The Factory (2012)

Ännu en sån där rulle som har legat på filmbolagshyllorna ett tag. Runt fyra år typ.
Och ännu en rulle där den nu alltmer slitne John Cusack har en av huvudrollerna. Kanske en varningsklocka för vissa. Kanske en liten förhoppning hos andra, lite crushiga på Cusack, om en snärtig och bra insats som vi vet att han kan.

Som vanligt finns det ofta en eller annan anledning till att en film hamnar på en hylla någonstans istället för att släppas. Som om producenter eller filmbolag har en sorts elak och irriterande föraning om hur det kommer att bli. Bättre då att låta dammet samlas en tid innan direktsläpp på DVD-marknaden?

Snöigt Buffalo på gränsen till Kanada.
Snuten Mike Fletcher (Cusack) sliter med ett fall som gäckat polisen i tre år. Unga kvinnor, alla prostituerade, försvunna utan ett spår. Inte en kropp, varken i delar eller hel, har dykt upp. Snacket går om seriemördare förstås. Myndigheterna vill bordlägga utredningen i brist på spår och bevis, men Mike och kollegan Kelsey (Jennifer Carpenter) vägrar ge sig. Någonstans måste det väl iaf finnas ett spår..?!

Jaha, vad har vi här då?
Man kan ta två vägar i sitt omdöme; den första kan gnälla lite på att man sett det förut. Förstås. Manuset presenterar redan från början dagens knäppgök och badass. Sedan blir det frustration och tandagnisslan hos våra hjältar…innan plötsligt alla ledtrådar börjar ramla in lika smutt som i ett övertydligt avsnitt av valfritt CSI.

Den andra vägen kan lite käckt rycka på axlarna att det mesta känns igen. I vilken mördarjakt-rulle gör det inte det? Egentligen? Man kan också glädja sig åt att regissören har fått till det rejält i scenografin med ett kallt, snöigt och eländigt Buffalo. Cusacks härjade snut är förstås inte speciellt stabil av sig. Näst intill besatt av att lösa fallet (typ sitter hemma i garaget och fnular på missade detaljer). När så den klyschigt rebelliska tonårsdottern råkar illa ut och hamnar i klorna på…tja..ni fattar..då jävlar blir turboväxel på Cusack. Och…inte helt oävet. Faktiskt.

lite sedvanlig bister utfrågning

Annars är det ju mer enligt standardformuläret 1A, med en strykande ton av B-rullevibb. MEN, har sagt det förut, det behöver inte vara apskit för det. Här tar storyn ett rejält nappatag i finalen och försöker sig på en riktigt rejäl krumbukt…och kommer undan ganska bra med det. I alla fall lyckades jag inte upptäcka DE brödsmulorna i den här lagom murriga historien. Litet cred bör också gå till dagens stolle-Per i form av skådisen Dallas Roberts. Obehaglig figur, bra spelat.

The Factory gör sitt jobb för den som söker lite småspänning på kvällskvisten. John Cusack gör väl också sitt jobb, inget stordåd förstås, och funkar rätt bra som stissig snut med trassligt familjeliv som grädde på moset (åh dessa manusklyschor..). När filmhistorien ska summeras i en framtid kommer såklart ingen att dra upp det här alstret direkt…men tack vare ett rätt spännande slut och en lagom dyster atmosfär i hela rullen…friar jag och låter betyget kravla sig upp på en darrig trea (!).
Kanske lite taskigt rentav…att den fått vara hyllvärmare så pass länge..?

Enhanced by Zemanta

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

Enhanced by Zemanta

Monica Z (2013)

Men se där ja.
Ibland förvandlar sig filmdåren Flmr till den mer vanlige Stefan och umgås film med nära och kära. Riktar blickarna mot de lite ovanligare gränserna och tassemarkerna. Och tänk, ibland svarar just de tillbaka med ett stort leende.

Jag som trodde jag hade koll på Monica Zetterlund lite sådär. Hon har ju alltid funnits som en sorts ikon under min uppväxttid. Ett sånt där household name man bara tagit för givet på den svenska artisthimlen från förr. I samma liga som Hasse och Tage, Povel, Lill-Babs och tja…ni vet..det däringa gänget.

Tänk så lite man vet egentligen. Alltså egentligen. Ok, som förtexten säger; fritt baserad på hennes liv. Men ändå.
Jag gillar upplägget. Det är raka puckar från början. Som ett nedslag rakt in i hennes första trevande försök i nöjesbranschen. Danske regissören Per Fly använder ett snabbt, mustigt, bildspråk, tvekar inte att hoppa i tidsramar…och gör det dessutom förbannat snyggt! Det är inte Monicas hela liv som raddas upp här, som åskådare är vi bara med på resan under ett par intensiva, och rätt omvälvande år. Och så Edda Magnason som Monica! Vilken roll! Vilken träffsäkerhet! Läbbigt lik originalet, till och med i röstläget vid vissa tillfällen. Man säger mig att det här är hennes filmdebut, awesome! Hon BLIR Monica Zetterlund. Som att hela hon förkroppsligar sångerskan fullt ut och bär hennes mörka inre med en förvirrad mix av stolthet och desperation.

Var Monica en komplicerad person? Ja, om man ska tro Peter Birros manus här måste hon ha varit som ett vandrande minfält. Oberäknelig, instabil..men ett fullständigt proffs när det kom till officiella framträdanden.

Saker att imponeras över: den makalösa detaljrikedomen och träffsäkerheten i att fånga tidsepoken i ett Sverige på 60-talet. Kolla möblerna, modet, attiraljerna. Filmen känns oerhört proffsig och genomarbetad. Minsta filmruta KÄNNS som ett svunnet årtionde. Fast ändå inte alltför långt borta (hrm..såg jag inte en möbel där nånstans…samma som vi hade hemma när jag var liten…?)

Filmen är SNYGG! Jäkligt snygg för att vara svensk (?). Det finns en sorts aura över den som för tankarna till en internationell produktion. Det är klart, det ska väl till en dansk för att pricka det där lilla extra. Minsta biroll känns sådär genompresenterad och verklighetstrogen. Och då kan man också ta att gamle goe Kjelle Bergqvist, som Monicas pappa, egentligen upprepar samma butter-roll han alltid gjort. Som vanligt gör han det dock otroligt bra.

killen med basen får´t inte lätt!

Just det (nästan överarbetade) komplicerade förhållandet till sin pappa är något som filmen tycks bygga upp hela sin story runt. Var det verkligen så dårå? Nä, inte om man ska tro lite forskning bakom kulisserna….där beskrivs istället det nästan omvända med en peppande och hjälpande farsa. Men skit i det då. Det är väl lite konstnärlig frihet inmixad för att få till det dramaturgiskt kan man tänka.

