Jaha ja, som ödmjuk distansmedlem i den intressanta Filmspanarklubben (ja verkligen dags att snart göra ett personligt besök i sällskapet) blev jag då inbjuden att delta i detta bloggtema.

Å så det här med Guilty Pleasures.
Omtalat, vidtalat och ökänt som fenomen, vare sig det handlar om musik, böcker, film eller…tja…lite allt möjligt ju.
Men ok, har man som filmbloggare egentligen några skämsfilmer? Sådana där som man inte gärna talar om i finrummen eller på gatan med sin likaledes filmstörda kamrat? Kan man verkligen inte stå för alla de filmer man har i sin ägo? Det där är ju helt och hållet en subjektiv fråga, men sanningen är troligtvis att jag inte direkt kan peka på någon film som direkt faller under den strikta definitionen. Det finns nog ingen film jag känner att jag skäms för att kika på.

Hur som haver hörni, kan säga att trots att jag plötsligt hade stora problem med att plocka fram just en sådan film, tankeverksamheten fick bli modell svår, så landade det hela till slut i en film som jag är rätt så ensam om i min omedelbara bekantskapskrets att gilla. En sådan där film som bekanta liksom bara skakar på huvudet åt när de får höra talas om, och mer eller mindre undrar om undertecknad har en skruv lös.
Men, det är en störtlöjlig gilla-film i min soffa och dessutom passar den extremt bra in på den rådande årstiden. Ni har faktiskt sett den skymta förbi här på bloggen förut, men här kommer lite andra ord runt denna sort-of-Guilty Pleasure i the house of Flmr;

Länge Leve Bernie (1989)

Möt Larry och Richard. Två stycken precis så dumspåniga, ambitiösa och speedade kontorsnissar som man bara kan vara när man gör slavtimmar på kontoret. Karriärsugna med smak på lyxen som den ter sig i slutet på 80-talet.

Oerhört konstruerade omständigheter försätter dem i digra knipor när de sent omsider hamnar i chefen Bernies junket 80-talsvräkiga strandvilla på Long Island. Problemet är dock bara att Bernie är stendöd, men våra käcka gossar gör nu allt för att ge sken av en levande chef för att själva klara sig ur den rådande knipan under den värsta partajarhelgen. (ja jag vet…be mig inte förklara storyn…)

Hela historien har ju naturligtvis ett havererande skimmer över sig från början, manuset är snabbt och ytligt som en väloljad teflonyta. Skämten kommer billigt och flera mil i förväg, ofta framkastade av hispiga skådisar som tar i så de storknar. Humorn känns tidvis som på ren lekisnivå och farsen når inga nyskapande höjder kan jag lova.

Någonstans har möjligen regissören Ted Kotcheff också tänkt sig att det ska vara lite av en drift med samhället, där alla bara pratar och ingen lyssnar till vad någon möjligen skulle kunna svara. Den tanken försvinner dock rätt snabbt när han å andra sidan öser på med komik i kubik och staplar pinsamt simpla gags på varandra som om det gällde do or die.

MEN, och det är nu käre läsare det kommer, det finns något oerhört roligt och mystokigt över denna idiothistoria till film!
Kanske är det de två huvudrollsinnehavarna Jonathan Silverman och Andrew McCarthy överspel, kanske är det den simpla humorn, kanske är det Terry Kiser beundransvärda sätt att spela lik större delen av filmen, kanske är den den aura av sommar som skiner igenom.

den ene död…den andre…rolig? tja, ehurm….host….

Man liksom känner sig hemma med de här två knäppgökarna, skrattar åt deras vedermödor, och åt den ytliga historien med alla förvecklingar.
Kanske är det också det faktum att det ibland känns som att titta på en teaterfars från någon av Sveriges alla friluftsteatrar…vilket kan vara rätt så underhållande i rätt humörstämning.

Det mesta går åt skogen i denna karusell, men det fixar sig naturligtvis i slutänden. Och då har vi också fått en lagom påklistrad och plastig lovestory som lite bonusgodis i sommarsanden. Det finns summa summarum inget speciellt att ta på. Den gör mig på gott humör bara, och ibland räcker det väl så.

Länge Leve Bernie är i ärlighetens  namn en rätt usel film med löjlig humor. En sorts film man inte gärna vill dra fram som en riktig stämningshöjare i större sällskap. Vilket den absurt nog alltså är för en annan. Minst en gång varje sommar åker den fram och låter pinsamheterna komma ut än en gång i ljuset.

Jag har inga andra ursäkter än att den är förbannat rolig och trivsam, summerstyle. Trots att hjärnan och förståndet säger något helt annat.
I det här fallet: GUILTY till PLEASURE!

Å andras tokroliga observationer på detta tema läser du här:

Allvarligt talat
Deny everything
Except fear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Svart Noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café