Dags att ta ett modernt grepp på en av Englands gamla folksagor, vissa säger till och med att den inspirerade Shakespeare att skriva Romeo & Julia eller att samma historia lite snyggt förklädd kan hittas i Arthursagan vad gäller Arthur, Lancelot och Guenevere. Så kan det vara minsann.

Nåväl, de brittiska öarna är strax före 1000-talets början ett gytter av olika klaner och stammar som alla vill bestämma. Romarna har precis lämnat området, men hotet står istället att finna i väst där invaderande irländare gör livet surt för engelsmännen. Jobb pågår dock febrilt bland de engelska baronerna för att kunna enas med varandra och därigenom ena landet mot de hatade irländarna och dess hårde kung. Mitt i detta storpolitiska spel finns den unga Tristan (James Franco), pigg, alert och vid god stridsvilja som det anstår en riktig huvudrollsinnehavare i en film av det här slaget. Han lyckas i filmens början med konststycket att få sig själv dödad, och begravd till havs enligt gammal hederlig vikingased.

Båten flyter dock hela vägen till Irlands kust där den synnerligen olyckliga kungadottern Isolde går på stranden och drömmer om ett bättre liv, när Tristan bokstavligen ramlar ur båten. Han är plötsligt inte alls så död som det verkat, snarare tillfälligt förgiftad, och får naturligtvis den vård han behöver av Isolde som gömmer undan honom lite snyggt från sin far kungen. Såja, nu behöver vi egentligen inte orda mer om storyn, ni fattar ju vartåt det är på väg.

De unga tu tokförälskar sig i varandra, men tvingas skiljas åt när Tristan drar hem till England igen. Via lite politiskt rävspel och ränksmideri skall det plötsligt ingås oheliga förbund mellan Irland och England när självaste Isolde ska giftas bort med engelske lord Marke som ska ena sitt land som kommande kung. Marke är ”naturligtvis” Tristans fosterfar och tyckte ni att det lät besvärligt nyss så är det ingenting mot vad som väntar när Isolde kommer till England.

Det sägs att Ridley Scott ville göra film av den här sagan redan på 70-talet, men av olika anledningar inte kom till ”scott” (sorry!) Nu har han nöjt sig med att producera filmen ihop med brorsan Tony och överlåter regin till Kevin Reynolds som väl egentligen inte åstadkommit något sedan Costner-tiden med Waterworld och Robin Hood..?

I grunden är det en historia som har alla möjligheter i världen att kvala in i episka, pastelliga och mustiga historieskrönor men istället låter filmen hålla på sig ganska strikt och aldrig tillåta sig ta ut dramasvängarna som vi kanske är vana vid. I mångt och mycket känns det nästan som en dyrare tv-produktion och antagligen har de som bestämmer medvetet valt en mjukare linje både vad gäller action och effekter och annat gammalt hederligt filmvåld för att inte stöta sig med den romantikintresserade målgruppen.

Filmens svagaste länk återfinns i rollistan och stavas James Franco. Ja tyvärr, den här gången gör han mig besviken. Hans rollfigur känns för mycket yta och för lite trovärdighet, jag brukar ju hojta om att Franco minsann kan leverera känslor han också men här får jag synnerligen anledning att ifrågasätta hans skådiskonster, och en stor del av filmen flummar han faktiskt bara runt och ser tjurig ut. Sedan brister det också lite på att det inte finns någon vidare kemi mellan just Franco och Sophia Myles i rollen som Isolde. Trots det är det just hon och alltid sevärde Rufus Sewell, som lord Marke, som står för de bästa insatserna.

Nu lät det möjligen som en rejäl sågning av Tristan och Isolde är att vänta, men se det blir det inte. Trots de uppenbara tillkortakommanden som finns känns det som en helt okej version av den gamla keltiska sagan. Här har man också utelämnat de övernaturliga inslagen och sådana förekomster som trolldrycker och annat bjäfs. Manuset tar mer fasta på riktiga känslor och olyckliga omständigheter. Fotot känns rätt snyggt och scenografiskt gör det sig helt ok med välkoreograferade stridsscener modell light .
Den stora svulstigheten är knappast närvarande, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara en brist.

Ingen film som lämnar några större spår efter sig men betyget är givmilt och försiktigt fredagsoptimistiskt. Det är  rätt vackert om än utan större känslor.

”I want to know that there’s more to this life, and I can’t know that if they kill you.”