Jag ska erkänna att det är med viss nervositet jag stoppar skivan i spelaren och fingrar på fjärrisen. Naturligtvis har jag inte kunnat fjärmat mig helt från hypen, men har ändå försökt stänga ute så mycket som möjligt. Inte helt lätt som man självklart kan räkna ut med ändalykten.

Jag är nervös, och lite smårädd, att historien som ska spelas upp inför mig i slutet ska visa sig vara bara ännu en vattnig tonårssörja till skapelse enligt lex-Twilight. Dessa nya tidens böcker av en kvinnlig författare  med sin distinkta målgrupp som ska göras om till miljonstinna filmatiseringar, innehållandes en stark huvudkaraktär. Erkänn att mönstret är oroväckande lika. Det sista filmvärlden behöver är ju ännu släng av sugig tonårsromantik som ska kläs i mogen dress och tassa runt med en sorts coolness som etikett.

Dagens bokförfattarinna heter Suzanne Collins har kanske, kanske inte, snott sin historia delvis från den omtalade Battle Royale (inte sett) och liksom spunnit vidare därifrån till en tv-sänd blodig tvekamp mellan alerta tonåringar tills bara en återstår. Egentligen kvittar det mig lika, vem är väl jag att döma om någon influeras av en historia från annat håll? Som vanligt gäller devisen; är det tillräckligt bra kan man komma undan med det mesta! Är dagens cineastiska upplevelse då bra skit eller platt pannkaka?

Tja, hum hum..något förvånad märker jag att jag faktiskt slutar tänka i Twilight-banor efter en stund och fokar helhjärtat på vad dagens huvudperson Katniss (Jennifer Lawrence) råkar ut för. Historien kan ni ju säkerligen vid det här laget, och det mest intressanta med just DEN är att en ganska vuxen och mörk etikett präglar hela upplägget…en framtida nation, fri från uppslitande inbördeskrig där den segrande sidan aldrig dock låter minnet blekna och straffar sina ex-upproriska ”kolonier” med den ultimata tv-showen…så att liknande situationer aldrig ska uppstå igen. Att styra med fruktan genom att ge svennebanan små doser av hopp som det så snyggt sägs i filmen. Egentligen rätt raffinerad samtidskritik av vår värld. Mixa detta med då med en snyggt förpackad satir över dagens mediaknarkande samhälle, där vi vill se större och värre grejer hela tiden. Utan gränser. Hm, författar-Collins kanske ändå har något här…?

Filmhantverket överlåts till Gary Ross, en snubbe som inte varit sådär överdrivet produktiv i registolen. Han har dock en gång i tiden basat över den högst gemytliga Välkommen till Pleasantville (1998), och det var ju en kul upplevelse. Här petar han lite i manuset också, kanske för att få in lite Hollywoodskt flyt i storyn. Och det håller ihop förvånansvärt bra tycker jag. Filmens första hälft håller till i den plastiga och svulstiga Huvudstaden, där alla verkar leva som om de var med just i ett framtida Pleasantville. Rent visuellt är det modedesign och arkitektur på kraftiga steroider som gäller, men å andra sidan..vilket knep är väl bättre att ta till om inte just detta om man nu vill visa en obestämbar framtid där pöblen i ”distrikten” står för svenne- och trash-livet och den plastiga lyckan verkar bo där färgerna och tekniken finns..?

vem bor på landet och vem partajar i stan…?

Jennifer Lawrence har naturligtvis, som hävdats förut, framtiden utstakad. Hon ÄR sin figur Katniss och gör henne till en människa med känslor och en sorts medvetandehet som går lite utanpå det märkliga samhälle hon möter. Lite oväntat ändå i filmer av den här sorten..och mot den förmodade målgruppen (känn er fria att jämföra med valfria scener i konceptsmörjan om de glittrande vampyrerna). Josh Hutcherson som hennes sidekick känns lite mer påfrestande, och kvalar för ett ögonblick in i den förkastliga tonårsfålla jag så innerligen avskyr på film, men så är det som om regissör Ross ser varningssignalerna och styr upp det igen. Naturligtvis ligger viss varning för att sjunka ned ett par centimeter i tonårsromantik-träsket i ett par lägen…men lika uselt hanterat som i ni-vet-vilken-rulle blir det aldrig. Mer som en liten ”bieffekt” och inte så att det stör den egentliga storyn. Nämnas i skådissammanhanget bör också Stanley Tucci och Woody Harrelson göras, biroller med känsla skulle jag vilja säga. Donald Sutherland hoppar in i totalt kanske 8 minuter som president, ser ut som en tomte och..så var det väl inte mer med det.

Själva spelet i Hungerspelen, tvekamperna, funkar helt ok. Det blir aldrig larvigt eller mjäkigt gestaltat. Men inte heller visuellt gore av den naknare sorten. Filmmakarna håller ändock på sig tillräckligt mycket för att 11-årsgränsen aldrig ska vara i fara. Hade den kunnat vara mer visuell och våldsam? Kanske, men som det är nu förstör det absolut inget i filmens flow. Full fart på Katniss är det dock som får briljera i hur man lever vildmarksliv på bästa sätt för att överleva jämnåriga mordmaskiner.

The Hunger Games är banne mig lite snyggt förpackad framtidssatir med lättåkomligt drama. Tonårsstämpeln ligger möjligen där och lurar bitvis, och visst är det kanske rätt förutsägbart. Men jag gillar ändå filmens upplägg och utseende… och den får en sorts själ som gör att jag aldrig tappar vare sig intresse eller fokus. Dessutom är manegen (naturligtvis) krattad för en uppföljare…
Inte mig emot.