Tristan & Isolde (2006)

Dags att ta ett modernt grepp på en av Englands gamla folksagor, vissa säger till och med att den inspirerade Shakespeare att skriva Romeo & Julia eller att samma historia lite snyggt förklädd kan hittas i Arthursagan vad gäller Arthur, Lancelot och Guenevere. Så kan det vara minsann.

Nåväl, de brittiska öarna är strax före 1000-talets början ett gytter av olika klaner och stammar som alla vill bestämma. Romarna har precis lämnat området, men hotet står istället att finna i väst där invaderande irländare gör livet surt för engelsmännen. Jobb pågår dock febrilt bland de engelska baronerna för att kunna enas med varandra och därigenom ena landet mot de hatade irländarna och dess hårde kung. Mitt i detta storpolitiska spel finns den unga Tristan (James Franco), pigg, alert och vid god stridsvilja som det anstår en riktig huvudrollsinnehavare i en film av det här slaget. Han lyckas i filmens början med konststycket att få sig själv dödad, och begravd till havs enligt gammal hederlig vikingased.

Båten flyter dock hela vägen till Irlands kust där den synnerligen olyckliga kungadottern Isolde går på stranden och drömmer om ett bättre liv, när Tristan bokstavligen ramlar ur båten. Han är plötsligt inte alls så död som det verkat, snarare tillfälligt förgiftad, och får naturligtvis den vård han behöver av Isolde som gömmer undan honom lite snyggt från sin far kungen. Såja, nu behöver vi egentligen inte orda mer om storyn, ni fattar ju vartåt det är på väg.

De unga tu tokförälskar sig i varandra, men tvingas skiljas åt när Tristan drar hem till England igen. Via lite politiskt rävspel och ränksmideri skall det plötsligt ingås oheliga förbund mellan Irland och England när självaste Isolde ska giftas bort med engelske lord Marke som ska ena sitt land som kommande kung. Marke är ”naturligtvis” Tristans fosterfar och tyckte ni att det lät besvärligt nyss så är det ingenting mot vad som väntar när Isolde kommer till England.

Det sägs att Ridley Scott ville göra film av den här sagan redan på 70-talet, men av olika anledningar inte kom till ”scott” (sorry!) Nu har han nöjt sig med att producera filmen ihop med brorsan Tony och överlåter regin till Kevin Reynolds som väl egentligen inte åstadkommit något sedan Costner-tiden med Waterworld och Robin Hood..?

I grunden är det en historia som har alla möjligheter i världen att kvala in i episka, pastelliga och mustiga historieskrönor men istället låter filmen hålla på sig ganska strikt och aldrig tillåta sig ta ut dramasvängarna som vi kanske är vana vid. I mångt och mycket känns det nästan som en dyrare tv-produktion och antagligen har de som bestämmer medvetet valt en mjukare linje både vad gäller action och effekter och annat gammalt hederligt filmvåld för att inte stöta sig med den romantikintresserade målgruppen.

Filmens svagaste länk återfinns i rollistan och stavas James Franco. Ja tyvärr, den här gången gör han mig besviken. Hans rollfigur känns för mycket yta och för lite trovärdighet, jag brukar ju hojta om att Franco minsann kan leverera känslor han också men här får jag synnerligen anledning att ifrågasätta hans skådiskonster, och en stor del av filmen flummar han faktiskt bara runt och ser tjurig ut. Sedan brister det också lite på att det inte finns någon vidare kemi mellan just Franco och Sophia Myles i rollen som Isolde. Trots det är det just hon och alltid sevärde Rufus Sewell, som lord Marke, som står för de bästa insatserna.

Nu lät det möjligen som en rejäl sågning av Tristan och Isolde är att vänta, men se det blir det inte. Trots de uppenbara tillkortakommanden som finns känns det som en helt okej version av den gamla keltiska sagan. Här har man också utelämnat de övernaturliga inslagen och sådana förekomster som trolldrycker och annat bjäfs. Manuset tar mer fasta på riktiga känslor och olyckliga omständigheter. Fotot känns rätt snyggt och scenografiskt gör det sig helt ok med välkoreograferade stridsscener modell light .
Den stora svulstigheten är knappast närvarande, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara en brist.

Ingen film som lämnar några större spår efter sig men betyget är givmilt och försiktigt fredagsoptimistiskt. Det är  rätt vackert om än utan större känslor.

”I want to know that there’s more to this life, and I can’t know that if they kill you.”

Yogi Björn (2010)

Eftersom jag ständigt försöker leva efter devisen om att man inte är äldre än man gör sig, parat med ett stadigt egenpåstående om att jag har en livlig och frisinnad fantasi, så känns det alltid rätt att bänka sig framför en ny tecknad/animerad/datafixad rulle där främsta målgruppen är kids i yngre och äldre åldrar. På senare år är ju framför allt Disney och Dreamworks med sitt vuxenflörtande skyldiga till att även mammor och pappor (och all andra vuxna också gubevars!) kan ha stort utbyte av verken som visas upp.

I de allra flesta fall alltså. Dock inte här.
Yogi Björn kommer en annan ihåg från det ljuva 70-talet. Både som taffligt tecknade kortfilmer (någon gång…om man hade tur i något sommarlovsprogram eller julmorgonsdito..) eller via den serietidning som jag vill minnas fanns under en kortare tid. Yogi och hans björnpolare Boo-Boo hade som enda sysselsättning att sno picknick-korgar från allmänheten i den mäktiga nationalparken Jellystone .  Den ständige antagonisten var förstås parkvakten Ranger Smith som alltid fick på skallen och var losern i sällskapet.

