit softa i skallen!?!

Naturligtvis har inte reaktionerna och ordmassakern låtit vänta på sig. Den här kan mycket väl vara årets mest hatade film bland förståsigpåarna och de allmänna hobbybloggarna. Spott och spä har haglat rejält!
Men vänta ett tag, är den verkligen så dålig då?

Frågar du mig så  det både ja och nej på den frågan.
Ett rätt sjaskigt och styltigt komponerat manus gör absolut inget för att förmildra det hela. Det är naturligtvis krystat och galet over-the-top. Henrik Dorsin, som dubblar både som skådis och manusförfattare, har valt en ganska nödtorftig historia om Nisse som hittar olja av en slump och hela Knohult som går bananas och vill sko sig på möjligheterna. Kanske man skulle ha valt att göra en ny film på en gammal story om den klurige Nisse på Åsen? Ja möjligen. Å andra sidan får man gå in i denna ”upplevelse” med tanken att det inte ska vara någon större kvalité på källmaterialet, utan hoppas på att framförandet kan skyla det mesta av bristerna bakom. Det blir väldigt mycket Stefan och Krister över det hela, och gillar man inte dom…ja då får man också svårt här.

Och visst är det en risk som dessa ändå kända skådisar tar när de helt frivilligt skämmer ut sig i bästa fulbuskisstil. Å andra sidan man se det så här; när Peter Forsberg åker runt med sina NHL-kompisar och spelar uppvisningsmatcher i Sverige på sommaren är det ingen som bryr sig om vare sig resultat eller kvalité på själva matchen. Det är ju bara kul att se ett gäng stjärnor koppla av och åka runt, lalla lite med pucken och bjuda på sig själva.
Jag ser likadant på den här filmen.

Det spelar liksom ingen roll vad den handlar om. Det roliga i sammanhanget är att se just Kjelle B, Michael Segerström, Johan Glans, Ann Petrén och allt vad de heter släppa på stolthet och allvar och bara lölja sig en stund. Det blir liksom en skön ring på vattnet i de svenska folkhemmen. Jag såg filmen med käresta och barn, och det är verkligen en film som passar sig i semestersoffan när kraven på smarthet, djup och kvalité faktiskt får hålla sig väldigt långt borta. Det går inte att titta på den här filmen med filmiska ögon på stil, utförande och eventuellt manusinnehåll. Snarare som ett  Lustiga Huset på en billigt tivoli. Och kom igen, visst fnissade du lite åt Kjelles misslyckade småländska och referensen till Star Wars…  

Åsa Nisse – Wälkom to Knohult är naturligtvis inte vidare bra som film egentligen. Skådisar på sommarkollo som sannerligen inte gör sina bästa framträdanden gör inget filmår, det är skämmigt men nog  fyller den sin funktion som lättsmält sommartrams, jag har svårt att tycka illa om den och den har sin rättmätiga plats ihop med folköl, grillspett, boxvin på verandan, mygg,  Allsång på Skansen och ostadigt semesterväder.
Och att slippa Robert Gustafsson i sammanhanget är bara det värt nästan en egen tumme!