Det känns rätt logiskt att ta höstens westerntema i mål med just en storslagen megaproduktion vars syfte var att försöka ta ett rejält grepp på hela myten och historien om den s.k. Vilda Västern.

I början på 60-talet tänkte möjligen Hollywood att det skulle vara riktigt snyggt med en stor ensemblefilm som spände över årtionden men ändå med vissa personöden invävda i handlingen som kunde återkomma som ett litet mönster, och med utgångspunkt från en serie artiklar i det populära magasinet LIFE som behandlade koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten från början av 1800-talet och framåt skapade manusförfattaren James R. Webb denna svulstiga berättelse.

Egentligen är det fem olika segment, som var och ett beskriver avgörande händelser ur myten om the Old West, som rätt snyggt har fogats samman till en helaftonsfilm på 164 minuter med stilfull paus inlagd i mitten. För det räckte ju naturligtvis inte med en lång speltid. Publiken måste bjudas på något speciellt resonerade man och riktade blickarna mot den nyss uppfunna tekniken Cinerama, vilket alltså innebär extra bred bild och maffigt stereoljud (alla som varit på nöjesfält på 70- och 80-talet och testat t.ex. attraktionen ”Cinema 2000” vet kanske vad jag menar..). En dyr teknik dock skulle det visa sig och dagens film är faktiskt en av de få som gjordes i detta, för tiden innovativa, format. På min Bluray-version har man försökt omvandla bildtekniken en aning, men visst syns ”skarvarna” då och då…vilket också vid ett par tillfällen ger bilden ett synnerligen lustigt utseende.

hästaction med lustig vinkel

Själva historien berättar alltså i olika delar om den amerikanska drömmen och pionjärandan. Vi bjuds på nybyggare som drar västerut i segmentet ”The Rivers”, är med när den stora järnvägen dras över kontinenten i ”The Railroad” (där man bara pliktskyldigt väljer att snudda vid det faktum att man fördrev indianbefolkningen med rätt hänsynslösa metoder), tar del av de mörka åren av inbördeskrig i ”The Civil War”, hänger med ut på de stora slätterna i ”The Plains” och slutligen får oss en liten dos av hederlig westernaction när brottsligheten behandlas i ”The Outlaws”. Som en röd tråd genom alla delarna löper då speciellt en familjs öden, där alla medlemmar på ett eller annat sätt kommer att bidra till nationens utveckling.

Ett mastodontprojekt som detta kräver naturligtvis sin regissör. Eller i det här fallet regissörer, för här sparade man inte på bucksen utan kallade in gräddan av dåtidens rutinerade westernregissörer som fick ta hand om utvalda delar i filmen; Henry Hathaway, John Ford och George Marshall. Hathaway var den som fick ta hand om det mesta, och är ansvarig för tre av delarna. Med sådan rutin bakom kamerorna kunde det berättarmässigt naturligtvis inte gå fel, och samtliga historier löper på i den traditionella stilen med mäktiga bilder, dramatik i dialogen och fartiga stunttricks från dåtidens ess i den genren.

Stewart är polare med indianerna

I rollistan sparades det heller inte på ekonomin och ett pärlband av superstarsen från svunna tider hoppade in i både större och mindre roller, eller vad sägs om: Carroll Baker, Lee J. Cobb, Henry Fonda, Karl Malden, Gregory Peck, George Peppard, Robert Preston, Debbie Reynolds, James Stewart, Eli Wallach, John Wayne, Richard Widmark, Walter Brennan, Harry Morgan, Thelma Ritter, Russ Tamblyn och slutligen Spencer Tracy som berättarröst över allting. Imponerande minst sagt, och naturligtvis vallfärdade publiken till biograferna och såg snabbt till att det här blev 1962 års mest inkomstbringande film. Rätt väntat också nominerad till Oscars, hela 8 stycken, där belöningen kom i klasserna för Klippning, Ljud och Manus.

järnhäst och vanlig häst

Håller filmen idag då?
Tja, som helaftonswestern med tonvikten på att visa utvecklingen av den stolta nationen duger den såklart finfint. Mindre snyggt är kanske att man väldigt mycket undviker att berätta om behandlingen och övergreppen mot ursprungsbefolkningen och istället satsar på den ibland smetpatriotiska andan. Men så var det ju naturligtvis i 50- och 60-talets Hollywood, där man hellre peppade känslan om den amerikanska drömmen än såg på till historien på ett mer realistiskt sätt. Vilket ju var en insikt som gick igenom större delen av westernproduktionerna vid den här tiden. Det stora ”uppvaknandet” kom väl istället mot slutet av 60-talet, början 70-talet…

How the West Was Won känns dock som en rätt trevlig avslutning på årets tema om the Old West. Även i den här filmens görs ett snyggt visuellt avslut och på ett både dramatiskt och summerande sätt vävs kanske hela det nordamerikanska 1800-talet samman i dagens historia. Med dagens filmmått mätt möjligen lite jönsig, men för en westerngillare kniper den rätt många pluspoäng för sitt utseende och kan man bara ha överseende för visst (avsiktligt?) utlämnande av historiska fakta så är det riktigt underhållande här i höstens stora epilog…