Mördaren ljuger inte ensam (2013)

Se här ja.
Nu blev det svenskt igen! Jag är den förste att erkänna att det möjligen är för lite svensk representation här på filmbloggen.

Å andra sidan finns det ganska goda orsaker till just det, då svenska alster märkligt nog alltid har en förmåga att bli antingen alldeles för pretto/onaturligt styltade eller helt enkelt för kassa. Norge och Danmark tycks ju sedan länge ha sprungit om oss vad gäller uppfinningsrikedom och förmågan att få till alster som verkligen engagerar och underhåller. Detta är naturligtvis min högst personliga åsikt, men jag tror också att vi ändå är en ansenlig skara som deppar över just detta faktum.

Eftersom hoppet ändå sägs vara det sista som överger en, slutar iaf inte jag att…hoppas. Just när det kommer till svenska deckare som ska visualiseras tycks jag märkligt nog ha en lätt bisarr dragning (om du inte kommer viftande med Beck-skiten…då drar jag som en avlöning!).

Här ännu en sorts filmserie som ska sjösättas. De tycks ju komma i flock genom åren. Man lägger krutet på film nummer ett, vilken ofta rullar på bio, innan uppföljarna släpps direkt till hemmasoffornas marknad. Inte ofta kan man också ganska markant ana en rejäl nedgång i både budget och manus i efterföljarna.

Nu är det Maria Lang´s gamla böcker som ska återberättas i den filmiska formen. Först ut är den här somriga historien som tar avstamp på självaste midsommarafton någon gång i början på 50-talet. Till synes pigga och käcka (ordet!) Puck (Tuva Novotny) tackar ja till en inbjudan från sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) på universitet att fira midsommar på en ö tillsammans med ett par kollegor och vänner. Kanske också det faktum att en handsome Linus Wahlgren ämnar dyka upp med charmigt leende spelar viss roll i vår hjältinnas beslut.

Historien följer naturligtvis de förväntade mysteriedeckarnas väl beprövade formel. Det sjungs, det dricks och fyllnas till, det pratas med lagom gammelsvensk inlevelse….och det röks hysteriskt! Alla de klassiska tänkbara karaktärerna finns med och möjligen får man en liten Cluedo-vibb bara sådär längs vägen. Givetvis har alla något att dölja och ingen verkar kunna varken sitta (eller ligga still) i fem minuter. Sommarnatt och jazziga toner, och snart även uppdykandet av ett lik. Som vanligt i hittepåhistorier av det här slaget verkar ingen bli speciellt upprörd över att döing förstört festen. Bara det i sig lite underhållande.

In på banan med Langs litteräre hjälte, krimmaren Christer Wijk (Ola Rapace), vilken mest ägnar sig åt sagda kedjerökning och att ”förhöra” sällskapet på stående fot med en pilsner i handen. Och är det inte lite lustfyllda blickar som kastas mot den rejäla Puck också? Till charmören Ejes (Wahlgren) förtret.

-”jorå serru, här tror jag det ligger en hund begraven..haru en pilsner eller cigg förresten..?”

Nå, vem är det nu som ljuger lite mer dårå? Tja, se det är inte lätt att veta då alla personer är rejält hala som ålar, och strax är det såklart upplagt för nya våldsamheter (oerhört tv-vänliga) på den isolerade ön. Historien som sådan är en bläng och en svälj, men mysfaktorn med tidstypiska detaljer och stämning gör att det blir ganska kul ändå att kika på. Alla inblandade spelar lagom över och hasplar ur sig teatraliska haranger som hör en svunnen tid till. Novotny håller lugnet och the looks, Linus Wahlgren charmar helt ok och Rapace´s snut i sommarkostym ser ut som en rejäl bratpackare från dåtidens Stureplan. Kanske är det min vurm för sådana här klassiska deckarhistorier på begränsad yta, kanske är det skönheten i detaljerna…men det här känns både lättkonsumerat och småtrevligt.

Som för att understryka min kommentar ovan om Danmark som pålitligt filmland har dansk regissör anlitats för dagens rulle, Birger Larsen med massor av tv-rutin ser till att den ganska taffliga storyn tar sig från A till C via B utan att köra i diket för mycket.

Mördaren ljuger inte ensam
har uppenbara slängar av den svenska förbannelsen med onaturliga repliker, överspel och konstiga ologiska grepp i manuset. Jag kan inte påstå att filmen är bra eller spännande, mer trivsam och med en detaljrik stil som inte alls känns irriterande på något sätt. Bara man inte förväntar sig några dramatiska djupsinnigheter.
Visuellt snyggare än innehållsmässigt intressant.

full starfull star

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s