The Hunter (2011)

Det är sannerligen inte ofta man sätter klorna i en film man nästan aldrig hört talas om, än mindre läst någon info om. Kanske egentligen ett drömläge? Även de tillfällena tycks ju mer sällsynta i dagens filmtittartillvaro.

Ärrade soldatveteranen Martin (Willem Dafoe), uppenbarligen numera med tjänster for hire (oklart hur laglydiga) hyrs in av ett större företag för att resa till Tasmanien och där leta efter spår av den mytomspunna Tasmanian Tiger (som dock inte är en tiger utan en sorts vildhund) vilken sägs vara utdöd sedan sena 30-talet. Nya rön och iakttagelser gör dock gällande att ett exemplar av denna sällsynthet kan befinna sig i vildmarken as we speak. Jättestora Företaget vill ha tag i vad Martin kan komma över, blodprov, cellprov, DNA eller varför inte hela exemplaret!? Framtida rikedomar hägrar uppenbarligen hos uppdragsgivaren.

Väl på Tasmanien inkvarteras Martin hos en ung kvinna och hennes två barn. Maken, en zoolog, är försvunnen sedan en längre tid och familjeidyllen är långt ifrån bekväm. Barnen verkar lämnade lite vind för våg, värdinnan ligger mestadels i sängen lite lagom borta av alla tunga antidepressiva mediciner hon ätit. Martin märker snart att han har en påverkan på de två barnen som uppenbarligen börjar se honom som en sorts saknad fadersfigur. Än trevligare blir det också när Martin ser till att den unga mamman kommer ur sin depressionskoma och börjar fungera som en riktig värdinna aussie-style. Allt under överinseende av den hjälpsamme grannen Jack (Sam Neill), eller är han så hjälpsam egentligen…?

Martin företar sina återkommande hemliga (han påstår att han är forskare) turer ut i den tasmanska vildmarken, hamnar på kuppen mitt i en pågående konflikt mellan biologer som vill bevara och undersöka naturen och skogsaverkningsindustrin vars arbetare skiter i grönskan och hellre vill ha pengar till brödfödan på denna ganska isolerade plats.

Vad som möjligen börjar som ett mysterium till film växer sakta men säkert ut till ett drama. Jag höll på att skriva finstämt, men det är kanske att ta i. Hela tiden ligger en något oklar känsla och gnager. Likväl som Martin gör kan jag som tittare inte låta bli att imponeras av den storartade naturen som denna del av världen bjuder på. Samtidigt verkar det som att samma natur har en del hemligheter att dölja. Och har Martin egentligen full koll på läget?

Dafoe kände sig ovanligt ensam under inspelningen...

Synd att påstå att dagens film har ett högt eller jämt tempo. I vissa lägen dröjer sig sävligheten kvar likt en trögflytande vätska, i andra lägen klipps det friskt mellan olika scener och tidsperspektiv. Den udda berättelsen till trots, och den något oklara förväntade utvecklingen, blir det på ett sätt både spännande, vemodigt och gåtfullt. Dafoe må vara en ensling och till synes fokuserad på sitt uppdrag, men inte ens han kan stå emot den udda omgivning eller låta bli att påverkas av det som sker i hans närhet.

Vore man nu riktigt pretto skulle man väl antagligen vilja påstå att Martin gör en sorts inre resa med detta udda uppdrag. Att naturen påverkar honom mer än han någonsin trott. Annars kan man ju också nöja sig med att konstatera att historien utan större synligt driv i manuset och utvecklingen kan vara nog så underhållande med allt som inte sägs eller ageras ut i bild men ändå berättas. En sorts skönhet också i att se Dafoe i återhållsam roll med sparsmakad dialog där han ändå får nog med utrymme att visa sin begåvning som skådis.

The Hunter tar tid på sig. Kombinationen med  snygga bilder över den tasmanska naturen och små detaljer i den sävliga men gåtfulla historien gör att intresset dock stannar kvar hela vägen in i mål och plötsligt är man kanske till och med lite osäker på vad det hela egentligen utvecklats till. Märkligt intressant film som hänger kvar länge och tål att funderas på en bra stund efteråt.

4 kommentarer på “The Hunter (2011)

  1. Åh, spännande! En film om den elusiva tasmanska vargen växer minsann inte på träd, tack för tipset! Den sista thylacinen dog vad man vet i fångenskap 1936.

    Gilla

    • Precis! Det är vad de refererar till här i filmen.
      Och vad jag internetat mig fram till också. (Naturligtvis var jag ju nyfiken nog att läsa mer om denna ovanliga krabat!)
      🙂

      Gilla

      • Ja, jag stötte på den rätt ofta i mitt källmaterial om djurparker — på 1800-talet gillade man thylaciner. I djurparker då alltså. De vilda sköt man av ganska snabbt. Som synes… 😉

        Gilla

  2. Såg denna häromdagen och var positivt överraskad. Ett drama med Willhem Dafoe som man inte hört mycket av i medier brukar ofta vara en trög och intetsägande upplevelse. Men som du säger ger den något och han spelar ju riktigt bra.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.