Klart att det skulle komma toppmodern och datoriserad variant på den egoistiske björnens äventyr förr eller senare. Här i Sverige kan vi nog med rätta ställa oss lite frågande till varför, men i USA hör troligen serien till de mer kända under årtiondena som passerat.

Dessvärre blir det inte en av de mer lyckade upplevelserna för ett fritt filmsinne. Storyn är en tunn soppa om att skumma styrande i staden vill stänga den älskade nationalparken, och då tvingas naturligtvis Yogi och Ranger Smith jobba tillsammans för att komma på en plan att stoppa detta. Eftersom  skådisen Tom Cavanagh i rollen som gnällig parkchef  inte ska behöva agera mot två datoranimerade björnar genom hela filmen, kastas raskt också en lättare förvirrad och spånig kvinna in i handlingen som han kan kära ned sig i.

Ambitionen, till skillnad från hos Disney och Dreamworks (här är det Warner Studios som håller i bucksen), tycks uppenbarligen inte vara att flörta med den eventuella vuxenskara som också kan tänkas titta och därför blir resultatet rejält övertydligt, fyrkantigt och utan sting i humorn. Några snygga dubbelbottnade dialoger eller snirkliga passningar står inte heller att skåda så långt man kan titta i den grönskande nationalparken där huvuddelen av filmen utspelas.

Inget fel på tekniken och datafixet dock. Björnarna beter sig de ska anno 2011 i den digitala datavärlden, bakom rösterna hittas självaste Dan Aykroyd (fast det inte låter som det ett dugg!) och Justin Timberlake (helt otippat om du frågar mig!) Cavanagh och Anna Faris får stå för det mänskliga agerandet, men inte ens de kan undvika att det blir stelt och träigt mest hela tiden.

Yogi Björn landar rätt mycket i ett ganska stort ”Jaså” och ”Jahapp”. Ambitionen känns påtagligt liten här och det hela framstår som pliktskyldigt framvärkt utan någon större tanke om helheten. Frågan är om ens barnen tycker det är speciellt kul?
Mättad marknad månne?

“Bears are supposed to avoid people, not run around stealing their food!”
“Boo-Boo and I would never disturb family pic-a-nics!”

All Good Things (2010)

Jamen alltså, det ju oerhört goda förutsättningar för den här filmen. Två huvudrollsskådisar med minst sagt väldokumenterade meriter och en murrig historia som tar avstamp i ett märkligt fall ur renaste verkligheten.

Den inåtvände och märklige David (Ryan Gosling) från rika familjen träffar den levnadsglada och sympatiska Katie (Kirsten Dunst) från betydligt enklare förhållanden i 70-talets USA. Davids far ser med ogillande på förestående äktenskap, och det krävs inte vansinnigt mycket slutledningsförmåga för att inse att det är lite fishy med tillståndet inom den rika familjen. Som tittare blir jag snart också varse att David själv alltmer faller in i konstiga beteenden och har uppenbarliga problem med sin person. Kan det vara så att orsaken står att finna i det förflutna?

Den glada Katie bryts sakta ned och fångas in i familjära konflikter och insikter om att David nog inte bara är lite…udda…utan kanske har större problem än så. Problem som dessvärre innebär att det liv hon trodde väntade runt hörnet raskt förvandlas till något helt annat.

Vad jag har problem med är att filmen inte riktigt verkar veta åt vilket håll den vill dra. Ska det vara ett mörkt drama, ett kammarspel om skuld och ångest eller rentav en kriminalhistoria att klura på? Handlingen är alltså inspirerad av en verklig historia där bara namnen kastats om lite pliktskyldigt och där regissören Andrew Jarecki uppenbarligen tagit sig vissa friheter i att spekulera en aning på vissa ställen. Detaljerna i filmen är snyggt uppradade liksom den förtätade stämningen, ändå känns det som att filmen aldrig berör så mycket som den borde. Kanske för att jag kommer på mig med att sitta och muttra över vissa val den stackars Katie gör. Och att David i all sin wackiness mest framstår som patetiskt vek.

Ryan Gosling och Kirsten Dunst levererar mer än stabilt i sina roller och är också de två största skälen till att se denna film. Ett annat kan vara Frank Langella som den patriarkiske fadern och byggherren Sanford vilken med kall inställning förväntar sig att David ska uppfylla förpliktelserna gentemot familjens imperium. Lite synd att Langella nu mest för tiden förpassas till att spela biroller med uteslutande osympatiska drag. Å andra sidan gör han det mästerligt, så varför klaga egentligen..?

All Good Things har bättre skådisar än vad den har innehåll. Mer tragiskt drama än kriminalhistoria, där dessa händelseförlopp känns lite konstruerade och med en slutfinish på historien som känns otillfredsställande, låt vara att det ju faktiskt är så i verkligheten. Dunst och Gosling är det bästa här, i en film som inte är speciellt dålig men inte direkt bra heller. Som mellanmjölk helt enkelt.

“Why couldn’t you have just given her what she wanted? You’re a very weak man, David”

The Guardian (2006)

Lite då och nu är det som att Hollywood tar ett nappatag och gräver djupt i säcken för hitta en kategori, en bransch, ett skrå att skriva upp lite extra och framhålla vikten av dess existens. Förutom själva auran ska det också helst kryddas med ett personöde, en veteran som ser slutet på karriären men naturligtvis ändå är den som får sista ordet.

