Det är något speciellt ändå med Stephen King och hans lite mer stillsammare berättelser, främst novellerna. Som att han lyckas fånga en sån där trivsam, varm och kännande känsla. Ska man sedan ge sig på att göra film av de här berättelserna krävs det ju nästan en regissör av samma stuk. Som vet hur att ta vara på det som berättelsen vill förmedla. Kanske som Rob Reiner.
Det här är en film jag inte såg igår precis, men alltid haft i bakhuvudet att återuppleva vid väl valt tillfälle. Som i en Sommarklubb!
In i arkivet bara och på med rullen. 10 minuter in i handlingen, ja kanske tidigare, vet jag varför jag gillade den så mycket från allra första början. Värmen, dramat och den underliggande sorgsenheten hos alla inblandade som ligger där under ytan och tillåts komma fram vid enstaka tillfällen. Visualiserat med säker hand av en filmgubbe som verkligen bryr sig om resultatet.
Sommaren 1959 bestämmer sig vännerna Gordie, Teddy, Chris och Vern att göra en walkabout för att skåda ett lik. En ung grabb sägs ligga döda ute i vildmarken ett antal kilometer från den lilla staden Castle Rock. De fyra kompisarna ser det som en spännande utflykt och hoppas på lite äventyr längs vägen. Världen är än så länge hemstaden, men vem vet vad som väntar runt hörnet?
Vad det också blir är en sorts liten själavandring för dem alla, då detta kommer att bli den sista gången de gör något större tillsammans innan skolan och framtiden kommer att skilja dem åt. De befinner sig mitt i brytningstiden mellan liten grabb och äldre pojke. När börjar allvaret och när tvingas man släppa det sorglösa? Reiner fångar den där känslan rätt så fint när han låter grabbarna liksom ta hand om varandra längs vägen.
Storartat charmigt skådespel av 80-talsnamn som River Phoenix, Wil Wheaton, Jerry O´Connell och Corey Feldman. Alla, utom bortgångne Phoenix, idag etablerade skådisar. Här fick de vara grabbar på gränsen till tonåringar i ett femtiotal som fångar stilen förträffligt. Att rullen sedan är försedd med ett attans fint soundtrack är ju bara bonus. Richard Dreyfuss hoppar in i en minroll som Gordie i vuxen ålder, den som står för berättandet i filmen och minns det här udda äventyret. En ung kaxig Kiefer Sutherland dyker också upp och gör livet surt för kompisarna. Och…en story som dessutom sportar en tanig John Cusack i en minroll kan väl inte vara fel?!
Stand by Me är finfin rulle om känslor, sorg och konsten att växa upp, att kanske inte känna stöd hemifrån…eller att uppleva känslan att sitta fast i förutfattade samhällsroller. Lägg till detta lite humor, lite äventyr och en myspyskänsla. Sedan kan man gå och lägga sig varm i kroppen och med ett leende.
Vänskap i sommarnatten.
Flmr - Om film och serier. Mest. 
Ditt betyg synkar inte med din text… Bra text som beskriver filmen väl, men vad gjorde att du bara gav den en trea?
GillaGilla
Intressant reflektion! 🙂
Det här är en film som som i min bok kan etiketteras med ordet ”Trivsam”. Jag njuter av den under speltiden, känner värmen. När den är slut kan jag glömma den ganska snabbt, tills någon påminner mig om den…då kan jag minnas den där värmen och trevligheten igen. Och recalla allt det mysiga.
En film med en fyra, dvs MYCKET BRA, bär jag nog lite längre i medvetandet, kanske innehåller detaljer att fundera vidare på långt efter att rullen är slut.
Stand by Me är en genomtrevlig film. En bra film helt enkelt. men den lämnar inga längre tankespår i skallen….det är mer Där och Då som gäller…
BTW: intressant det här med betygssynkning överlag. Jag märker både här och där…att ibland tycks uppfattningen om värdet i graderna diffa lite.
I min värld betyder betyg 3 att filmen helt enkelt är Bra. En rulle man kan rekommendera till andra. Den har värde i stort sett hela rullen igenom.
Betyg 2 hos mig betyder ju Godkänd. Också ett dugligt betyg egentligen. Det finns kanske ”brister” att gnälla på men helhetsintrycket blir okej, kanske inget du rekommenderar vidare.
(Dock har jag märkt att hos många är en ”tvåa” mer eller mindre underkänt)
Jag har nog egentligen bara ett Underkänt, och det är ju den förhatliga 1:an….där ryms både de som ”bara” är dåliga och de som är katastrofalt usla…. 😉
Som sagt, intressant ämne det här…med betyg. Kanske ett ämne att Filmspana om i framtiden…? 🙂
GillaGilla
Klart intressant diskussion det där om betygsskalan. Jag har i princip samma skala som du men jag trodde ändå att filmen hade en sådan speciell plats i ditt hjärta att den skulle motivera en fyra hos dig. Men då du beskriver ovan att filmen inte lämnar spår och t.o.m. glöms bort mellan varven, då håller jag med om att det är en trea.
Jag vill inte ödsla betygskalan på de sämre filmerna. Vill hellre kunna differentiera bland de bra filmerna. Så här står det på min blogg om min betygsskala (inte uppdaterad på länge, behövs kanske en vässning snart):
Betyg 5/5 – Magnifik! Detta betyg ges bara till filmer som är bland mina personliga favoriter. Här samlas guldkornen.
Betyg 4/5 – Mycket bra! Fyran ges till de filmer som är mycket bra och som jag utan tvekan kan rekommendera.
Betyg 3/5 – Sevärd! En trea är ett bra betyg. Det är ofta filmer som jag kan rekommendera, men ibland med tvekan. Filmerna saknar något för att de ska få de höga betygen 4 eller 5. Det måste dock finnas något som jag gillar skarpt med filmen, som en skådespelare, något i handlingen etc.
Betyg 2/5 – Godkänd. En slaskhink för alla filmer mellan underkända till med tvekan godkända. De flesta ”normala” Hollywood-filmerna passar in på betyg 2.
Betyg 1/5 – Usel! Betyget ges till alla dåliga, äckliga, meningslösa och hatade filmer…
GillaGilla
Du och jag har nog ändå ganska lika kriterier i våra ”system”. Känner igen mycket av det jag vill ha ut av de olika tecknen!
Här behövs nog ingen uppdatering, bra uppställt tycker jag! 🙂
GillaGilla
Håller med Henke, var helt säker på att detta åtminstone var en fyra i din bok. Jag såg själv om den för någon vecka sen (perfekt sommarfilm) och jag gillar den, men har aldrig haft den som någon favorit. En stark trea/svag fyra.
Du har rätt i att 50-talet passar perfekt och det är en mysig historia med en viss sorgsenhet. Sällan man ser en ungdomsfilm som är så pass djup som denna är. Det är väl också mycket det som gör att den är så omtyckt som den är.
GillaGilla
Jamen vi kanske ändå är lite lika här.
En finfin sommarfilm med lite djup. No more no less… 😉
Omtyckt var ordet!
GillaGilla
Nog för att jag är den första att springa till S. Kings försvar, men i just det här fallet känns det som filmen faktiskt hade blivit bättre om man skippat Dreyfuss allvetande och lite förnumstiga VO. Annars är trivsam dagens ord 😉
GillaGilla
Japp trivsam samt en bra titellåt som fångar filmens stämning väl.
GillaGilla