Men visst, jag tillhör dom som följt serien genom åren.
Inte för att den är speciellt bra, inte för att jag gillar snabba bilar speciellt mycket, och absolut inte för att det möjligen skulle förekomma något skådespeleri av top notch-klass. Snarare tvärtom i det sista fallet.

Nä, jag antar att det helt enkelt handlar om en sorts hemfallenhet åt att se hur långt man kan dra konceptet. Vad filmens producenter kan hitta på som inte redan gjorts. Och helt enkelt det faktum att i vissa fall har det handlat om lite rejäl hejsanhoppsan-action, töntig humor och lite toktuffa effekter. Plus det gamla vanliga: har man sett de andra ”vill” man ju se den nya…

Regissören Justin Lin är densamme sedan 2006 då han tog över i och med den rätt kassa ”Tokyo Drift”. Vid det har laget känns det dock som Lin har koll på sina återkommande skådisar och vad som förväntas av ett manus i den här franchisen.

Som vanligt är det mycket yta, ohyggligt mycket yta, på de här rullarna. Troligen ett måste för att dölja de rätt svaga berättelserna. Även om jag tyckte att FF5 var rätt underhållande visuellt..var den storyn inte så jättemycket att hurra för. Rätt mycket lösa bitar som egentligen bara sammanfogades av snyggt uppstyrd bilaction. Och samma koncept gäller här. Den rejält luddiga ramstoryn som serveras håller ihop bara sådär sporadiskt. Dom Toretto och Brian O´Conner får chansen till redemption för sina synder och dessutom möjlighet till benådning…om de hjälper det polisiära muskelberget Hobbs (Dwayne Johnson) att fånga ett mystiskt badass som verkar basa över ett gäng extremt körskickliga legoknektar vilka ägnar sig åt både explosioner och fräcka mayhemliknande stölder och hela havet stormar. Dags för den klassiska devisen: bäst att fånga brottslingar med hjälp av brottslingar med andra ord! Därför ihop med gamla goa gänget och ut och mangla bilar!

Inget nytt under solen här inte. Ytan är snygg och tempot är vansinnigt. Som vanligt döljer Lin effektivt manusets gapande hål med fart och bilar och testosteronstinn humor. Filmens action stegras gradvis och så när man tror att det liksom inte kunde bli mer over the top….väntar en helt sanslös final som ligger farligt nära gränsen till buskiskatastrof! Konstigt nog kommer rullen ändå undan med sina galenskaper och jag känner att jag hellre friar gapskrattande åt tokerierna än dissar med surmulen min.

På plussidan noteras att alla de bekanta ansiktena återkommer i sina roller, gedigen rollista med andra ord. och sånt är alltid trevligt.
Mer plus till det faktum att när det gäller bilåkaraction och konststycken med snabba fordon, tycks Lin ha hittat sin nisch. Det är snyggt gjort, helt klart.

Walker och Diesel funderar på om filmens gage känns rimligt…

På minussidan trycks det samlade skådespeleriet in , å andra sidan känns inte det så viktigt i det stora sammanhanget. Vad hade man väntat sig, liksom? Vin Diesel och Paul Walker är förstås i frontlinjen, Johnson teamar upp med sin sidekick Riley (tuffa Gina Carano) och det blir som det blir. Lite överspel, lite fånerier. Och ett efterspel som krattar manegen till en ytterligare en uppföljare. Kom igen, vad trodde du?!

Fast & Furious 6 öser på med samma stil som sina föregångare. Räkna inte med något djup i ett manus som knappt håller ihop. Trots sina små försök till oväntade turer. I slutändan handlar det om att demolera bilar och plåt. På snyggaste sätt i hög fart. Det går inte att bli besviken på den här rullen, då man redan från början vet vad som väntar runt hörnet. En rejäl mättnadskänsla hos mig som tittar kan dock galenskaperna inte undvika. Är man på rätt humör blir det glimtvis underhållande i all sin fånighet.
Lite som vanligt alltså.

Bonustipset: den som vill dyka ned ordentligt i världen runt The Fast & Furious-filmerna kan med fördel knappa in sig (och söka) hos Jojjenito eller Rörliga bilder och tryckta ord, då båda bloggarna tar ett ordentligt kik på…fenomenet.