Och den där lite milda förvåningen fortsätter hos mig även under det nya årets inledning. Den där aningens uppgivna, inte förbannade, känslan av att jag inte riktigt kan se meningen med vissa rullar. Utan att de för den sakens skull är speciellt usla.

Åh vad jag trollbands av Stephen King´s roman en gång i tiden. Slukade den och kände de kalla rysningarna. Detta egentligen sorgliga drama om en alldeles vanlig (okej då.. kanske inte SÅ vanlig) tjej som bara vill vara som alla andra i skolan…gärna lite omtyckt och sedd. På ett bra sätt. Inte alldeles lätt dock, hemma väntar en helt waco morsa som för länge sedan förirrat sig för långt in i religionen för att det ska vara nyttigt.

Egentligen ett drama, en sorts tragisk mobbningshistoria som i sina mörkaste stunder säkerligen kastar ljus över vad som antagligen pågår i skolor runtom vår vackra värld hela tiden i verkligheten. King hade förstås den goda smaken att krydda det hela på sitt speciella sätt. Originalfilmen av en viss herr DePalma 1976 var faktiskt rätt lyckad och gjorde storyn rättvisa. Minns att den var både obehaglig och tragisk på samma gång. Och naturligtvis en produkt av sitt 70-tal vad gäller det visuella.

duktiga Moretz överarbetar en aning..

När nu den kvinnliga regissören Kimberley Peirce plockar upp bollen och sätter Chloë Grace Moretz i titelrollen har hon lite andra dollars och teknik att leka med. På gott och ont. Där effekterna må vara fräsigare nu är historien istället ganska tunn och vattnig. Det är inget nytt (gris)blod som rinner här kan man ju säga. Som att man lagt ett smörpapper över det gamla och hottat upp miljön med ett gäng smartphones.
Ah, Carrie är ju såklart en gammal fin klassiker..både som bok och originalfilm..och jag fattar verkligen inte grejen med att göra en precis nästan identisk version. Eller, det gör jag ju förstås. Anledningen stavas såklart dollars och en helt ny målgrupp som kanske inte har en aning om vem farbror Stephen King överhuvudtaget är.

Carrie blir en vaniljversion i moderna kläder. Moretz gör en helt ok huvudperson, mot slutet möjligen lite pajasvarning när hon tappar kontrollen. Att plocka in pålitliga Julianne Moore som hysteriskt morsa bidrar dock till att hålla värsta surbetyget borta.
Annars är det här en rejält intetsägande nyinspelning som inte fyller nån funktion i filmvärlden.