Militären har sina filmer, brandkåren sina, snutfilmer finns det i massor och nu finns också den amerikanska kustbevakningen förevigad på Drömfabrikens himmel. Inga konstigheter här inte. Miljön är tacksam, vem kan undgå att imponeras av de s.k. ”ytbärgarna” som räddar liv lite sådär när tillfälle och dåligt väder ges? Utbildade med militärisk disciplin och stenhårda (nåja) i psyket ska de utan tvekan kasta sig ut i okända hav för att undsätta nödställda till havs.

Vad en sådan här historia behöver för att platsa som känslofilm är en gammal veteran, snart en föredetting som känner att kroppen säger ifrån men som vägrar inse fakta. Helst ska han också ha några mörka traumatiska minnen om misslyckade räddningsoperationer som han kan hemfalla åt i tid och otid. Om han dessutom har ett äktenskap på upphällningen mest beroende på att han känslomässigt är gift med jobbet är det också ett plus. Om han dessutom spelas av en riktig hjälteikon, typ…. Kevin Costner…är man ju nästan hemma i budgetböckerna.

Och se! Är det inte självaste Kevin som just här knallar runt med hjältehjärta och dystert anlete!

Ben Randall (Costner) borde nog lägga livräddaryrket på hyllan. Åren är ifatt honom och även om han är den bäste av de bästa och har alla möjliga rekord, så är tiden emot honom. Hans boss förstår ju dock att Ben är ytbärgare mer än vanlig människa och ser till att han hamnar som instruktör på kustbevakningens superhotta och attraktiva skola där morgondagens ess ska sållas fram. Klassen han får hand om innehåller naturligtvis alla de nödvändiga personligheter som krävs för att detta ska bli ännu en förklädd känslohistoria i samma anda som En officer och gentleman eller varför inte Heartbreak Ridge.

Och visst gott folk. Här snålas inte med klyschor, plattityder och sliskig förutsägbarhet i legio. Men det kryddas också rätt behagligt med stabila skådisinsatser, fullt dugliga effekter och en rejäl portion spänning. Huvudingrediensen för dagen är dock ihopklumpade små fyrkantiga känslotärningar som likt buljong puttrar runt i grytan och smaksätter lite här och lite där enligt receptets alla regler. Lite kärlek, lite tjafs, lite trevande kompissnack, lite spänning-i-livräddarskolan och så lite spänning-i-verkligheten för att avsluta det hela

Costner är alltid Costner, och spelar sin roll rutinerat som anstår gubbs i hans generation. Som vanligt fortsätter jag att hävda Costners trygga stabilitet när han inte ska in och peta i filmers manus eller regi. När han enbart ägnar sig åt att skådespela känns det rätt behagligt att ha honom där i huvudrollen. Att jag dessutom tycker att Ashton Kutcher gör ett gediget jobb som ung hotshot, antagonist till Costners grå panter, får väl anses som ren otippad extrabonus. Likaså att gamle Clancy Brown sidekickar i några få korta sekvenser!

The Guardian är en stabil rätt som serveras med behaglig rumstemperatur. Obefintligt oberäknelig, men regissör Andrew Davis vet precis vilka känslosträngar det spelas bäst på och hur han ska ta historien i mål på ett classy sätt. En icke på något sätt utmanande film för hjärnan, men den lurar upp hjärta och känslor på ett skamligt snyggt sätt vilket gör den lätt att tycka om för både herrar och damer. Att ansökningarna till U.S Coastguard möjligen peakade efter detta torde inte vara någon omöjlighet.

“How do you choose who to save?”
“I swim as fast and as hard as I can, for as long as I can. And the sea takes the rest.”

 

 

Ghost Rider (2007)

Ännu mera Marvel.
Själv läste jag aldrig de “smala” och annorlunda superhjältarnas äventyr under uppväxten i gamla 70-talsriket Sverige, och kan därför inte heller förhålla mig till hur serieförlagorna har behandlats i modern tid.

Spindelmannen och Hulken var nog egentligen de enda två från Marvel-familjen vars tidningar hittade in i mitt pojkrum. Nog för att man kände till många av de andra, men något större avtryck satte de aldrig hos mig. (Med tanke på förestående Tintinäventyr och Smurfhistorier så undrar man ju hur länge det dröjer innan mina absoluta favoriter Spirou, Nicke och Marsupilami gör comeback.. det vore något!)

Det kan också vara en bonus när man nu i vuxen ålder får stifta bekantskap med hela det ”mörka” brottsbekämparsällskapet till höger och vänster när Hollywood verkar spotta ur sig allt möjligt de kan få tag ifrån serietidningsstånden. Man har liksom inget speciellt att utgå ifrån och kan ungefär ta det som det kommer.

Dagens betraktelse har jag faktiskt sett en gång förut, och var då överlag inte speciellt positiv eller imponerad. Men liksom fallet var med Daredevil är det som att filmen vinner på att ses om en gång. Kanske är historierna alltför kantiga för att omedelbums falla en på läppen? Kanske svårmodet som ska hittas i båda filmerna måste få tid på sig att komma ut? Kanske beror det på att båda är regisserade av Mark Steven Johnson? Vad vet jag, och nu ska vi förresten inte försöka oss på några djupare analyser här. Herregud, det är ju en effektfilm baserad på en seriefigur.

Klart som korvspad är att storyn i ärlighetens namn är blekt tunn. Johnny Blazer stilar på motorcyklar och ingår ett avtal med djävulen själv i sann hjälpa-andra-anda. Vad Johnny uppenbarligen inte hade koll på var vilket sätt Peter Fondas (lysande rollval btw!) djävul hade tänkt sig för form av återbetalning. Desto roligare för oss som får se drömfabrikens tekniknissar tömma joltcola-burkarna och servera ett koppel snygga effekter som sannerligen inte går att klaga på när Blaze förvandlas till stentuff mc-knutte iklädd brinnande dödskalle på jakt efter onda själar att förpassa ned till skärseldarna.