Edda Magnason är såklart lysande i de musikaliska numren. Riktigt bra! Överlag är ”shownumren” rasande granna och fräsigt införlivade i den övriga handlingen.
Ett koppel av 60-talets Sverige-kändisar paraderar förbi i mindre och större roller, och bara det i sig är rätt kul…att man verkligen gjort sig mödan att fånga dem så detaljrikt som möjligt.

Monica Z vinner på sitt utseende (i dubbel mening!) och sin förmåga att berätta på ett otroligt engagerande sätt. Ett manus och ett visuellt resultat som inte lämnar någon oberörd. Allra minst mig! En mycket bra film. Great!
Rekommenderas varmt.

The Secret Life of Walter Mitty (2013)

Walter Mitty´s (Ben Stiller) specialitet är att drömma sig bort lite sådär. Mest hela tiden. Zona ut ibland och sätta sig själv i rollen som våghalsad hjälte, den smarte filuren med de dräpande kommentarerna, den som får den undersköna kvinnan i en våg av dramatiska repliker. Kort sagt, han kanske är lite som vi alla är till mans…och kvinns?

I verkliga livet har ju nu inte Walter så mycket att hurra åt kanske. Bor ensam, jobbar med hantering av fotografier på det ansedda  Life Magazine..och försöker förtvivlat få till det socialt genom en kontaktsajt. Kruxet är att Walter har ett så otroligt händelselöst liv att det till och med är stora problem att fylla i rutorna om saker man gjort i livet. Dessutom smygkär i  Cheryl (Kristen Wiig) på jobbet.

Snart blir det dock ändring på torpet! Life Magazine ska läggas ned och bli ett nätmagasin. Det sista paradnumrets omslag ska prydas av mästerfotografen och globetrottern Sean O´Connell´s (Sean Penn) bästa bild någonsin som han skickat till Walter för sedvanlig behandling. Grejen är bara att plötsligt tycks negativet vara borta. Kanske inte ens med i det paket fotografen skickat. Goda råd dyra, och plötsligt befinner sig Walter på något av sitt livs största utmaning då han försöker spåra upp den äventyrlige fotografen på plats på Grönland! Och därifrån…tja..därifrån går det som det brukar i de flesta rullar av den här kalibern.

Jag gillar Ben Stiller. Även i de mest tramsiga av rullar han varit med i. Nånstans utstrålar han ofta bilden av en vanlig svennebanan som liksom bara råkar befinna sig på fel ställe. Här har Stiller dessutom tagit hand om regipinnen själv. Tydligen inte helt självklart då rullen varit i produktionsomlopp under bra många år med både Ron Howard och Steven Spielberg som påtänkta bossar på bygget. Det är också som ni säkert redan känner till en rätt rejält friserad nyinspelning av den gamla Danny Kaye-filmen Här Kommer En Annan från 1947.

Den nya rullen är naturligtvis snyggt tillverkad, försedd med viss underfundig humor och mjukt ihopvävda specialeffekter som stundtals ger en och annan adrenalinhöjande sekvens. Det kan dock inte dölja faktumet att det i grund och botten är ännu en av de här fånga-dagen-och-gör-något-av-ditt-liv-rullarna
Och ärligt; jag kan bli lite trött på just dem.
Även om Stillers film har ett rätt ok flow över sig, känner jag att det är svårt att ta till sig den här rullen. Den spretar oerhört mycket. För mycket för att det ska kännas helgjutet. Problemet är också att det inte engagerar fullt ut. Stillers figur hoppar hit och dit, men det spelar liksom ingen roll. Jag känner inte med honom till hundra procent. Som jag gjorde med tex Tom Hanks i Forrest Gump.

mammabakat fikabröd med på jobbet…bilden av en loser?

Jämförelser med ovan nämnda Hanks-rulle har ju dessutom gjorts i vissa läger runt vår jordboll, och det känns ganska ofattbart om ni frågar mig. Walter Mitty är inte i närheten av Gumps charm och brokiga manus.

Det här blir istället en stunds oförarglig skröna om en tjomme som till slut får chansen till lite hejsanhoppsan i vardagen. De logiska luckorna gör man bäst i bara strunta i. Stiller hanterar sin rulle som sig bör efter budgeten. Kristen Wiig är naturligtvis med för lite, Sean Penn gör en kaffekvarts-roll som väderbiten fotograf och kanske behagliga Shirley MacLaine inte kunde motstå när Stiller bad henne ställa upp som Walters mamma i ett par scener.

The Secret Life of Walter Mitty blir lite blaha blaha till slut. Rejäl mellanmjök. Förväntad utgång efter sedvanliga vedermödor. De godhjärtade belönas furstligt i manuset och de elaka får skämmas en stund. En snällisskröna med lite lustiga inslag, men ingen story som har något att berätta. Den kör sitt lilla race och sen är det bra med det.Viss underhållning för stunden, men sen har man glömt den.

Erased (2012)

Jamen det kan väl vara läge för en liten fredagssågning igen.
Fredagar är ju annars en snällisdag, en liten myssträcka inför den kommande helgen, men ok då. Vi tar fram yxan och känner in kommande ledigheten med ett leende.

Filmer som plötsligt byter namn ska man akta sig för. Har jag alltid sagt.
Nä. det har jag ju inte..men SKULLE kunna göra. För ofta är det just rena rama sanningen. Filmer med nya titlar…samt filmer med tjugo producenter i förtexten är alster att vara oerhört skeptisk mot…visar iaf min slitna  erfarenhet när det gäller att glo på film. Den här rullen går (gick?) också under namnet The Expatriate av någon anledning.

Här är det mannen med filmvärldens kanske just nu mest ekivoka haka, Aaron Eckhart, som alltså tolkar en fattigmansvariant av Jason Bourne. Det är såklart Europa dårå igen. Det är skumma grejer. Det är en huvudperson som inte är den han utger sig för. Ben Logan gick till jobbet en dag i Antwerpen där han bor med dotter (NATURLIGTVIS ansträngd relation mellan dem). Nästa dag är jobbet bara borta, alla uppgifter om Ben som anställd existerar inte och till på köpet verkar det plötsligt som någon hotar både far och dotter på det mer otrevliga sättet.

