Det är precis så här man vill ha sin Tim Burton.
Och Johnny Depp.

Mörka, murriga scenerier med den krypande övernaturligheten som väntar runt hörnet i de snyggt studioanpassade scenerierna. Burton förvaltar naturligtvis den här gamla amerikanska spökhistorien på sitt bästa och högst personliga sätt. Vilket innebär snillrik humor, otroligt läcker musik (tack igen Danny Elfman!) och en visuell fantasi som sällan dessvärre kanske skådats i Burtons senare repertoar (jag fortsätter att hävda att Burtons guldiga moment främst återfinns under slutet av 80-talet och under hela 90-talet). På senare tid känns han alltmer som en invånare i den likströmsformade Hollywoodfåran…

Deppen är naturligtvis också till sin absoluta fördel här, som den något velige polisen Ichabod Crane med uppdrag att lösa de hemska morden i den lilla byn Sleepy Hollow, där alla offren har blivit halshuggna. Depp har återigen den galet snygga tajmingen på stollighet i kombo med driftighet och förmågan att göra varje scen ytterst underhållande att se på. Det enda jag möjligen kan muttra om vad gäller skådisprestationer är att Christina Ricci känns alldeles för ung för att vara Depps kärleksintresse här. Hon ser mest ut som en liten trotsig fjortis, vilket stör helhetsintrycket något. I övrigt gott om gamla Burtonbekantingar, och inte att förglömma Christopher Walken i en drömroll!

Sleepy Hollow tar ett snyggt grepp på den gamla spökdängan om den Huvudlöse Ryttaren och tack vare friskheten i manuset införlivas hela historien jäkligt snyggt i det rådande Burton-universumet. Och, passar lika bra som läskigheter i sommarnatten som höstliga kårar under Halloween!
Bara en sån sak.