Själva löpande storyn i filmen känns galet oviktig och slutar man tänka på det så blir det ganska trevligt en stund här. Visst ja, det var en liten lovestory med också i filmen, lätt att glömma bort eftersom varken Nicolas Cage (ja han igen!) och Eva Mendes inte har speciellt mycket filmmagi ihop. Istället får man gotta sig åt att regissör Johnson visat fingertoppskänsla genom att smyga in självaste Sam Elliott, ikonen och lebemannen som gett basrösten ett ansikte, i en mindre sidekickroll. Spelar ingen roll hur dåliga filmerna är, Elliott är alltid en grym lirare.

Ghost Rider är egentligen bara effekter och snygga trix. Manuset kan skrivas ned på en kaffeservett, men det gör liksom ingenting. Det är Cage med fulfulful frisyr och sedvanligt lättare överspel, men ni vet ju att jag gillart när han är så. Egentligen en skitdålig film som märkligt nog har finfint underhållningsvärde för stunden och får rena glädjebetyget bara för att.

 “You all right?”
“Yeah, I’m good. I feel like my skull is on fire, but I’m good.”

Savannens härskare (1996)

Vinnarna skriver alltid historien.
Ett mer än väl cementerat faktum som förföljt människan genom åren. En vinnare kan återge det avgörande och framför allt forma omständigheterna. Vilket inte sällan tycks ske i sällskap av dåligt minne där egna tillkortakommanden eller mindre smickrande detaljer icke omnämns.

Den högst verklige John Henry Patterson var en typisk vinnare. Inte från början men historien kom att, med lite hjälp från Patterson själv, framställa honom som en riktig fixare och problemlösare. Patterson var en rejält snitsig ingenjör och militär som i slutet på 1800-talet fick ansvar för att en järnvägsbro byggdes på rekordtid över en flod i Kenya. Kampen om att ekonomiskt härska över den afrikanska kontinenten stod på spel och den som kontrollerade järnvägen kunde lätt som en plätt bli The Man.

Pattersons brobygge hejdades dock snart av att två envisa lejon plötsligt beslutade sig  för att låta brobygget bli deras egna privata köttförråd och legenden pratar om sturska lejon som sonika promenerade (okej tassade då) in i lägret och knep arbetare dag som natt. Myter om övernaturligheter och demoner i djurform spreds snabbt bland lokalbefolkningen och till slut var det Patterson själv som fick ta fan i båten och ge sig på storviltjägaryrket. Sedan åkte han hem och skrev historien på sitt eget, högst lönande, sätt.

Självklart kanonstory för Hollywood att ge sig på, dock dög det inte med att bara slänga in 80/90-talshunken Val Kilmer som Patterson (eller trodde man möjligen inte på Kilmer riktigt…?), därför lite skarvande och trixande med historien och vips dök Michael Douglas upp som sidekickande och ihopfabulerad skarpskytt med det passande namnet Remington.

Som vanligt gillas det att bre på med devisen ”baserad på verkliga händelser”, men här får man således ta detta med en nypa salt. Filmen fann förstås ingen nåd hos folk och fä och alla andra och visst haglar klyschorna samtidigt som både Kilmer och Douglas agerar lätt på rutin alternativt lite som de vill. Kilmers påtvingade irländska dialekt har också en förmåga att svaja lite fram och tillbaka. Till slut ganska roande faktiskt.

Historien är här rak och ytligt busenkel. Problem uppstår, problem börjar lösas, ytterligare problem och rejäla bakslag kommer som brev på posten, ny problemlösare dyker upp med murrig bakgrundshistoria, manlig vänskap gjuts i betong över lägereldar och vissa offer måste alltid göras i slutet innan vi kan titta på eftertexterna. Inga konstigheter. Inget nyskapande. Bara yta och stela karaktärer. Trots det går det inte att tycka illa om filmen som levererar precis det den ska under den afrikanska filmsolen.

Savannens härskare, eller the Ghost and the Darkness som den betydligt tuffare originaltiteln lyder, visar upp snygga bilder över Afrika, ett par rejält duktiga skådislejon, lite stela effekter och ett mansdominerat manus helt utan överraskningar. Kilmergrabben är ju som han är och Douglas var väl här fortfarande rätt mycket uppe i smöret och påminner då och då om sin egen rollfigur i Den vilda jakten på Stenen. Om det är positivt eller ej får väl dock vara osagt.

“Oh, you’re right. The devil has come to Tsavo. Look at me! I am the devil.”

X-Men: First Class (2011)

Numera standardiserat tillvägagångssätt i Hollywood är att följa upp framgångsrik film med en ny del. Och gärna ännu en om det vill sig riktigt väl. Risken är naturligtvis, och det finns det galet många bevis på, att det hela blir urvattnat och tappar all sin charm/spänning/vitalitet. Kanske den enda franchise som lyckats fullt ut är Bond-äventyren?

Nåväl, annars kan man alltid trixa till det med historien och plötsligt kalla det hela för en reboot. En återgång i historien, visa hur allt började osv. Verkar också vara den hetaste trenden för tillfället och det dräller ursprungshistorier till höger och vänster. Klart det skulle komma en för X-Men-världen också.