KAN det ha att göra med att Ben är CIA-fifflare (kom igen..knappast nån spoiler!) med tvivelaktig bakgrund…?! Ojoj, spänningen är knappast på topp kan jag säga. Man har sett´et förut. Nu behöver det inte nödvändigtvis betyda att det är dåligt i alla sammanhang att upprepa ett existerande koncept, men här blir det för mycket vaniljkänsla. För mycket snodda grepp från filmerna med Matt D, som är betydligt bättre på att spöa upp europeiska torpeder än vad Eckhart är. Nu är det väl inte hans fel fullt ut. Han cashar in sin lönecheck och gör vad som står i manuset. Typ.

Eckart börjar inse att det blir svårt att utmana Damon.

För det är ju såklart storyn som känns svår, onödigt komplicerad och ansträngd. Inget som fångar mitt intresse eller medlidande på nåt sätt faktiskt. Jag liksom sitter bara och bockar av händelserna allteftersom. Utan inlevelse. Jag vet ju redan att Eckhart via slingriga och icke på något sätt spännande vägar kommer att sätta buset på plats och på köpet vinna tillbaka sin dotter. Nä, ska man ge sig på att utmana Bourne-filmer vad gäller stil, upplägg och story…då gäller det banne mig att komma med rejält på fötterna. Det gör man inte här. Grynigt foto, försök till snabba klipp i actionsekvenserna och Olga Kurylenko som det största namnet bakom Eckhart i rollistan. Njae…

Erased blir tyvärr en fjuttig lättmjölk av Bourne-stilen. Hur mycket jag än försöker går det inte att uppbringa något större intresse i den här rullen. Jaha, men hur skulle den ha gjorts då? Svaret är kanske så enkelt att den aldrig skulle ha gjorts överhuvudtaget. Smock!

Den skrattande polisen (1973)

Och ibland är det lite skönt ändå att kliva tillbaka i filmhistorien en aning.
Bort från hysteriska MTV-klipp, storknande effekter eller galna BOATS-historier. Man tar sig så att säga ett litet steg in i nostalgin (?) igen.
Inget fel med det.

Idag tillbaka till början på 70-talet och ett San Fransisco av igår. Ett äkta ruffig krimmare till story. Och visst känner ni igen det! Det är ju Sjöwall/Wahlöö´s roman med samma namn från -68 som plockats upp lite lagom behändigt och stöpts om till Hollywood-version. Martin Beck har blivit Jake Martin i Walter Matthau´s skepnad. Och Gunvald…ja det är istället Leo Larsen, här misstänkt lik en slimmad och snygg muscheförsedd Bruce Dern. De två old school-copsen får händerna fulla när de ska utreda ett nattligt massmord på en buss i downtown San Fransisco. En okänd mördare som till synes helt utan anledning klivit på bussen och pepprat ned alla bara sådär. Att ett av offren dessutom var en poliskollega ställer ju liksom bara till det. Vad gjorde han på bussen? Egentligen?

Känns som en kriminalare helt enligt tidens tand. Våra snuthjältar åker runt i stora amerikanare och förhör folk till höger och vänster. Tampas med en och annan ovillig misstänkt. Dialogen är naturligtvis sådär lagom tillgjord och ansträngd, som filmer från den här eran ofta var. Matthau och Dern käftar med varandra, Dern struttar runt i för jävliga kavajer och slipsar. Matthau smaskar mest tuggummi och har en cigg i mungipan samtidigt som han ser allmänt bister ut. Miljöerna är dock skönt slitna och känns trovärdiga. Största delen av rullen måste helt klart ha spelats in på plats i San Fransisco.

Förvänta er dock ingen skjutglad actionhistoria. Regissören Stuart Rosenberg (mest känd för Rebell i bojor och Huset som Gud glömde..?) satsar krutet på snacket och det obefintliga sociala livet mellan kollegorna på polisstationen och Martins privatliv. Som inte verkar sådär jätteroligt (dessvärre ägnar sig filmen för lite åt att utforska Martins äktenskap). Vibbarna går helt klart till deckarböckerna om poliserna i 87:e distriktet som Ed McBain ofta skrev om i långa romansviter (om ni kommer ihåg!?).

Dern flashar slirren. Matthau håller det mer tillknäppt.

Kan man ju tycka att det är lite konstigt att just Walter Matthau dyker upp som filmens huvudperson, komedisnubbe som han ju mest var, men se han gör sig alldeles förträffligt som ruffad och härjad snut på 70-talet. Man kan också notera just romanförlagans signum om den lugne Beck och den något hetsigare Larsson även i det här manuset. Leo Larsen (Dern) har inga problem med att flirta upp kvinnliga förhörsobjekt…eller ge en luguber tjallare en rejäl omgång stryk om svaren inte passar. Då unge Louis Gossett Jr. finns också med som snutkollega med koll på hur man för sig i de delar av staden där en hetsig vit polis (typ Larsen!) inte är den mest välkomna tjommen. Ont om kvinnliga kollegor dock i filmen. Genus-o-Metern får tjura ordentligt då tjejer bara dyker upp som snygga vittnen eller besvärliga prostituerade. En trist produkt av sin tid inom filmen i Hollywood i början av 70-talet?

Man märker också att man kikar på en tidig 70-talare då Matthau´s figur helt oväntat örfilar upp (!) den mördade kollegans hysteriska flickvän för att hon ska ta sig samman.
Som att det vore det naturligaste i världen. Hrm.

Den skrattande polisen har sina största förtjänster i att miljön känns rejält realistisk. Och att inte snutarna rusar runt och skjuter till höger och vänster i actionfyllda sekvenser. Mer grubblande och käftande med varandra innan lösningen så sakta dyker upp. Egentligen som att titta på ett långt av avsnitt av valfri tv-deckare från det här årtiondet.
Helt okej tidsfördriv till kvällsmackan dock.

Riddick (2013)

Haha kolla!
Som om David Twohy tagit en tidsresa hit och spanat in allt jag och en del andra skrev om larvet i förra filmen…och sedan snabbt som en iller rest tillbaka och gjort sin senaste Riddick-rulle på helt tvärtom sätt. Som att han kom farandes från år 20…nä förresten glöm det.

Foka istället på att herr regissör och manusplitare tydligen fattat grejen med sin protagonist. Här återvänds det till lite old school och satsas på säkert liggande kort. Ett stramt manus som inte svävar iväg åt något ointressant håll. Riddicks liv och leverne håller ju inte direkt för nån jäkla Star Wars-dynasti-fördjupning om man säger så. Händelser från förra rullen avpolletteras snabbt och så var det väl bra med det då.

