Ibland är det ju ändå för märkligt hur man kommer till att se vissa filmer.
Och för den delen att återtitta på dem. Liksom varje nördig filmälskare gillar jag att återvända till filmer. Se dem igen efter en tid. Återuppleva det som från början gjorde att man ville spara på filmen eller se till att införskaffa den. Ja, en del menar att jag har ett alldeles för stort arkiv av rullar.
Ja, en del menar att det är hur galet som helst att hålla på och spara på sig filmer som man redan sett! ”Man vet ju hur det går”! Duhh!

Ni fattar ju att jag inte ens tar den där sista diskussionen. Men då utgår jag ju såklart från att ni är lika mycket filmnörd som en annan. Och just idag var det banne mig riktigt great att vara en filmtok med ett alldeles för stort arkiv av rullar. Det hela började faktiskt som en utmaning på det ökända FB. Det gällde att välja ut den filmposter man tyckte var snyggast från en specifik regissörs verk. Bloggvännen Sofia på Rörliga bilder… var den som gav mig min utmaning; den egensinnige regissören Terry Gilliam. Spontant, faktiskt det första som slog till i skallen, tänkte jag på dagens film. Bara sådär. Naturligtvis ledde det ena till det andra, en omedelbar lust att också SE rullen igen. Det var trots allt ett bra antal år sedan.

Full fart in i arkivet. Visst hade jag väl den liggandes någonstans!? Jodå,* host host*..där på den lite dammiga hyllan med alster från sena 80-talet och första hälften av 90-talet. En snabbt svep med dammtrasan och sedan plats i soffan!

Världen i framtiden runt 2035 är ingen rolig plats.
En enorm epidemi har mer eller mindre förintat all jordens befolkning. De som finns kvar lever under jord där skarpa hjärnor och lustiga kufar micklar på VAR och NÄR viruset egentligen uppstod. Kanske man kan försöka resa tillbaka i tiden och skaffa sig information om den förestående katastrofen (hur taskigt livet på jorden än är…har man uppenbarligen inga problem med varken teknik eller medel…)? I denna sedvanligt murriga Terry Gilliam-värld ser det mesta naturligtvis lite konstigt och märkligt ut. En sorts steampunk med synnerligen skitiga och aviga förtecken? Som att hans Brazil gjort en liten påhälsning och lämnat avtryck kanske. Och så James Cole (Bruce Willis). En sorts fånge som då och då låter sig skickas upp till den karga och ogästvänliga jordytan och där samlar in prover för kufarna att undersöka. Scenerna från ett övergivet och förfallet snöigt Philadelphia är olycksbådande snygga!

Nytt uppdrag för James. Mot att bli benådad går han med på att skickas tillbaka i tiden till 1996 då man tror att katastrofen bröt ut. Felkalkylering dock och James hamnar i Baltimore 1990, blir direkt klassad som ett psykfall och hamnar på dårhus. Dock inte utan att väcka intresset hos den kvinnliga läkaren Kathryn (Madeleine Stowe). För James del kan vistelsen på the nutty house plötsligt ändå vara av intresse då han träffar på den minst sagt störde Jeffrey Goines (Brad Pitt i UNDERBAR roll!) som mumlar om ”de 12 apornas armé”, just samma uttryck som framtidskufarna redan har lyckats få fram information om!
Är detta nyckeln till mysteriet!? Vet dåren Pitt mer om vad som väntar!?

Att se rullen igen är som att sugas in lite i Gilliams knäppa hittepåvärld. Eller sagovärld om man så vill. Som vanligt bygger den märklige regissören sina filmer mest runt rollerna och sättet de framställs på. I ett manus som snurrar allt snabbare ju längre filmen håller på, finns just Willis där och framstår plötsligt som den enda vettiga i sammanhanget. Trots att oddsen är emot honom. Madeleine Stowe gör bra ifrån sig som Kathryn, men i slutänden kan det inte hjälpas att hon ändå blir mer av en sidekick till Willis och hans drama. Nu gör inte det så jäkla mycket då hela ensemblen gör mycket bra ifrån sig. Speciellt Brad Pitt är sensationellt bra som knäppgök. Minspelet, kroppsrörelserna, engagemanget. Det här kan vara en av hans bästa insatser någonsin! Oscarsnomineringen lät förstås inte vänta på sig.

Vad är då filmen? Drama? Sci-fi eller nån sorts galen svart komedi? Som vanligt går det inte riktigt att svara på när det gäller Gilliam. Han är nog där och petar i det mesta skulle jag vilja påstå. Manuset gör sig i vissa lägen lite svårare än vad det är. Men så plötsligt vänder vissa element och man ser ett samband. Överlag fungerar filmen listigt och leder med små brödsmulor mot den märkliga sanningen. Fortfarande fräscht överraskande trots att man redan sett filmen och kan den grundläggande storyn. Även om det nu kanske handlar mer om att njuta av detaljerna när man återser filmen, lyckas den med att engagera otroligt bra i sitt berättande.

knasklubben håller möte

Återigen visar Willis att han är som bäst när han spelar sunkig och skitig pajsare med märkligt beteende. Stowe har jag alltid gillat. Brad P tror jag att jag näst intill älskar som skådis. Lätt uppe där på min 10-topp när det gäller manliga skådisar. Christopher Plummer och David Morse får också plats i den rätt vassa rollistan. Terry Gilliam har baserat sin knasiga historia på den franska Terrasen från -62 och kryddat den med sina egna påhitt. Trots sin sedvanliga Gilliam-stämpel är det möjligen ändå en av de mest Hollywood-vänliga rullar han gjort?

De 12 apornas armé är både listig och underhållande. Dramatisk och märklig. In mot finalen inser man plötsligt hur allt hänger ihop och så dags får man också släppa alla de logiska loopar som skulle kunna förstöra hela kalaset. Det gäller att låta Gilliam underhålla med det som utspelas visuellt istället för att man börjar tänka för mycket. Vinner på sitt helhjärtade engagemang hos skådisarna.
Ett mycket bra återseende.