Nu är det dock rätt behagligt här, turerna om hur Xavier, Magneto, Mystique och alla de andra blev som de blev, och framför allt, varför de valde de sidor de gjort känns snyggt inarbetad i den generella legenden om alla mutanter. Det flyter på bra med andra ord. Dessvärre också utan rejäla överraskningar, vilket gör att jag sällan lyfter på ögonbrynet eller ens får anledning att låtsas se förvånad ut. Det blir helt enkelt lite…tja..avslaget kanske.

Visuellt är det dock en snygg och stiligt ihopfixad produkt. Pastelliga färger och en scenografi med detaljer som fler än en gång för tankarna till just gamla Bondäventyr från ”the swingin´sixties”. Tidsåldern, tidigt 60-tal, är tacksam och manusfilurarna väver smidigt, om än lite ansträngt, in fiction med viss fakta. Effekterna är naturligtvis i denna högteknologiska tid av filmindustri helt klanderfria och levererar.

De två stora plusen i min bok är att se Kevin Bacon flina sig igenom filmen i skön skurkroll som det största hotet mot både världsfreden och mutanternas vidare existens. Han  påminner i de bästa stunderna om en hederlig gammal 007-badass med storhetsvansinne . Det andra är att Matthew Vaughn är den som anförtrotts registolen denna gång, och Vaughn gillas i det här lägret framför allt efter alster som Kick Ass men speciellt Stardust som var en riktig godsak och det känns som Vaughn har full koll hur han ska styra historien enligt uppställd formel.

I övrigt gör varken James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence och de andra bort sig utan tillför lagom mycket innehåll till sina karaktärer. Rollistan är diger och känns dessutom rätt komponerad ned till minsta biroll, kännare av mutantlegenden har säkerligen lättare att snappa upp detaljer och figurer som flimrar förbi.

X-Men: First Class är en snygg reboot på alla sätt, och tar sig på sedvanligt sätt genom mutantmyterna, med viss ologik som sig bör. Dock lite för lång och lite för oengagerande, vilket gör att jag har svårt att känna med filmens alla känslolägen. Lättare då att sitta och roas av scenografin som är den stora vinnaren här. Dags att tacka X-männen/kvinnorna för god underhållning och arkivera dem?

”A new species is being born. Help me guide it, shape it, lead it.”

 

 

Flmr gör en pudel (eller skämmiga avslöjanden #23…typ)

Ok.
Här möjligen något anmärkningsvärt i filmbloggosfären.
Något som kanske känns som helt otänkbart om man är en filmnörd.
Nästan lite vanhelgelse alltså.

Lillgammal ungjäkel ska få en chans!

Men:

Flmr och Harry Potter har aldrig, ALDRIG, hälsat på varandra.
Jo, du läste rätt.

När det begav sig, när hajpen började, lockades jag aldrig av den i mina ögon otroligt barnslige knattens barnäventyr. (Jag hakar upp mig väldigt på barnaspekten här)
Men på något sätt låg filmerna helt fel i min filmvärld.
Kände mig inte alls som en målgrupp.
Inte ens mina barn var imponerade efter att ha läst ett par böcker, och någon sorts aversion bara låg som en trött filt över mig när det gällde allt om detta fenomen.

Nåväl, åren går ju och någonstans runt förra hösten föddes ändå en tanke att man nu en gång för alla skulle beta av filmerna och på så sätt få sig en rejäl sammanfattning av Potter-världen.
Och så tar det ju ett tag innan vissa tankar, kanske inte helt jätteprioriterade, blir verklighet.

Men nu gott folk!
Nu är det dags!
Rullarna ligger och väntar på beskådan, i kronologisk ordning förstås och djupdykning i myllan står för dörren.

Se där, ett höstprojekt så gott som något.

 

 

Fast Five (2011)

En vår och en sommar har passerat förbi och äntligen har jag tittat mig igenom de olika delarna i denna minst sagt testosteronstinna filmserie the Fast and the Furious. Som för att kröna det hela avhandlades nu då den sista installationen (vad vi vet idag) i sagan om Dom och Brian och allt som tycks hända runt dem.

Och banne mig om det inte var oförskämt underhållande den här gången, simpel men med lite glimten i ögat. Tidigare historier har känts rejält pumpade med en sorts sliskig backstory som ska rättfärdiga alla galna och ”djupsinniga” handhavanden. Här är det mer roliga timmen, och vibbarna till Danny Ocean och hans muntra vapendragare känns faktiskt inte miljoner mil borta.

Som för att understryka den eventuella lättsinnigheten i dagens manus samlar Dom och Brian, nu efterlysta och för närvarande med adress soliga Rio, ihop en samling karaktärer välbekanta från de andra filmerna för en sista stöt. Målet är en dumdryg och kaxig knarkbaron som givetvis underskattar våra grabbars listiga förmåga. Lägg till detta en nitiskt och överstinn federal amerikansk agent på jakt efter de efterlysta, och vips har vi här drygt två timmars adrenalin enligt formstark modell.

Regissör Justin Lin har inga problem med att spotta ur sig actionscener som både ser snygga ut och andas avgaser. Stuntsen är läckra och scenerna (speciellt inledningen) skulle kunna platsa i vilken James Bond-film som helst. Trixet är nog också att inte skåda för djupt i manuset utan att hålla sig på ytan. Historien som serveras är nog så okomplicerad och galet ologisk , med rent skrattretande lösningar i vissa lägen. Den som dröjer för länge vid den eventuella logiken kommer att hamna rejält på efterkälken, och dessutom blir det hela så mycket tråkigare då.