Här hamnar istället mannen med den hesa rösten som strandsatt på ytterligare en av de där sjabbiga planeterna som bara verkar innehålla öknar, sand, berg och hetta. Plus en massa obehagliga framtidskreatur direkt från CGI-datorn förstås. Bra gubbe reder sig dock själv, blir kompis med nån sorts hyena-rymdexperiment-gone-bad och börjar filura på hur komma ut i rymden igen. Att använda sig själv som lockbete för universums allsköns stenhårda prisjägare som ständigt är på jakt efter vår värsting är såklart ett bra alternativ, och snart landar både den ena och andra farkosten på planeten. Klart för hålligång och råkurr!

Twohy gör som man ska göra när allt känns osäkert och lite svajigt. Återvänder till grunden. Begränsar spelplatsen för historien och satsar på lite katt- och råttalek. Alla vill ha Riddicks huvud och belöning, men naturligtvis är det han som sitter i förarsätet mest hela tiden. B-känslan ligger kvar över rullen, men nu är det mer underhållande, mer raka puckar. Lite mer gritty i fotot, och effekterna känns helt ok i sammanhanget. Klyschorna haglar förstås tätt när de tuffa men korkade prisjägarna intar scenen. Den ene mer knasig än den andre.. typ. Plus en riktig badass-brutta i form av Katee Sackhoff (som möjligen upprepar sin roll från tv-köraren Battlestar Galactica med en aningens tvär twist).

ute och knallar med…eh..jycken.

Enkelspårigheten i dagens story är också ironiskt nog filmens bästa tillgång. Inga onödiga sidoutflippningar, inget larv som ska förställa djupsinnigheter om existens, arv, världsherravälde och sånt. Bara full fart med lagom stinn action mixad med tramsiga repliker. Twohy har nog lagt ett litet smörpapper över första rullen i vissa sekvenser, men det går att strunta i utan större problem. Vin Diesel får som vanligt gott om tillfälle att glänsa med sin listighet och den rätt makabra rösten, som väl nu måste sägas vara ett av hans signum eller…? Som om inte detta vore nog, finns också en liiiten koppling till första filmen (minsann!).

Riddick gör det den här gången inte onödigt svårt för sig. Twohy tar ned det hela till samma skitiga och isolerade känsla som första filmen lyckades med. Nu är det istället en snygg B-rulle som har lite underhållande fog för kosmetikan den klär sig i. Inget du arkiverar i upplevelseboken för minnen att plocka fram kanske…men viss underhållning för stunden går att mana fram här. Bra gjort av Twohy att lägga ned den skitnödiga ambitionen.
Godkänd sci-fi-action utan svåra känslor.

Enhanced by Zemanta

Samma filmdåre – ny layout

Lugn, bara lugn.
Flmr har inte gått bananas eller tappat det. Eller lagt ned.

Bara lite nytt utseende sådär lagom till att 2014 rullat på  ett par dagar.
Som vanligt var tanken att fixa och trixa lite  med sånt här under ledigheten, men ni vet ju hur det är…man är upptagen med att…vila sig i form..och..vila sig i form.

Bloggen kör såklart på som vanligt. Lite finjusteringar här och där kommer ni ju kanske märka. Liksom lite nytt som smygs in efterhand. Ingen idé att orda mer om det, ni lär ju se.

Vad ni möjligen ser redan nu är den lilla ruta här ovan som stadigt kommer att highlighta de rullar eller notiser på bloggen som av en eller annan anledning förtjänar det för tillfället. Bara att klicka på dem och läsa varför.

Nu kör vi vidare mot ljusare årstider!

/Steffo

(som för övrigt skrev dessa rader under inflytande av musik från Springsteens nya High Hopes, vilken man kan höra här!)

The Chronicles of Riddick (2004)

Hur känner man igen en B-film efter bara ett par minuter?
Hur snygg produktionen än må vara?

Tja, ett säkert tecken hos mig iaf är när manuset direkt känns ohemult mycket längre än vad det har täckning för. När det blir sådär uppenbart att sekvenser och detaljer som i en klassproduktion bara skulle flimra förbi, plötsligt blir flera minuter lång i en B-rulle och tillför inte ett jota till storyn. Oftast bara för att få fylla filmen med några effekter, alternativt en actionstinn uppgörelse av modell handgemäng.

Fem år sedan händelserna i Pitch Black (tankar om den kan läsas här) och den efterspanade Riddick (Vin Diesel) dyker nu upp på planeten Helion Prime (som mest ser ut att bestå av lite halvtaffliga studiokulisser). Illa vald tidpunkt också då detta märkliga universums värstingar, Necromongerna, slår till och erövrar planeten i sin strävan efter att utrota alla som inte assimilerar sig till den rätta läran.

Vår hjälte blir såklart inblandad i både det ena och det andra, men frågar du mig på vilket sätt mer i detalj kan jag faktiskt inte ge något bra svar. Filmen är nämligen på tok för slabbig, tunn och oengagerande och störtdyker tämligen omgående. Ni vet den där känslan när man direkt märker att manuset aldrig får fart eller innehåller det minsta lilla korn av intresse. Och så det som jag skrev ovan, när regissören (OCH manusgubben) David Twohy stannar upp alldeles för mycket vid helt ointressanta detaljer i filmen. Märkligt svagt eftersom Twohy ändå fick in en  mindre fullträff med första rullen.

Här bränner han på med så mycket backstory och sidospår att man bara zonar ut i ren tristess. Som att han snott vilt från Dune-sagan, Borgerna i Star Trek och lite larv från Ringen-spektaklen och inte fått någon som helst ordning på resultatet. Ös sedan på med rymdskepp, CGI-monster, ett underjordiskt fängelse på en stekhet (!) planet som Riddick naturligtvis måste rymma ifrån…och så en Karl Urban som verkar spela sig igenom rullen på valium! Och Judi Dench må rättmätigt hyllas för den superskådis hon är, men här undrar man ju hur hon tänkte när en fullständigt medioker medverkan accepterades på i runda slängar 15 minuter totalt.
Vilket fail. Sudda i cv:t direkt.

coola rymdissolglajjor passar ändock alltid överallt

Om Vin Diesel är det väl inte så mycket att orda. Hans ändå coola gubbe (och med den karismatiska RÖSTEN) är här ett sorts offer för att ha hamnat i ett manus modell uselt och intetsägande. Han förtjänar bättre om man nu ändå ska hålla hans karaktär vid liv.

The Chronicles of Riddick är rena rama skräpet. Hur mycket effekter och CGI man än stoppar in. Framför allt är den riktigt tråkig. Man bryr sig inte ett skvatt om hur det ska gå. En tvättäkta skitrulle i alldeles för fina kläder.
Tyvärr för regissören och hans skapelse kan ytan inte dölja sunkigheten på det som serveras.

