Jamen det är väl klart att jag släpper fram bibliofilen Flynn en sista gång!

Har han nu kämpat sig igenom två nördiga och putslustiga tv-äventyr, kan han väl få avsluta med ett sista också.

Den här gången på hemmaplan i New Orleans med omgivningar som träsk och murriga mansions. Den något utarbetade Flynn (kan man ju förstå) skickas på semester för att ”ladda batterierna”, faller för en mystisk kvinna i den förföriska cajun-natten och vips var det dags för ett äventyr igen där det gamla (snart uttjatade) bekanta filmsläktet vampyrer får vara med och leka. Som vanligt är det en artefakt som alla vill ha av olika skäl, mest en skum ryss för att det skulle ge honom kontroll över återuppväckta vampyrer som skulle kunna hjälpa honom att säkra Rysslands ställning i världen som en ny ledande supermakt (ja, det är precis så galet fånigt som det låter!)

Därför jagar alla nu alltså omkring i träsk, mansions, skumma gränder och andra obskyra byggnader för att lägga vantarna på den s.k. Judas Kalken, vilken således är filmens snaskiga förstapris.

Om man tidigare har haft visst överseende med vår vän Flynn, och kanske till och med roats en aning, känns det nu lite ansträngt helt plötsligt. Det finns alltid en fin gräns mellan charmigt skräp och irriterande skräp och frågan är om inte Noah Wyle´s tredje insats i tv-filmsserien ligger och plaskar just där då och då.

Som den värsta Indy!

Produktionen känns oerhört mycket billigare och väldigt liten del av den redan förmodligen knappa budgeten har satts av till lekandet med effekter. Det är tidvis rätt mycket billigt tv-sunk och genvägar över det hela om man säger så.

Allt gott dock åt Wyle som i de här filmerna visat att han har en framtid för sig i komedifacket, och visst känns det någonstans att det ändå är han som räddar den här lilla filmsviten från att totalhaverera efter en riktig trevlig start. Dagens birollsgäng runt honom bjuder inte på några större namn överhuvudtaget. De enda två som fått följa honom genom filmerna är Bob Newhart och Jane Curtin som Flynns chefer på hemmaplan, men deras roller är alltför små för att lämna några bestående intryck.

The Librarian III är den sämsta av de tre och känslan av hastverk är påtaglig. Lite synd är det allt med tanke på den starka och underhållande starten på bibliotekariens äventyr. Här är det rätt långt mellan de trivsamma kornen som möjligen kan anas med lite välvilja och gott humör, och jag vill nog inte dissa den helt. Därtill är Wyle alltför jovialisk och nördigt trivsam. Idag är betyget därför snällt. Löjligt snällt. Ser ni hur ena stjärnan ligger och darrar lite vid kanten?