Vin Diesel har en viss sorts utstrålning som alltid gått igenom rutan. Han ÄR Dom i minsta muskel och det finns en sorts märklig trygghet i att ha honom på plats bland de andra vildhjärnorna. Paul Walker står för den obligatoriska romantiken ihop med Jordana Brewster, och det är väl svårt  att ha något emot det, de uppfyller ju den delen av standardinnehållet i manuset. Desto roliga att också Dwayne Johnson kastats in i storyn som överspänd och stissig agent på jakt efter Dom och Brian. Johnson må vara mer kropp än skådis, men nog känns det lite kul när han går i klinch med Vin Diesel om utrymme och revirpinkande. Smart drag av manustillverkarna.

Fast Five tillhandahåller snygga scener över Rio, naturligtvis mycket bilåkande, ansträngd humor och en story som inte direkt lämnar mycket över för något större tänk. Actionscenerna är felfria och den som letar efter tempo mest hela tiden blir inte besviken. Helt klart en av de bättre delarna i filmserien och rentav lite trivsam.

”We talkin’ or we racin’?”
”Just don’t cheat this time.”
”You gotta let that go.”

p.s.: Den som vill fördjupa sig mer i historien om Dom, Brian och alla de andra filmerna gör det med fördel här hos bloggkollegan Sofia som tacklat hela TFATF-serien på ett eminent sätt.

Thor (2011)

Det känns som att det mest anmärkningsvärda här är att det är Kenneth Branagh som suttit i registolen. Och att han fått till det riktigt smutt!

Kanske i en sorts homage till sin framgångsrika dramabakgrund  tycks Branagh ha  utgått från en löjligt tunn story, vävt in lite snygg Shakespearedramatisk touch i replikföring och händelseutveckling för att sedan matcha det med finmald cgi-action.
Och vet ni, jag gillart!

Thor (eller Tor som vi svedalabor hellre säger) håller till Asgård där han förbereder sig att ta över kungakronan efter lika ökände Oden (Anthony Hopkins), främst genom att vara allmänt kaxig och dumdryg mest hela tiden. Den arroganta stoltheten verkar inte ha några gränser, trots brorsan Lokes (Tom Hiddleston) försiktiga förmaningar.

Stolthet går ju oftast hand i hand med dumhet, så även här och vips har Thor genom sin krigiska inställning dragit på sig både skumma grannriket Jotunheims och pappa Odens vrede. Så till den grad att Thor helt enkelt kastas ut från Asgård och ned på jorden, bokstavligen nästan rakt i famnen på unga (snygga givetvis) forskaren/astronomen Jane (Natalie Portman) mitt ute i New Mexico-öknen! Naturligtvis är detta rätt plats att börja lära sig ödmjukhet, vänlighet och insikt på. För att sedan också, i sällskap med sin trogna hammare Mjölner ta tag i de skumraskheter och omständigheter som ledde till åskgudens förvisning. (Givetvis finns det förrädare i de egna leden men det vet ni ju redan…!)

Vad ingen visste var att Rutger H hade snott rollen som Oden…

Trots mycket glänsande yta och avsaknaden av något större djup är det förbaskat svårt att värja sig mot den här historien, som i sina bästa stunder skulle kunna kallas för …munter? Thor, i skepnad av Chris Hemsworth (den killen har en framtid för sig i Hollywood helt klart) har en sorts naiv charm och trivselfaktor som smittar av sig på de andra. Natalie Portman kände möjligen att det var skönt att byta svårmodet från Black Swan och hoppa över till detta tjohej-tjohoppäventyr och det gjorde hon alldeles rätt i. Till och med vår egen Stellan G dyker upp som klurig sidekick till Portman och verkar trivas även han. Anthony Hopkins är i sin Oden-roll misstänkt lik Rutger Hauer, men det går bra ändå och pompöse Hopkins får väl valuta för sin stil här där den passar i sammanhanget.

Branagh, långt från Wallander och skånska slätten här, gör en snygg kostym av ett ganska billigt material, och kanske är det just den osannolika kombinationen av Shakespearskt tungmod, grekiskt hybrisdrama, asatron och lite effektiv Hollywoodaction som är nyckeln..? Effekterna är felfria, om än ganska standardmässiga, scenografin färggrann, humorn känns lagom påklistrad och storyn föredömligt rak när handlingen åker fram och tillbaka mellan det som sker på jorden och ränksmiderierna i Asgård.

Thor är ännu ett bidrag från Marvel-familjen och lyckas underhålla mig på bred front. Rätt raka puckar och en snygg lovande föraning om fortsättning för denne hårding till hjälte, i sällskap med de övriga Marvelhjältarna. Känslan från första Iron Man infinner sig snabbt…trivsamt underhållande.

”Who are you?”
”You’ll know soon enough..”

Thirst (2009)

Regissören på allas läppar i Sydkorea heter sedan en tid Chan-wook Park…kanske sitt lands Guy Ritchie eller David Cronenberg?

Med framgångsrika titlar som Hämnarens resa, Oldboy och Lady Vengeance tycks det som att han ofta kan röra sig lite utanför de ganska raka ramarna.

Och varför inte då i en sorts vampyrhistoria…med både komiskt drama och tragiskt tungmod inbakad i historien.