Enhanced by Zemanta

The Wolf of Wall Street (2013)

Ja det här har ju naturligtvis blivit vinterns stora snackisfilm.
Dels för att den är både lång och bisarrt…mustig, och dels för att det möjligen finns ett och annat att fundera över vad gäller moralen bakom historien. Och till och med moralen över att göra en film som den här.

Jag behöver ju såklart troligen inte dra en enda rad om filmens upplägg och handling för dig som läser det här. Istället konstaterar vi att den livs levande skojaren Jordan Belfort (här iklädd Leo DiCaprios leende nuna) i det verkliga livet antagligen fått ut det mesta av det liv han en gång önskade sig när han knäckte idén om att lura investerare och hela det finansstinna New York under 90-talet. Plus lite oönskade grejer också när det till slut sket sig. Men det är ju å andra sidan inte mer än rätt åt honom. Minst sagt. Och till råga på allt ska han nu alltså bli ”känd” för sin historia. Var ligger det schyssta i det nu då kan man ju också fråga sig. Kanske. Om man nu vill och orkar.

För samtidigt, det är en rejäl BOATS. Inget klädsamt och finkalibrerat för att passa normen. Istället är det fläskigt och blaffigt. Från källan själv dårå. En galet vässad djupdykning ned i händelser som framstår som så helt utflippade att man nog ändå har lite svårt att tänka sig att det hänt i verkligheten. Enligt Belfort är det dock detta lagda biopic-kort som gäller. Och det krävs kanske en Martin Scorsese on fire för att bemästra den här karusellen. Glöm alla eventuella farbroderliga signaler han skickade ut med Hugo häromsistens, här är det ett galet förfall in i drog- och penningvärlden som gäller. Kryddat med sex, omoral, en allt annat än sund kvinnosyn, en sylvass dialog och ett sorts förakt för den hederligt kämpande Average-Joe-tjommen i vardagen. En Wall Street after dark med en Gordon Gekko som gått superduperbananas. Dessutom har Scorsese mage att förse hela anrättningen med en så svulstig svart humor att det går att svälja hela det stinkande paketet med filmhumöret i topp. Typ.

Skället och den massiva, ENORMA, kritiken mot hela filmen har FÖRSTÅS inte låtit vänta på sig. Jag har under ett par tillfällen roat mig med att driva runt på nätet och läsa både ditten och datten om det vettiga i det här projektet. Det är öppna brev hit och lika galna öppna svarsbrev dit. Scorsese beskylls för att måla upp Belfort som en sorts galen Robin Hood-dåre. Artiklar spottar ut kritik mot att man låtit filmen ta avstamp i den brottslige finansmannens egna biografier (och på så sätt ge honom cred för det). Belfort själv är ju både dömd, fängsligt förvarad och numera en fri man. Han reser land och rike runt som föreläsare i hur man lycka nå sina mål i livet (visst är man ändå lite nyfiken på en sådan föreläsning..!?). Han är ålagd att betala galet mycket pengar till de han lurendrejade. Yeah right, som att det kommer hända.
På frågan han ibland får HUR han kunde åsidosätta sin moral och ägna sig åt allt det som dagens film beskriver…är tydligen standardsvaret; ”Det var ju i alla fall ingen som blev dödad…”. Uppenbarligen det enda man officiellt kommer att får ur knasbollen om sitt tidigare liv…och en liten hint om att det är en lirare som inte ser på livets ansvar som du och jag.

Det får väl vara hur det vill med den moraliska taken på den här produktionen. Naturligtvis är Belfort och alla hans sviniga kompisar från den här tiden riktiga as. Som förtjänar att pryglas, piskas och kanske rullas en sväng i tjäran. Och det här är känslor som vilken förnuftig filmtittare som helst troligen känner. Man behöver inte en regissör som ska skriva det på näsan. Vilket inte Scorsese gör. Och har väl aldrig gjort. Ta bara hans andra rullar. Kom igen, du känner igen dem i den här rullen; det är som att se Casino, Goodfellas och kanske både The Departed och små stänk av Taxi Driver. Den totala fascinationen och besattheten hos protagonisten. Uppgången och fallet. Att gapa efter för mycket. Som film är Jordan Belforts hittepågalenskaper tacksamt lysande att återberätta.

klart du ska ge dina stålars till den här karismatiske snubben!

Linjen är hårfin, men jag skrattar aldrig med Belfort. Bara ÅT honom. Hela tiden åt idiotierna och det som händer i filmen. Han blir klassens clown, knäppskallen som får hållas tills bubblan spricker. Leonardo DiCaprio gör honom förstås alldeles enastående bra. Här kan Oscarsjuryn få slänga guldgubben på denne nu rejält VUXNE skådis om det skulle vara så. Utan att behöva skämmas för det. Och Jonah Hill med sitt GALNA bländvita leende. Lägg till detta också ett kort men intensivt inhopp  av mannen i det största (?) smöret just nu (2013): Matthew McConaughey!

Som alla andra i bloggosfärer och filmforum redan konstaterat är filmen så packad med svarta underhållande scener att man bara inte kan värja sig. Behöver jag ha dåligt samvete för det? Icke en sekund. Scorsese litar på att de som ser filmen har en något sånär vettig uppfattning om verkligheten och livet runt om oss. Kanske finns det några mindre begåvade därute som tycker att Belfort är ashäftig och drömmer om liknande upptåg. Men det torde vara så liten procent att det inte ens känns värt att ägna någon tankeverksamhet åt det. Belfort blir till slut lite av finansvärldens Tony Montana. En jönspelle.

The Wolf of Wall Street är inte någon försköning av denne stolle-Per i mina ögon. Snarare en svart historia kryddad på en tempofyllt och hysteriskt roligt sätt (ja ROLIGT). Men, skrattet fastnar ändå alltid lite i halsen. Filmen är lång (kanske lite FÖR lång), men aldrig tråkig. Scorsese har stenkoll på alla detaljer, inklusive ett asfräckt soundtrack, och rullen blir TUNGT underhållande.
En förjävla bra film helt enkelt!

Monsters University (2013)

Här har vi alltså Pixars första prequel till en av sina filmer.
Dags att få reda på hur Mike och Sully egentligen träffade på varandra, och hur deras vänskap uppstod.

Monsters Inc. var en av de bästa filmerna i den här kategorin jag sett när den dök upp. Framför allt håller den än, drygt 10 efter premiären, med sin humor och den lite udda taken på en omvärld värld där alla fruktar människorna. Klart då man blir intresserad när trollerigubbarna på Pixar plötsligt återupplivar världen och dess udda invånare igen.

