På tal om just fenomenet reboot så får väl producenter och manusansvariga bakom just Bond-serien ta varandra ordentligt i handen.Sällan har väl en franchise mått så bra av lite nytänkande.

Med en sällan skådad fingertoppskänsla insåg man uppenbarligen att något alldeles extra var tvungen att hända för att inte den gamle filmagentens öden helt enkelt skulle förtvina ut i oigenkännlighetens stora mörker. Lika fräsch som en gång Pierce Brosnan var i sin debut, lika trött och ospännande hade hans äventyr nu blivit på senare år. Var världen rentav på vippen att tröttna på dubbelnollans äventyr?

Receptet var lika enkelt som genialiskt, in med ny skådis i frontlinjen, använd samma regissör (Martin Campbell) som när Goldeneye bootade om serien på 90-talet samt strippa ned äventyren till en mer jordnära actionbetonad skapelse som inte lade allt krut på exotiska miljöer och jönsiga skämt. Istället fick Bond faktiskt bli lite mer mänsklig (så mänsklig han kan bli dårå i sitt yrke). In på banan också med en kvinna (Eva Green) som mycket väl kunde matcha hans syn på sig själv,och faktiskt få honom ur balans.

Snitsigt också att ta en gammal Bondhistoria, ge den en fräsch och modern kostym…låt vara med en aura av gamla stilgrepp. Det var länge sedan en Bond-film kändes så vital och pigg trots att hela världen inte längre var visuell skådeplats och överbadasset inte hade några förintelseplaner i skallen. Skurkarna känns istället mer lömska, actionbitarna känns tajtare och rappare, historien enklare men också smart nog dubbelbottnad och framför allt känns verkligen Daniel Craig som ett oerhört lyckat val som vår hjälte med rätt att döda.

Casino Royale återupprättade hedern för hela Bond-serien i en tid när man nog  trodde att vi sett det man kunde göra med världens kanske mest kände agent. Hela filmen andas tempo och en smartness som faktiskt gör den till en av de bästa i hela serien. Hemligheter i sommarnatten.