Super 8 (2011)

I drygt en timme njuter jag bara av att vara tillbaks i filmvärlden runt 70- och 80-talet, vilken tycktes domineras av Steven Spielberg och dennes historier.

Jag känner nostalgiska vibbar och ekon från snyggingar som Närkontakt av tredje graden, E.T. och lite Goonies för att nämna några. Klart är att herr producenten här, just Spielberg såklart, verkar ha instruerat sin ”påläggskalv” (den numera icke helt okände) J.J. Abrams att förvissa sig om inräknandet av diverse detaljer och berättarmässiga grepp enligt patenterad formel.

Följaktligen är det alltså småstad, unga karaktärer, kärlek och svartsjuka blandad med saknaden av faders/modersfigur och lite ljusskygg myndighetskonspiration som gäller. Abrams egna manus verkar ha lagts som en karbonkopia över mäster Spielbergs samlade verk, och det allra göttaste har sugits ut och mixats ihop till en historia som lika gärna kunde härstamma från just den tidsålder som avhandlas.

Unge Joe sörjer förolyckad mamma och att han inte har någon vidare kontakt med pappa polisen. Sommarlovet 1979 står för dörren och det roligaste man kan göra då är att spela in zombiefilm med kompisarna medelst en super 8-kamera. Under just en sådan session nattetid lyckas gänget av en slump bli vittne till en rejäl tågkrasch och en urspårad last som visar sig vara både organisk och mystisk och dessutom snart på rymmen i området.

Historien snurrar på enligt tidstypisk formel och känns både fräsch och fantasifull. De unga huvudrollsinnehavarna är så där lagom lillgamla som ungar ska vara i historier av den här sorten, på ett positivt sätt, med extra plus för Elle Fanning som allas kärleksintresse Alice och Joel Courtney som osäkre Joe , vilka båda har en härlig närvaro i scenerna.

Som sagt, i en timme bländas jag av myspysligheter, småstadsdrama och barns känslor i samband med saknad och osäkerhet. Mysteriet i filmen eskalerar i samband med att militären lägger sig i, och de obligatoriska filurerna som vill mörklägga det mesta, kliver in i handlingen. Spielberg-känslan är total, och för en nostalginörd som undertecknad är detta bara godsaker att fylla sinnet med.

Men så precis när man sitter och tänker att det här kan vara en av årets bästa rullar och att Abrams kan vara mannen som ska ta över Spielbergs keps, så händer något. I samma ögonblick mysteriet avslöjas och pusselbitarna börjar läggas på rätt plats övergår filmen i någon slags ordinär action-stress-kamp-mot-klockan-upplevelse. Det unga gänget hamnar plötsligt i bakgrunden och fokuset hamnar istället på, så klart sevärda men lite blaséaktiga, effekter där det handlar om att smälla och explodera högst. Slutet är anmärkningsvärt dåligt i kontrast till den lovande inledningen.

Super 8 känns tudelad som film. Mycket bra i sin första del när det handlar om Joel och hans vänner, när mysteriet är i sin linda och Abrams kan dra fördel av Spielbergs alla knep för att komma åt oss med känslor, humor och blandar vardagsdrama med pojkboksspänning. Som film naturligtvis inte dålig, en trevlig blinkning åt förr, synnerligen välgjord, men den alltför klyschiga upplösningen ihop med alldeles för mycket malplacerad finalaction drar ned tummarnas antal.    

”According to my Uncle Seth, an accident like this is exceptionally rare.”