Här är det också lite raka puckar från början. Någon större introduktion till monstervärlden behövs inte. Inte heller vad det innebär att jobba som Skrämmare och dra in energi till monsterlandet. Här kan man istället kasta sig direkt på storyn om hur det gick till när den lille gröne Mike och den store pälsprydde Sully härjade runt på universitet i yngre år. För det är precis vad de gör. Härjar. Den ene lite mer ofrivilligt än den andre kanske. Mike VILL verkligen lära sig allt. ALLT. Drömmen om att en dag jobba som Skrämmare hägrar mer än någonsin. Naturligtvis gör hans mindre skrämmande utseende inte mycket för att hjälpa till på vägen. Sully å sin sida har talangen, kommer från en välkänd Skrämmar-familj…men tar det mesta med en klackspark. I motsats till plugghästen Mike är han mest där för att ha skoj. Och det är heller inte så självklart som man trott att de är såta vänner från första början. Snarare tvärtom.

Som ni hör är det ju som vilken komedi som helst i skolmiljö. Här då kryddad med diverse märkliga filurer och arter. Just korsningen mellan de animerade varelserna i en miljö, som normalt förknippas med människor, blir lite av poängen. Att igenkänningsfaktorn ska vara sådär lagom mysigt hög. Naturligtvis hamnar de två huvudpersonerna via lite galna omständigheter bland de sedvanliga loosers som alltid finns runt hörnet på ett campus. Och just där får de naturligtvis lära sig om kamratskap, lojalitet, ansvar, tävlingsinstinkt och att aldrig ge upp.

Eftersom vi rör oss i det dataanimerade träsket finns inga fysiska begränsningar att ta hänsyn till. Manuset kan i stort sett hitta på vadsomhelst och komma undan. Det är ju det som är lite grejen med den här stilen. Extra plus också till manusförfattarna som ser till att den lömske Randall ”Randy” Boggs (Steve Buscemi igen med sin röst) från förra rullen också dyker upp här. Fast i snällare version! Kul! Och att man hittat en figur åt Helen Mirrens stiffa och lite hotfulla röstläge, i den märkliga rektorn Hardscrabble på universitet!

Annars bygger det såklart på Billy Crystal (Mike) och John Goodman (Sully) som med sina röster (inga svenska snackepellar hos mig inte!) ser till att våra hjältar blir precis lika underhållande som i originalfilmen. Låt vara att den största fascinationen för grejen med lustiga monster i en alternativ värld är borta, men det är icke desto mindre underhållande för det. Och framför allt att figurernas röster görs av just samma röster bakom originalet.

vem tar överslafen?

Tekniskt sett en pärla såklart, top notch av alla inblandade datatrixare. Pixar visar musklerna än en gång..och att välja formen av en prequel i den här genren känns nästan lite småfräckt ändå. Utmärkt som familjerulle då knappast någon torde bli speciellt skraj för den brokiga samling monsters som hittas i den här märkliga skolan. Och som vanligt riktigt roligt även för oss vuxna att glo på, då en och annan skön passning till filmvärlden ofta döljer sig i grannlåten.

Monsters University är precis en sådan där rulle där du vet exakt vad som väntar runt hörnet, och du faktiskt tycker det bara är trevligt. Mike och Sully är två sköna lirare i en fräckt påhittad värld. Kanske de två coolaste snubbarna i hela den dataanimerade filmvärlden? Inget nytt. Bara roligt. Se. Mys. Bra så.

Trance (2013)

Börjar som en heistrulle. Slutar som något helt annat.
Och däremellan är det inte helt raka rör ändå, även om det kramas underhållning ur rullen till slut.

Rätt länge är det här också en upplevelse jag har lite svårt att förhålla mig till. Som att sinnet inte riktigt vet på vilken sida det ska ta in det som sker. Eller är det möjligen hjärnan som har lite problem med att förhålla sig till magkänslan?

Upplägget känns annars löjligt enkelt; kostymnissen Simon (James McAvoy) jobbar på snorfina Auktionshuset i London där det prånglas ut dyrgripar till höger och vänster. Han vet precis hur man förhåller sig till inövade rutiner om ett rånförsök görs mot stället. Precis vad som sker också när Franck (Vincent Cassel) med kumpaner slår till och under stort rabalder snor en Goya-målning som precis ska under klubban. Handgemäng mellan Franck och Simon slutar med ett slag i skallen på den motvillige tavelbeskyddaren och dessutom sjukhusvistelse. Franck blir inte heller speciellt glad då han upptäcker att det ligger nada tavla i det paket han just tvingade till sig. Simon den filuren!

Naturligtvis har ni väl redan fattat att Simon är gängets inside man och nu uppenbarligen har ändrat lite i planerna för hur ”stölden” skulle gå till. Kom igen, det är väl ingen spoiler! Grejen är bara att Franck nu klippte till Simon lite FÖR hårt i skallen så olycklig minnesförlust uppstått! Inte bra om man ska minnas VAR tavlan nu kan hittas. Stor vånda hos Simon och det otåliga skurkgänget. In från vänster då plötsligt den kvinnliga hypnotisören (!) Elisabeth (Rosario Dawson) som Franck sätter sin tillit till. Och också Simon får man hoppas. Kan möjligen hennes terapi få minnet och tavlan tillbaka?

Jaha ja, Danny Boyle bakom dagens verk. Också en tjomme som uppenbarligen gillar att kasta sig mellan genrerna lite hipp som happ. Här är det fräsiga London-miljöer, snygga växlingar i klippning och ett soundtrack som utnyttjas rätt behagligt. Om filmen börjar i en sorts lövtunn noir-känsla…övergår den snabbt i ren thrillerstil uppmixad med mer drama efterhand Elisabeth blir mer och mer inblandad i taveltjuvarnas problem. Och hur är läget med Simon egentligen?

Någonstans mot mitten av filmen sitter jag allt och vrider lite på mig. Fokuset ligger där dallrande och hotar att liksom lämna upplevelsen. Som att Boyle koncentrar sig för mycket på att väva intriger mellan personerna till höger och vänster. Viss klippning och hopp i rullen kan man också ha lite synpunkter såhär dags i speltiden. Stilen är förvisso snygg och regissören tycks sträva efter den eleganta linjen. På bekostnad av manus och kanske totalupplevelsen?

”- fy f-n för opålitliga skurkpolare alltså.”

