Snow White and the Huntsman (2012)

Sagan om Snövit, den vuxna versionen.
Ja alltså inte DEN vuxna versionen. Här snackar vi en upphottad fantasyspäckad popcornsmodell anno Hollywood 2000+. Som att man kört igång en mixer och slängt i allt från det gamla Disneyoriginalet, lite Sagan om ringen, en aning King Arthur för att sedan krydda med ett stänk av gamla Willow.

Snövit föds som enda dotter in i Kung Magnus stolta kungarike Tabor, där dock tjuv- och rackarspel väntar då hans drottning dör och kungen raskt faller för den vackra Ravenna (Charlize Theron) vilken han räddar från en mystisk ondskefull  armé bestående av glassoldater (det är ju en saga som sagt..). Giftermål väntar, men Ravenna är naturligtvis en särdeles illvillig häxa som snabbt tar livet av kungen, låser in sin styvdotter Snövit i ett torn och tar makten i riket som sakta börjar förfalla och förtvina. Som en extra krydda suger hon också då och då ut livskraften ur unga kvinnor för att kunna hålla sig själv ung och fräsch, vilket spegeln på väggen tvingas bekräfta titt som tätt. En intrig i god hederlig sagostyle alltså, med tillhörande modernt visuellt stuk.

Ett antal år senare har Snövit växt till sig och är misstänkt lik  Kristen Stewart, får nog av sitt ugglande i tornet och flyr. Häxdrottningen blir skogstokig då hon inser att Snövit är det stora hotet mot hennes fortsatta ungdom och styre av riket, sänder ut trupper och en specialinhyrd jägare (passande nog titulerad som the huntsman) mot Den Mörka Skogen där Snövit lär finnas. Den buttre jägaren (Chris Hemsworth) byter inte helt otippat sida när han ser hur snygg och rättrådig Snövit är, de lurar drottningens lakejer och drar mot säkrare områden där det ingår att träffa på ett par icke helt obekanta dvärgar, en enhörning, älvor och lite annat löst folk (som sagt…det är ju en saga). Och tja, det är väl liksom hela historien. Naturligtvis upplagt för paybacktime mot snygg- och styggdrottningen med det mörka hjärtat och hennes diktatorsfasoner. Klädsam hjälp kommer också till Snövit via barndomsvännen William, hans far och dennes egna trupper som uppenbarligen suttit och häckat i ett eget slott i alla dessa år (man kan ju undra varför de inte själva kommit på idén att sätta ett spektakulärt upprorståg i rörelse tidigare…men visst ja…då hade det ju inte blivit någon film!).

Den som nu kan sin Snövit och letar efter de klassiska detaljerna behöver inte bli besviken. Intryckt i alla de övriga, mer moderna visuella upplevelserna, hittas både förgiftade äpplen, sjungande skojiga dvärgar och en klassisk återuppväcka-kyss. Vad annat hade ni väl väntat er? Regissören Rupert Sanders har helt klart en sorts vision om hur han vill att en modern tolkning av den gamla sagan ska se ut med proppad med nya dollartekniska trix.

damsel in distress…och kille med tillhygge!

Och sen rullar det liksom på. Det är äventyr, fartiga actionsekvenser, snygga effekter som får stila den stund som krävs, dramatisk dialog med viss skitnödighet. Och så lite jönsig humor mitt i allt. Som ytlig actionupplevelse duger filmen gott, problemet är mer att den känns lite seg och trist framför allt i mittenpartiet innan det drar ihop sig till showdown i slottet en gång för alla. Manuset är naturligtvis byggt i traditionell stil och lämnar icke på något sätt något litet utrymme för något nytt hittepå. Här ska det onda bedrivas på traditionellt sätt, men såklart efter att det goda fått lida lite.

Kristen Stewart må vibrera ut otäcka Twilight-impulser men visar faktiskt lite mer go här och plötsligt känns hon lite mer uthärdlig som hjältinna. Chris Hemsworth kör en….Chris Hemsworth…vare sig han är en skogshuggare eller Thor med tillhörande attiraljer, han finns där helt enkelt och gör vad han ska. Mest sevärd i sällskapet är naturligtvis Charlize Theron som också verkar ha lite småkul med sin tolkning som evil witch. Hon kör hela registret med galen blick, hatiska förolämpningar, supertajta outfits med tillhörande push up och lider i slutänden naturligtvis nederlagets alla kval helt enligt Hollywoodreceptet. Visst gurgel i filmvärlden också då herr regissör valde att inte använda sig av riktiga dvärgar utan istället castade berömdheter som Bob Hoskins, Ray Winstone, Ian McShane och Nick Frost som med teknikens hjälp blev småväxta lustigkurrar. Bara det i sig ju lite….lustigt.

Snow White and the Huntsman är en snyggt förpackad version av den gamla sagan. Ytlig som de flesta omtag på gamla legender dock, det gäller att inte skrapa för djupt under ytan. Då inser man att som vanligt är det de gamla originalen som har sin charm kvar. Men som underhållning för stunden duger detta då tråkhetsfaktorn i mitten på filmen trycks tillbaka av lite hederlig effektaction i början och slutet. Lättglömt i takt med att eftertexterna börjar rulla.

6 kommentarer på “Snow White and the Huntsman (2012)

  1. Det är så fascinerande att man nu för tiden, när alla tekniska förutsättningar finns, bara verkar göra ganska själlösa fantasy-/sagofilmer… Be careful what you wish for?

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.