Man kan ju naturligtvis diskutera om det här verkligen är en julfilm i det ordets bemärkelse. Egentligen är det kanske bara handlingen som är förlagd till just den här hektiska månaden då allt ska fixas inför ett par dagars festligheter.

Men, asch, här kan man inte vara så knusslig. På nåt sätt sätter just julfeelingen lite extra krydda på dagens upplevelser. Det är London innan jul och det är en sorts episodfilm i både dur och moll om hur ödet (?) styr och ställer för olika personer. Regissören och manusplitaren Richard Curtis tycks ha tagit det gottaste från sina manus till Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning, och stöpt om detaljerna till en riktig liten smakfull pralin för årstiden.

Uppradade på en snygg linje står också gräddan av engelska skådisar som bjuder på sig själva till de olika historierna som utspelas. Det finns naturligtvis en gemensam nämnare för alla historier och det är såklart att kärleken finns runtom oss alla, överallt hela tiden…och speciellt runt jultid om man köper vad filmen vill sälja in tilloss såhär till bjällerklangens högtid. Och iaf jag köper underhållningen som bjuds. Vad är det då som gör den så trivsam? Tja, kanske att berättelsen innehåller detaljer som vi vanliga svennar faktiskt kan identifiera oss med…eller kanske att manuset är smart och lagom fyndigt..?

Sticker ut lite extra i dagens ensemble gör Hugh Grant som lite fumlig och festlig ung premiärminister med kärlekskänslor lagom till jul. Som vanligt är Grant en mästare på att leverera torr brittisk humor av nöjsam karaktär. Vidare har vi Emma Thompson och Alan Rickman som det äkta paret där vissa hemligheter hotar både familjeidyllen och julfirandet. Naturligtvis praktskådisar som inte gör någon besviken. Å så Colin Firth som kör en äkta…eh..”Colin Firthare” som författare med både minspel och humor, blir kär och lyckas överbrygga vissa språkliga barriärer. Väldigt trivsamt roligt på vägen understundom där också. Och sådär håller det liksom på…de kommer på parad en efter en. Liam Neeson spelar för en gångs skull en stillsam tjomme som får hantera både sorgen efter en avliden fru och utmaningen att ta hand om sin styvson. Inte så sorgset som man skulle kunna tro från början faktiskt.

Mer från godispåsen: Martin Freeman knäcker extra som annorlunda skådis-stand-in på filminspelning, Laura Linney har man flugit in från Staterna till rollen som trånande kontorstjej med något komplicerande agenda när väl kärleken slår till…

Curtis blandar både högt och lågt, för det mesta snyggt drama med mystouch…men även ren tramshumor. Som för att riktigt cementera det kastar han också givetvis in Rowan Atkinson i en sån där 5-minutersroll där han får jönsa lite lagom fånigt. Dock inget man kan störa sig på när resten av rullen är så pass ytligt trivsam att man bara sitter där och ler lite dumt samtidigt som det smuttas på glöggen.

ett litet julvink går alltid hem

Ett par år sedan nu jag såg rullen senast, och den här återtitten bjöd faktiskt på det trevliga och lite oväntade konstaterandet att det ju för bövelen är en yngre Andrew Lincoln, Rick från The Walking Dead!, som figurerar i en av de små berättelserna. Snacka om några sekunders förvirring hos mig innan polletten trillade på rätt plats! Och visst kan man inte undgå att gilla Bill Nighy som gammal avdankad rockstjärna med en oerhört sliskig version av den gamla hiten Love is all around..?

Love Actually ÄR precis som en liten trivsam pralin från den där chokladasken som Forrest alltid tjatar om. Lite ledsamt, lite roligt, lite kärlek, känslor och finfin engelsk humor. Snyggt visualiserat och lite fiffigt invävda historier i varandra. Curtis tar hem det med att grädda hela anrättningen som en ensemblefilm i en oerhört trivsam julig outfit. Jag gillar jul, brittisk komedi och mysiga känslor. Här får man det mesta. Löjligt underhållande!

Julfaktor: Medel. Ett regnigt London är väl inget man vill ha, men musiken, detaljerna och de dekorerade granarna gör ändå sitt till.