Men se, plötsligt händer det grejer! Storyn tar ett par steg tillbaka, Boyle knyter upp ett par frågetecken. Vissa oklara skeenden blir plötsligt fullt synliga..och bara sådär tar storyn ett spänstigt hopp framåt! Say no more. Heist blir drama, blir thriller, blir frågetecken…blir utropstecken och våldsam thriller igen. Vägen dit kräver dock lite tålamod. Mark my word.

McAvoy är bra med sitt neutrala ansiktsuttryck vilket gradvis kommer att förändras under resans gång, Dawson är bra men känns stundtals lite malplacerad…och Cassel känns som vanligt pålitlig som den något mystiske Franck. Kanske har man gett denne skådis för lite uppmärksamhet?

Trance är en rulle som vill leka lite med allas sinnen. Både hos oss som tittar och karaktärernas. Danny Boyle har kokat ihop det till en överlag snygg skapelse, lite spretande i sin stil..men det rättar upp sig rätt smart ändå. Jag faller inte omedelbart för känslan, men betyget letar sig så småningom (med lite möda) upp på en ganska tunn trea. Omedelbart efter filmen var det en tvåa, men efter lite kontemplation kan jag nog köpa storyns upplägg lite mer.
Underhållande med vissa reservationer.

Pain & Gain (2013)

Vad fasen..är det ens möjligt?
Att regi- Michael Bay, av alla tjommar, för en stund lämnar sitt stiffa, hårda, hardcore-actionträsk och kör lite laidback trams?! Men jorå, för- och eftertexter ljuger väl inte. Antar jag.
Och visst, varför inte?

Ett avstamp i en sorts bisarr verklig händelse har alltså förvandlats till en story med ett gäng dumhuvuden i frontlinjen. Daniel Lugo (Mark Wahlberg), kroppsbyggare/instruktör och rätt linjär i hjärnan vill ha ut mer av livet i sunny Florida. Framför allt det goda livet. Det som innebär stålars och att aldrig mer behöva vara beroende av någon annan.

Kanske man skulle begå ett litet brott? Varför inte en liten kidnappning av en av de där otaligt odrägliga rikingarna som envisas med att dyka upp på det gym där Daniel jobbar..

Sagt och gjort. Medhjälpare behövs dock, så snart är smartskallarna Paul (Dwayne Johnson) och Adrian (Anthony Mackie) anlitade, ett offer (Tony Shalhoub) utsedd och den minst sagt udda ”operationen” kan börja. För att genast gå fullständigt åt helvete. Härifrån blir det så att säga istället bara huvudvärksframkallande problem att lösa för den hårt prövade Daniel.

Tankarna går lite till den rätt roliga Burn After Reading. Samma svarta form av humor. Samma rätt grova underhållningsvåld och samma utflippade karaktärer. Fast lite råare ändå. Bay jackar möjligen ned en aning i det bombastiska, men han drar sig sannerligen inte för att låta historien svänga runt i precis alla hörn han kan tänka sig. Vill man ha djup i det man tittar på… kan man hoppa över dagens utsvävningar. Här handlar det om att skratta åt ett gäng idioter av rang. Se dem begå den ena klantigheten efter den andra. Tro dock inte att det handlar om någon direkt slapstickstory här. Humorn är nattsvart och våldsamheter blandat med blod och lösa kroppsdelar dyker upp titt som tätt.

Saker att roas av: Dwayne ”The Rock” har sannerligen en karriär som komiker om han skulle tröttna på actionstuket. Han kan vara den roligaste bängskallen av dem alla här. Mark Wahlberg känns som vanligt gjutet hemtam i min bok och klarar sig finfint som lätt stollig kroppsbyggare. I övrigt är det 129 minuter (kanske liite långt) proppade med hel- och halvidioter…där möjligen Ed Harris får stå för filmens sällsynta inslag av förnuft.

visa nyllet för sitt offer. ingen bra start på projektet.

Klarar alltså regissör Bay av att göra något annat än att spränga saker i luften och fylla sin film med så hysteriskt många effekter att man blir lomhörd?
Jodå, men förvänta er inga stordåd eller nymodigheter från snubben. Här är det snarare en galen karusell av traditionell actionsoppa, rätt obehaglig (våldsam) humor som det ändå inte går att låta bli skratta åt…och en sorts tvistad moral om att idioter ändå till slut alltid är idioter.
Hur sann och justerad originalhistorien än må vara.

Det börjar rätt illa för Daniel och hans kumpaner, och det blir sannerligen inte bättre ju längre den galna historien rullar på. Säkert en rulle som kommer att dela upp sina tittare i olika läger.

Pain & Gain är alltså Bay när han drar ned på miljonerna en aning. Inga problem hos mig. Det vore bara ljug att påstå att jag inte satt och flabbade som en annan retarded när det kärvade som mest för dårarna i filmen. Knappast en rulle för the books..men löjligt underhållande trots sitt lövtunna bakplåtspapper till story.. om ni frågar mig.

Rush (2013)

I mitten på 70-talet hade jag precis passerat 10-årsstrecket, och läste då och då tidningar om motorsport. Mest för att det alltid fanns färgglada posters med på fräcka bilar. Speciellt på Formel 1-bilar. Så jäkla intresserad av själva sporten Motorsport var jag nog inte.

Men Teknikens Värld hade ett år med en jätteplansch på alla Formel 1-bilar och dess förare (minnet!) Assnygga bilar såklart i alla möjliga färger. Det var ju självklart Ronnie Peterson som gällde. Hans svarta Lotus. Den tuffa. Men det fanns ju också den där mystiske österrikaren Niki Lauda, som dessutom senare såg lite läskig ut efter sin svåra brännskada. Och så fanns det ju den där tjommen som man inte riktigt hade koll på; James Hunt. Tyckte faktiskt han liknade Ronnie, och under senare år skulle jag mest komma ihåg honom som snubben som på dramatiska tv-bilder drog ut Peterson ur dennes brinnande bil efter den tragiska kraschen på Monza 1978 då svensken omkom. Samt att han var med i det engelska tv-tramset Plankan som enögd lastbilschaffis!

Desto trevligare då att via pålitlige regissören Ron Howard få lära känna en annan James Hunt. Och en annan Niki Lauda. Dagens manus gör något rätt smart; går inte in för att i detalj beskriva de här gubbarnas liv och karriär. Det blir ingen sedvanlig uppställning av bestämda checkpoints som måste klaras av. Howard och storyn fokar istället mer på den rivalitet som rådde mellan raceressen. Såklart att det spetsas till och filas en aning för filmen, men överlag känns det som att det absolut är ett trovärdigt scenario som spelas upp. Att filmens fokus mer ligger på nedslag i förarnas envisa ”envig” mellan varandra gör såklart att övriga racereliten i mitten på 70-talet mest flimrar förbi i utkanten av handlingen. Inget som stör alls dock. Men visst känner man igen namnen när de dyker upp (och såklart kan man fortfarande se den där planschen på väggen för sina ögon…), Clay Regazzoni, Jody Scheckter, Emerson Fittipaldi, Jochen Mass, Mario Andretti….

