Att ta sig från punkt A till punkt B torde ju egentligen inte vara någon större deal. Inte om det sker i vardagsmiljö där du vistas nästan varje dag. I ett samhälle där du vet precis hur kommunikationer funkar, hur rutiner byggs upp och följs. Allt blir så självklart att du inte ens tänker en endaste liten tanke på vad som skulle kunna hända om rutinerna bröts. Om omständigheterna började spela dig ett spratt. Eller om du mot förmodan skulle behöva träffa på människor du aldrig någonsin annars skulle ha en tanke på att införliva i din bekantskapskrets.

Ta bara Del Griffith, handelsresande i duschstångsringar. En man av fotfolket, en påfrestande jävel. Hela tiden tjattrandes om ointressanta saker, ständigt orsaken till mer eller mindre katastrofala händelser. Allt naturligtvis utan att Del själv märker att det är han som ställer till det. Kort sagt, Del Griffith är en tjomme du absolut inte vill dela resväg med till något pris, påtvingat eller frivilligt.

Neal Page är en annan sorts lirare, lugn, sober…nästan lite snobbig. Vet hur han vill ha sin vardag. Som reklamare vet han hur föra sig på möten och klä sig med stil. Nu står han dock inför sin kanske största utmaning någonsin. Flyget från New York hem till Chicago, där fru, barn och en smaskig Thanksgiving-kalkon väntar, omdirigeras på grund av dåligt väder och plötsligt är det inte alls så lätt att ta sig hem som det borde vara. Vem sade att mellanvästern erbjöd schysst logistik? Och får man då ett påtvingat ressällskap som ovan nämnde Griffith, ja då är läget mer än  tufft. Nästan lite hopplöst tycker Neal.

Dagens komedi är inget annat än en formidabel uppvisning av två av 80-talets ikoner i komedifacket; Steve Martin och John Candy. Martin´s något stiffa Page-karaktär i kontrast till den jovialiske men ack så enerverande klumpedunsen Del i Candy´s skepnad. Rollerna är som gjorda för dem, och de tar också chansen att spela ut dem som om det vore de själva.
Ja så känns det i alla fall.

Bakom både manus och regi återfinns också ett av decenniets stora filmgenier, den alltför tidigt bortgångne John Hughes. Kanske 80-talsungdomens försvare nummer ett med filmer som Breakfast Club, Drömtjejen och Fira med Ferris.
Här låter dock Hughes två medelålders män från olika social rang drabba samman över en sådan trivial sak som att försöka ta sig fram i USA inför en förestående helg. De tvingas använda all sin påhittighet och olika färdmedel i form av tåg och bilar för att överhuvudtaget komma någonstans. I ärlighetens namn är det nog Del´s påhittighet…Neal hänger mest bara på i brist på bättre idéer.

För så är det ju trots allt. Att det blir svårare och svårare att tycka illa om den plumpe Del. Trots sina brister har karln ett otroligt stort hjärta och en uppfinningsrikedom av sällan skådat slag. Naturligtvis format av många år ute på vägarna i sitt synnerligen oglamourösa yrke, och Neal tvingas erkänna för sig själv att det är en värld han nästan aldrig befattat sig med.

cabbat Midwestern style!

Värme och medmänsklighet är alltså temat och moralen i denna synnerligen skrattframkallande komedi. En av Hughes bästa alster om du frågar mig. En otroligt simpel grundstory som fylls ut med traditionella galenskaper som förlorade plånböcker, sexskämt, Neal som får tokspel, Del som ständigt verkar småskratta med ett påfrestande leende. Och naturligtvis gammal hederlig slapstick. Kort sagt, gänget verkar ha haft otroligt kul under inspelningen på det där sköna underhållande sättet.

Lite snokande bakom kulisserna ger dock vid handen att inspelningen faktiskt var fysiskt påfrestande då vädret hela tiden spelade olustiga spratt och filmteamet tvingades att röra sig över stora områden för att kunna spela in enligt schemat. Dessutom sägs stämningen mellan tagningarna ha varit rejält ansträngd då tydligen John Hughes själv genomgick någon form av privat personlig kris och inte direkt var glada gubben. Steve Martin och John Candy, stora etablerade stjärnor, satt dock sina skämt klockrent och lät både komedirutinen och det tränade sinnet för tajming fira sina triumfer.

Raka spåret till Chicago är ljuv humor från förr. En tokrolig berättelse där det är svårt att inte lägga sympatierna hos båda huvudpersonerna, trots deras brister. Balansen mellan de mer ytliga skämten, den rena slapsticken och den underförstådda hyllningen till medmänskligheten och värmen kunde inte vara bättre.
En finfin komedipärla som åldrats utan svagheter.