Upside Down (2012)

Tänk…om…?
Kolla där, ett begrepp som på två ord kanske beskriver vad film handlar om. Fantasi. Möjligheterna att saker sker på ett sätt som vi kanske inte alltid ser som logiska, troliga eller ens möjliga. Att förutsättningen är på ett speciellt sätt. Handlar inte merparten av filmens värld om detta? Den där känslan som kittlar att man som tittare upplever något som egentligen är ganska omöjligt.

Sedan finns det ju dom som absolut inte kan se en film som är så långt från vår verklighet det bara är möjligt. Är man inskränkt i sitt sinne då? Eller är man bara helt enkelt pragmatisk? Jag är ju en tvättäkta filmisk nörd, vilket också betyder att jag sväljer de flesta världar och förutsättningar som presenteras. Märk väl att bara för att man då och då totalsågar en rulle med allt vad det innebär, betyder ju inte det att man inte tar in filmens förutsättningar och vilken miljö det handlar om. Tricket är ju på något sätt att först köpa premissen och sedan kika på det som sker inom dessa ramar.
Inte alltid lätt kanske överallt.

NÅVÄL. Dagens jeppe bakom kameran heter Juan Solanas, en argentinare som mig veterligen här slår till med sin första film för den breda publiken. Solanas har också plitat på manus och dyker verkligen in i det här med nya grepp, udda förutsättningar och en visuell saga. Kanske är den vid eftertanke inte så bred ändå? Kanske kräver den sin sinnligt öppna åskådare för att till fullo komma till rätta?

Världen i dagens alster är inte en värld utan två!
Så pass nära varandra i världsrymden så att kloten tycks dela på samma atmosfär, men har varsin gravitation som drar åt respektive håll! Krångligt? Visst, som tusan. Men om man skiter i att fundera på logiska och fysiska OM och MEN får man betydligt roligare när man skådar detta. Således kan unge Adam (Jim Sturgess) stå på sin stadiga plats i tillvaron och kika uppåt. Där himlen borde vara ser han istället berg och skog från den andra världen som hänger över honom som ett tak. En visuell grannlåt som faktiskt bara den är värd några extra minuter att glo på. Olyckligtvis för Adam är han fast i den värld där tillvaron inte är en dans på rosor, städerna är lite mer slitna och människorna betydligt mer desillusionerade. B-världen kanske?
I A-världen, den glittrande motpolen ovanför hans huvud och naturligtvis upp och ned, verkar allt mycket roligare dessutom. Kanske man borde ta sig dit ändå? App-app-app. Det går ju inte alls. Respektive världars gravitation och den ”finare” tillvarons lagar tillåter inte alls kreti och pleti och försöka sig på några utflykter. Då blir det kaos i tillvaron.

Som om det skulle stoppa Adam.
Speciellt när han nu av en slump fått span på den flicka han i yngre upplaga för 10 år sedan kysste på en bergstopp (eller var det nu hon som satt på en topp..?), och dessutom upptäcker att hon har blivit den vackraste kvinna han någonsin sett. Men så bodde hon ju i ”fel” värld! Aj!

Solanas flitiga penna tycks alltså ha såsat ihop en ganska enkel liten kärlekshistoria med personer på varsin sida i tillvaron. Den fattige och den lite bättre bemedlade. Kärleken vet ju som bekant dock inga gränser eller hinder. Till detta lägger regissören otroligt snygga scenlösningar som vrider det tittande sinnet lite ut och in vid mer än ett tillfälle, och faktiskt då och då för tankarna till en sådan visuell vackerhet som Blade Runner. Otippat!

och här börjar det bli riktigt konstigt…

Men vinner filmen några poäng i långa loppet då? Har storyn tillräckligt mycket pondus för att ta hem det hela vägen? Kanske inte för att det ska bli den där magiska upplevelsen med fyra glimrande stjärnor ändå. Förutsättningar finns mellan dagens stjärnor Sturgess som Adam och snyggsöta Kirsten Dunst som flickan med det finfina filmnamnet Eden, men det är som att Solanas ändå inte riktigt ändå lyckas få det att tända till mellan dem. Jag ser på deras strävan och envishet (mest Adams kanske), men jag känner inte med dem fullt ut. Kanske är meningen att romantiken ska ta större plats ju längre filmen håller på, men hos mig blir istället detaljerna och det visuella roligare att glo på.

Klart dock att jag håller stenhårt på dagens lovers. Det blir inte lätt under de fysiska förutsättningar som råder, och förutom att trotsa tyngdlagar måste Adam också deala med misstänksamma myndigheter, luriga möjliga bundsförvanter och framför allt att övertyga Eden om att han är The Guy.

Upside Down är märklig film. En sorts hybrid av en gammeldags kärleksstory och ett sorts alternativt universum där de yttre förutsättningarna inte direkt är som de vi är vana att skåda. Det är galet snyggt gjort dock och Solanas behöver inte skämmas för sitt tilltag. Filmens…eh..vackra..feeling får mig att hellre fria än fälla. Och dessutom strunta i all logik.
Kanske blir upplevelsen lite bättre då?

full starfull starfull star

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.