(here be spoilers…)
Med Rocky III och Rocky IV blev Rocky Balboa oslagbar och världsberömd.
På toppen av berget. Inget kunde hota hans ställning.

I filmvärlden en av de största ikonerna någonsin också. Stallone hade drivit sin enkle boxare från gatorna i Philadelphia till den ultimata framgången. Folkets kärlek och rikedomen. Kunde man ta det här vidare? Ville Stallone överhuvudtaget göra det?

Som så många gånger förut i den här filmsagan hjälpte Slys privata situation till att lösa problemet.
80-talet och Sylvester Stallone i samma mening var i stort sett lika med ekonomisk framgång. Rocky-figuren, Rambo-krigaren..och en hoper andra tuffingar. Stallone var esset i Hollywood. Lika starkt förknippad med decenniet som tex Arnie S. Nya vindar blåste dock in under början av 90-talet, Stallones popularitet minskade och plötsligt var folkets demand efter honom inte lika starkt som det brukat vara.

Tanken på en Rocky i samma dilemma föddes.
Hur göra sin store, modige, boxare liten och obetydlig igen? Jo, ta ifrån honom allt. I de tidigare kapitlen hade ju gamla kära figurer fått respass av Stallones manuspenna. Nu var det dags att låta hans ekonomi och rikedom fara all världens väg. Rocky skulle tillbaka till gatorna! Ett manustrick senare var Rockys förmögenhet borta via en spekulerande mindre pålitlig investerare. Dåligt läge för familjen Balboa såklart, då Rocky ÄNTLIGEN bestämt sig för att sluta boxas och njuta av de surt ihoptjänade pengarna. Lägg till detta att man (äntligen) tog hänsyn till hans hälsa, där vissa signaler skvallrat om att mästarens förmåga att uthärda smärta i ringen kanske ändå kom med ett pris.

Jag ska villigt erkänna att jag länge hade lite problem med den här filmen.
Såg den på premiären när det begav sig, och den spontana reaktionen var besvikelse. VAR var den Rocky man hade vant sig vid? Hur skulle det här gå? Ett mönster som bröts rakt av, gick helt emot Stallones övriga manus om fightern som aldrig gav upp. Att Rocky förtvivlat försökte hitta sig en ny tillvaro i livet, att han faktiskt inte gav upp i den här rullen heller…det var liksom inget som man direkt tog till sig där i salongen.

Det har tagit sina år.
Jag har sett den några gånger under 2000-talet, och så nu inför det här temat. Och först nu kan jag nog tycka att filmen ändå blir ett ganska motiverat kapitel i sagan. Med sina svagheter givetvis. Frågar du Stallone själv, vilket en journalist gjorde för ett antal år sedan, om betyget på den här rullen i jämförelse med de andra…ger han en ganska bitter tumme ned. Vilket jag kan tycka är lite orättvist mot filmen. Visst den har sina ganska sjabbiga sjok av inslag, klyschorna haglar när den skumme boxningspromotorn Duke (Richard Gant) i en sanslös illa dold parodi på gamle skojaren Don King försöker tvinga Rocky till comeback genom att smörja honom, utnyttja honom och till sist förolämpa honom. Den hejdlösa finalen då Rocky till slut tar till nävarna i en hederlig gammal streetfight mot sin svikare till protegé, Tommy Gunn (Tommy Morrison), känns helt onödig och bara larvig.

Fram till dess har historien haft sina stunder. Familjen Balboa tvingas sälja huset och flytta in på den gamla gatan igen. Tålmodiga Adrian (Talia Shire) får till och med tillbaka sitt jobb i djuraffären (bara att den finns kvar är ju lite komiskt)! Rocky försöker hitta kvalitétstid med sonen Rocky Jr (Sage Stallone), vilket går sådär. När Rocky plötsligt får korn på att han faktiskt kan bli tränare, gå i Mickeys fotspår, blir han som ett barn på julafton. Den nye talangen Tommy Gunn har ju alla förutsättningar. Klart Stallone tar den enkla vägen och låter historien upprepa sig en aning. Vad annat var att vänta? Den enda som tycks se vad som håller på att hända är gamle pålitlige Paulie (Burt Young) som givetvis flyttat med hem till kvarteret igen. När junior inser vartåt hela håller på arr barka, blir det upp till Paulie att trösta grabben.