IMDb beskriver just dagens alster som drama, skräck och komedi, ett sorts allt i ett. Och nog stämmer det. Stöpt i den ganska speciella koreanska (och kanske hela asiatiska) formen att göra film, gärna med övertydliga scener men utan den visuella och dialogdrivna skrikighet som annars känns just signifikativ, berättar Park historien om den unge fader Sang-hyeon (Kang-ho Song) som lyckas med konststycket att överleva en dödlig smitta genom en blodtransfusion som dessvärre gör honom till en sorts vampyr (!) som måste dricka blod för att hålla sjukdomen borta. Bara kontrasten präst/vampyr känns genast lockande och dessutom rätt humoristisk när den förvirrade prästen dessutom gör allt för att hålla sina begynnande starka sexuella drifter borta.

Att träffa den unga och hunsade kvinnan Tae-ju (Ok-bin Kim) gör inte saken bättre. Hon dras sakta in i vår huvudpersons dilemma, och visar sig också dölja mörka och vildsinta begär under den bedrägliga ytan.

Jag ska erkänna att under filmens första hälft hade jag stora problem med den här storyn, som kändes både pretto, långsam och mest irriterande långdraget. Låt vara att Park bjuckar på snygga bilder och små, men detaljrika, effekter alldeles i utkanterna av scenens fokus. Men det tänder liksom aldrig till.

Inte förrän sakernas tillstånd går ordentligt åt skogen och det skits friskt i det blå skåpet. Tempot går plötsligt upp, de makabra situationerna tycks stå på kö för att avlösa varandra, prällevampyren slits mellan sina begär och sin moral och den unga Tae-ju går bananas och blir galet omedgörlig på alla sätt och vis. Ovanpå detta också en god portion makaber humor, och plötsligt sitter man där med ett olustigt flin på läpparna och undrar hur i herrans namn det ska gå?!

Berättarstilen är olikt de flesta Hollywoodprodukter inte helt rak, och till synes omotiverade utsvävningar läggs sida vid sida med själva huvudspåret. Park kör dock med rätt snygga scener, sparar inte på blodet och nakenheten och tycks leka med vampyrlegenden med något ironisk syn utan att göra avkall på dramats mörker. Vissa likheter kan möjligen skönjas med vår svenska Låt den rätte komma in, där dock denna med lätthet utklassar Alfredsons verk.

Thirst är kanske inte direkt den mest skrämmande i genren, men garanterat en av de mer annorlunda med allt annat än stela karaktärer mot slutet av storyn. Trots sin tröga start blir det bra fart på underhållningen, och den makabra humorn mitt i allt känns förvånansvärt motiverad och höjer värdet på filmen. Lite rebelliskt stilbrytande på något sätt.  

”I don’t kill anyone, you know. Hoy-sung… He loved helping the hungry. He’d offer me his blood if he wasn’t in a coma. If you only heard the sponge cake story.”

Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten (2011)

Ok. Det är ny regissör. Och möjligen något nedskruvat från den största svulstigheten.

Men konceptet är detsamma och i mångt och mycket är det som att lägga ett karbonpapper över föregångarna, Jerry Bruckheimer-dollarna investeras i sort sett i samma fåra och kassaskåpssäkra stil. Några som helst utsvävningar eller nytänkande premieras inte här. Och det var väl heller inte att vänta.

Johnny Depp tar återigen plats som Jack Sparrow, dessvärre med tydliga tecken på autopilot vilket gör att det som kändes uppfriskande värre en gång i tiden nu tenderar att bli en  kliande upprepning. Som för att verkligen markera att konceptet glasklart sätter hela sin tillit till Depp har manuset kastat ut både Keira Knightley och träbocken Orlando Bloom till förmån för Penélope Cruz och Ian McShane i laguppställningen, som dock tacksamt nog låter Geoffrey RushBarbossa hänga med även på denna (irr)färd. Låt vara i en helt överflödig roll, men vem kan undgå att älska denne skådis Rush som stjäl varenda scen han är med i..!

Ämnet för filmen är racet mot den legendariska Ungdomens källa, och naturligtvis handlar det om att alla lurar på alla i sann matinéanda. Lurigast av de alla är förstås Jack Sparrow som trixar och fixar sig genom det förutsägbara manuset i bästa slapstickstil. Föga upphetsande på något sätt, men å andra sidan går det inte att reta upp sig på det som sker. Pirates-filmerna är ju alla stöpta i en viss form som gör dem så överdrivna och serietidningsaktiga att ytan betyder allt och ingen göre sig besvär med att söka något annat här. Ev. historiska korrektheter existerar knappast, och det är säkerligen inte syftet heller. En sak som Bruckheimer verkar ha klurat på är att less-is-more, och således är det mer av ett persondrivet äventyr den här gången än toksvulstiga uppvisningar i effekter.  

Depp är som han är som Sparrow, Cruz blir ett ok substitut för Kneightly och McShane’s kapten Svartskägg raljerar på efter bästa förmåga men kan inte matcha  Bill Nighy’s Davy Jones på långa vägar. Rush är som sagt den fenomenale i sällskapet och kan göra en medioker film till riktigt underhållande när han är i bild. Som vanligt snygga miljöer, och möjligen en något annorlunda inledning på filmen, som även tillhandahåller en något annorlunda version av sjöjungfrulegenden…

Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten är tekniskt ett klanderfritt hantverk av nye regissören Rob Marshall, historien är något nedbantad, det vida persongalleriet har strippats ned till en handfull karaktärer av intresse. Filmen bjuder exakt vad som väntas, men i ärlighetens namn ligger upprepningens trista tråkförbannelse och lurar runt hörnet vilket gör det till en förvisso rätt trivsam stund men också kanske uttjatad som upplevelse. Dock betydligt bättre än sin närmaste, irriterande splittrade, föregångare.

