Ok, så här var det.
Läste all info om  boken, upptäckte boken på biblioteket en dag (!) tidigt i vintras. Lånade hem boken, läste att den filmats. Tänkte att ”najs, nu läser jag boken och kollar in filmen så är totalupplevelsen just…total”.

Började läsa boken, annat kom i vägen, boken lades på hyllan och plötsligt hade jag börjat läsa en annan bok! (Denna skymf är normalt sett väldigt sällsynt i det här hushållet). Boken blev tillbakalämnad, och plötsligt så dök då istället filmen till slut upp i min spelare.

Där har ni backstoryn till dagens objekt dårå.
Det lilla jag nu hann att läsa i bokform räckte naturligtvis inte för att jag skulle kunna ha hunnit bilda mig en förutfattad mening om historien mellan Emma och Dexter och åren som går när man får följa deras liv en specifik dag,  ibland med varandra och ibland ifrån varandra.

På det hela taget är det allmänt behagligt, en story som är sådär lagom ytlig med lite sirligt inoljade djupa inslag. Givetvis känner man som tittare att det naturligtvis bara är en massa omständiga och kringelikrokiga vägar för vårt filmpar att komma fram till vad det egentligen handlar om i känslorna. Ganska förutsägbart enligt vedertagen proffsmall. Nu har jag ju alltså inte läst boken direkt, men trots att filmens manus är framvärkt av författaren själv tror jag att han ”tvingats” låta en del väsentliga och djupare grejer få stryka på foten för att dels ta historien i mål på åskådlig speltid och dels för att inte bokens mer dramatiska och möjligen lite komplexa kärna ska få ”förstöra” den feelgoodkänsla som ändå eftersträvas. Som eftersträvas i alla relationskomedier av det här stuket.

kärlek och pussar på film är ju såklart aldrig fel

Är det månne en modern light-version av När Harry mötte Sally?
Tja kanske. Brittisk i sitt underlag, men tidvis med det amerikanska smetet lite lagom inbakat. Nu är ju britterna rätt mycket vassare på att sätta bilder till relationsdramer, även de med lite komiska förtecken. Trots det sugs jag aldrig in i historien sådär riktigt murrigt och helt som man kanske skulle önska.

Visst, Anne Hathaway som Emma är något alldeles förtjusande och byter lika snyggt frisyr under de rullande åren som de tidstypiska detaljerna förändras i scenografin. Och visst påminner Jim Sturgess om en yngre och trivsam version av Ewan McGregor…?
Men lik förbannat sitter man där trots trivsamheten och den där pålurade dramakänslan och liksom bara prickar av checkpunkterna på listan över hur en film i denna kategori är stöpt. Inte ens Nicholls luriga sätt att ruska om i historiens utveckling kan riktigt få mig ur balans.

En Dag är dock trivsam. En historia lätt att komma in i, men ganska överraskningslös vad gäller resan den tar. Som om man vet på ett ungefär vad som väntar runt nästa manushörn. Inte alls oengagerande, men en historia som inte heller vilar så värst länge i minnet efteråt. Gör vad den ska…på ett rätt snyggt sätt.