Trots att vikten här ligger på personligheterna glömmer filmräven Howard  inte bort att ge bang för bucksen. Sekvenser svämmar över av snygga racermoment, smart klippta scener, snygga retrodetaljer på både bilar, depåer, folk och annat fä. Det känns trovärdigt som tusan helt enkelt! Den ökända kraschen och debaclet på Nürburgring 1976 finns naturligtvis med och känns helt autentiskt återgivet.

Snygg spelat också i huvudrollerna av både Chris Hemsworth och Daniel Brühl som de två antagonisterna Hunt och Lauda. Varandras motsatser i det mesta, men ändå karaktärer som gör att det inte går att tycka mindre bra om någon av dem. Förvånansvärt ”opladdrig” i sitt manus och dialoger, enligt rykten träffades manusförfattaren Peter Morgan och Niki Lauda över en ansenlig mängd middagar för att diskutera förhållandet Lauda/Hunt under de här aktuella åren.

snyggt värre när Howard öser på med detaljer

Själv gillar jag ju också Ron Howard som regissör. Han tycks ha en förmåga att alltid leverera stabila produkter vilken genre han än rör sig i. Här blir det aldrig direkt klyschigt polerat, mer raka rör och faktabaserat i storydriven (även om möjligen vissa detaljer i Hunts privata liv och leverne har fått sig en liten knuff i rätt manusriktning för att motsvara bilden av en raceråkande playboy). Vad man ändå utläser både här och förmodligen i verkliga livet är att både Lauda och Hunt troligen tyckte om varandra trots den stiffa rivaliteten. Dessutom skvallrar verkligen filmen om en svunnen tid när det mer handlade om att KÖRA en racerbil än att sitta och ratta en mekanisk best som ställts in med tusentals datorer i förväg.

Och tänk va…samma år som den här filmens klimax utspelas gick en av GP-deltävlingarna i Anderstorp Sweden!  (som vanns av…..Jody Scheckter)

Rush drar hem otaliga poäng på att blanda snyggt filmad adrenalinpumpad raceraction (finalen är oerhört läcker) med drama och personer som man direkt fattar ett genuint intresse för i handlingen. Man bryr sig om båda läger i kampen mellan fartfantomerna.
En sällsynt bra BOATS där man faktiskt inte behöver vara så  intresserad av Formel 1 för att uppskatta historien!

Kick-Ass 2 (2013)

Visste månne regissören till originalet, Matthew Vaughn, varthän det här skulle kunna barka och gav fan i att ta regijobbet på dagens alster? Å andra sidan, varför skulle han då bemöda sig med att stå kvar som producent om han inte trodde på idén..?

Svaret kan naturligtvis stavas c-a-s-h.
Ett koncept hos föregångaren som gick hem lite varstans i stugor och hos förståsigpåare med sin något udda mix av svart humor, underhållningsvåld, vardagsdrama, läckra stunts och störtskön musik. Man är väl bara bäng om man inte smider medan DET järnet är varmt. Eller!?

Dessvärre betyder det ju inte att en uppföljare automatiskt blir en lika trevligt skojfrisk och hipp skapelse som sin föregångare Sure, man kan ta ett smörpapper och lägga ut det..sno det bästa från förra rullen och snärta in ett par nya detaljer och karaktärer…men det kan gå hur som helst. Och här är känslan att det inte går helt i den riktning som producenter kanske önskat.

De två viktigaste är såklart kvar, Hit-Girl och Kick Ass själv. Dock saknar man en Big Daddy här för att liva upp (?) stämningen. Att brotta in Jim Carrey som lite lagom oinspirerat river av ett par scener gör varken till eller från. Överlag saknas här den där rätt luriga och listiga svarta humorn som var så utmärkande i föregångaren. I brist på det verkar nye regissören och manusplitaren Jeff Wadlow satsa på mer effekter och mer blodig underhållning mellan dialogerna. Till slut blir det så over the top att man inte bryr sig direkt om storyn överhuvudtaget.

Kick Ass, Dave Lizewski (Aaron Taylor-Johnson) är trött på hela grejen med superhjältar. Han planerar att avveckla sitt alter ego, men får plötsligt idén att han och Hit-Girl, Mindy, (Chloë Grace Moretz) borde teama upp sig och bli ett nytt radarpar. Mindy har å sin sida fått stränga förhållningsorder från sin förmyndare att lägga ned sin ”hobby” nu när hennes pappa är borta. Dags att bli en vanlig tonåring.

De berömda ränderna går naturligtvis aldrig ur, och snart är både Kick Ass och Hit-Girl i farten igen. Återigen blir det att slåss mot den bratige Chris D´Amico från förra rullen, eller The Motherfucker som hans nya alter ego kallar sig. Världsherravälde (nåja) lockar den slynglige brottslingen att starta upp sitt eget illvilliga rövarband av badass-supertyper. Kampen drar igång och våra hjältar får naturligtvis assistans av en hoper andra godhjärtade figurer som också vill leka hjältar.

ibland är det skönare att bara dra en kopp än att dra på en snyting

Som ni hör, mer eller mindre en soppa av scener som staplas på varandra där lagom brutalt underhållningsvåld samsas med lätt sunkig humor. Jag säger inte att del 2 suger, ett par underhållande och skrattiga scener gömmer sig faktiskt i det här manuset också, men som helhet är uppföljaren både tristare och klumpigare än första filmen.

Dessutom känns det som att det mesta går på halvfart. Inget bra tecken.

Både Taylor-Johnson och Grace Moretz gör dock vad de kan för att hålla stilen uppe. Jim Carrey dyker alltså upp som den udda rättskiparen Colonel Stars and Stripes, men känns förvånansvärt blek. I övrigt är det väl som förväntat i rollistan.

Kick Ass 2 är kanske den där rullen som alla, med facit i handen, känner inte blev så bra i verkligheten som den verkade på papperet. Inte superdåligt. Inte speciellt bra. Den spelar naturligtvis in sin beskärda del av pengar. Fast mer på gamla meriter. Oerhört lättglömt när eftertexterna rullar igång.
Oinspirerat.