 “You seem somewhat familiar. Have I threatened you before?”

Godzilla (1998)

Man kan ha många åsikter om Roland Emmerich‘ sätt att göra film. Helt klart är i alla fall att mannen inte har diskretion som sitt varumärke.

Istället verkar han på regelbunden basis ha kontakt med Michael Bay för att de ska kunna sporra varandra till nya galna idéer om hur man spränger och förstör allra bäst och dyrast. Speciellt stora amerikanska städer som i granna effektscener får på skallen ordentligt i bästa widescreenformat.

Den samlade expertisen var dock inte nådiga mot Emmerich här. Japanerna var rent skogstokiga och kände sig förolämpade. Här tog man en nationalikon som hottades upp alldeles för mycket, och dessutom fick inte ens besten härja i Japan!

Den nya filmen förtäljer således historien om Kaos vs Staden som aldrig sover, och vad som händer när ett stycke gigantiskt monster bokstavligt en regnig förmiddag hoppar upp ur vattnet i New Yorks hamn och använder Manhattan som sitt eget lilla Lustiga Huset. Som vanligt finns här utpekade huvudpersoner och hjältar. Matthew Broderick är en av dem i rollen som forskare med huvud på skaft. Hank Azaria är en annan, nyhetsfotograf och vitsig vildhjärna. Det finns mellanchefer,  militärer och annat löst folk och naturligtvis… den söta kvinnan! Plus då Godzilla själv i praktfull cgi-framställning som inte går att klaga nämnvärt på.

Trots allmänt gnissel från filmälskare tycks många bortse från att Emmerich skapelse faktiskt drog in sin beskärda del av dollars på biograferna. Runt 130 dollarmiljoner gick kalaset på att tillverka och intäkterna till dags dato ligger faktiskt på drygt det dubbla, så nog ville folk och fä uppenbarligen se New York få pisk ordentligt. Storyn må vara dumtunn, men det går att luta sig mot rätt ok effekter och lite skönt placerad humor på utvalda ställen, och som omtagsfilm känns det inte som att hoppa i helt galen tunna. Jean Reno må vara alldeles för kvalificerad för den här sortens soppa, men nog kan karln avlossa en och annan rolig kommentar som undercoverfransos mitt i röran.

Godzilla i modern tappning blev inte alls den succé filmbolaget hade hoppats på och vidare tankar på uppföljare lades uppenbarligen snabbt i frysen. Dock, det smäller, låter och exploderar enligt den tunna manusmallens praxis. Att syna historien närmare i sömmarna går naturligtvis inte för sig. Istället får man nöja sig med att konstatera att filmen gör vad den ska för de moderna biopalatsens högtalaranläggningar. Sedan får japanerna tycka vad de vill.

”Oh! Oh you gotta be kidding me man, we’re in his mouth! We’re IN HIS MOUTH!”

Wallander – Faceless Killers (2010)

Mer svenskt snutliv på engelska. Mer Kenneth Branagh, som faktiskt framstår som en av de mer lyckade gestaltarna av skånepolisen Wallander.

Som vanligt några minuters förundran över allt det svenska i detaljerna i kombination med det engelska språket och det typiska sättet som engelska dramaskådisar tycks välja som form för sitt agerande. Men när väl den lilla inledningströskeln är passerad så flyter det på i rätt behaglig förnöjsamhet, liksom förra gången.

Den här gången en liten rakare historia. Ett äldre par ute på skånska landsbygden hittas ihjälslagna, uppenbara spår leder mot det som kan vara ett illdåd utfört av mördare med utländsk härkomst och rykten börjar strax florera i Ystad vilket plötsligt förhöjer främlingsfientligheten i området. Wallander gör naturligtvis sitt bästa för att stävja känslorna, men upptäcker på det privata planet att även han har vissa problem med detta ständigt aktuella samhällsproblem. När han dessutom gräver djupare i det mördade parets historia visar det sig att en och annan hemlighet minsann finns att upptäcka i det fördolda.

Som jag nämnde tidigare är jag ingen storkonsument av Mankells historier om den dystre och problemfyllde kommissarien på skåneslätten, men av de fåtal svenska filmer jag sett, och nu dessa engelska varianter, så tycks det som att Mankell liksom många andra författare tar grepp på både gammal hederlig deckarspänning och samhällsåskådningar som får färga de olika historierna. Möjligen blir Wallander som karaktär lite för schablonlik alla de andra skuldtyngda antihjältarna som uppenbarligen hellre kör på osunt leverne än räknar in sig som fitnessstöpta duracellkaniner.

Branagh gör som vanligt ett mycket trevligt jobb när han käkar svensk pizza och ser på nyheterna i sitt svenska vardagsrum. Volvobilen kör genom förföriskt vackra böljande rapsfält, och jag inser varför jag alltid tycker om att komma till Skåne och dess färgstarka omgivningar. Historien rullar på i god kriminalanda, spänningen infinner sig ju närmare Branagh närmar sig lösningen och som helhet är det helt ok, där kvalitén som vanligt är som bäst när manuset rullar på i dramats tecken.

Wallander – Faceless Killers är en i raden av dessa rätt lyckade engelska versioner av Wallanders äventyr. Den är  som sagt rätt rak i berättandet, försöker väva in lite pliktskyldig samhällsdebatt men snubblar egentligen bara runt det brännheta ämnet. Branagh ler sällan och ser mest ut som han vill gå hem och sova. Först ser han dock naturligtvis till att reda upp den kinkiga situationen. Och det är väl bra så.
Svenskt på engelska. Helt ok om du frågar mig.