Vad Stallone nu alltså gjorde var att ta Rocky tillbaka till de gamla gatorna, göra filmen lite enklare igen. Lite mörkare och mer dyster. Borta var 80-talets glättighet och svulstiga anything goes. Kanske ville Stallone hitta tillbaka till början, kanske han ville knyta ihop säcken. Som för att göra detta hyrdes regissören till originalet in igen, John G. Avildsen. Stallone koncentrerade sig på manuset och karaktären. Avildsen satte fokuset på familjen Balboa, där Rocky nu gjorde allt för att passa in i det vardagliga livet igen.

Kärleken till ringen driver honom dock som sagt tillbaka till boxningen som coach, hans adept Gunn firar triumfer och hans rykte stiger. Rocky lever upp igen och att Rocky Jr, och för den delen Adrian också, saknar hans närvaro verkar spela mindre roll. Till och med när Rocky sviks på det tarvligaste av sätt, vägrar han först ta in sanningen.

Klart man kan vara kritisk mot det superklyschiga och störtenkla manus Stallone kastat ur sig här. Klart man kan ha synpunkter på att hela idén om att en gammal mästare plötsligt bara flyttar in i gamla slumkvarteren igen…känns lite lagom jönsiga. Herregud, till och med den pajiga hatten och svarta skinnjackan åker fram igen! Om man dock bortser från alla ytligheter och billiga manustrix, så är det stundtals en lätt okomplicerad skröna om livet efter strålkastarna. Och hur lätt det är att lockas av oseriösa löften och möjligheter. Rocky börjar fundera på om han verkligen har gett allt i ringen. Finns det ändå inte något litet kvar att bevisa? Promotorn Duke kanske inte har så dumma förslag trots allt…? Bara en fight till..?

Mindre boxning och mer fokus på vardag och det sociala livet.
Adrian och Paulie får lite mer utrymme här. Vilket känns tacksamt. Både Talia Shire och Burt Young hade ju varit med sedan starten på sagan, så det kändes väl inte mer än rätt att de fick komma till tals lite mer.
Stallones riktiga son Sage fick chansen mot farsan i rollen som junior. Något som han klarar riktigt bra tycker jag. Dessvärre gick ju Sage tragisk nog bort 2012 bara 36 år gammal.

Dagens rulle funkar således absolut bäst när den fokar på Balboas hopplöst positiva inställning till vad som än verkar komma i hans väg, familjen och dess nya liv. Den ansträngda sidostoryn om planerna att locka Rocky tillbaka, och sveket från Tommy Gunn, känns mer tillgjord och ganska platt. Burgess Meredith får chansen att dyka upp i en sorts drömsekvens, och det känns väl lite nostalgiskt småkul.

Av rätt naturliga skäl är dagens boxningsscener de svagaste som visats upp i franchisen.
Matcherna som Gunn går med Rocky som coach är mer ögonblicksbilder och alltför ytliga för att locka något åskådarintresse. Mer än någonsin spelar själva actiondelen i en Rocky-rulle en betydligt mindre roll i helheten. Stallones manus känns på det hela lovärt, och Avildsen regi håller det enkelt och lite mer gritty än de två tidigare delarna. Vilket filmen både tjänar och förlorar på.
Kanske är det helt enkelt så att man behöver ta in Rockys nya situation på ett annat sätt?

Reaktionerna från biopubliken var inte de bästa.
Inte helt otippat är det här den rulle i serien som spelat in minst pengar, till och med gått med FÖRLUST! Stallone verkar också ha känt att det var dags att göra bokslut med sin figur. Hans manus innehöll helt enkelt Rocky Balboas död i slutet, med ett brandtal av Adrian om att Rocky var en enkel man som bara älskade sin boxning…och att hans minne skulle leva för alltid.
Filmbolaget ville dock inte alls veta av sådana dumheter. Även om detta skulle vara den sista delen i sagan, kunde man inte bara döda en såpass stor ikon som Rocky! Stallone böjde sig för protesterna och lät således istället Rocky få sista ordet i filmen via det oerhört styliga slagsmålet med Gunn i slutet. Och på köpet spöade han upp badasset Duke också! Och naturligtvis gjorde han allt detta efter att ha kommit till sans med tillvaron och bett sin familj om förlåtelse.
Slutet gott allting gott. Typ.

Rocky V sticker ju naturligtvis idag ut som den udda fågeln i sagan om Rocky. Kanske den rulle som Du minst av allt tänker på när Rocky nämns som karaktär. Olik sin föregångare på många sätt. Men också lik i vissa stunder! Därför också lite intressant, och på sina ställen både helt ok…OCH pajig…på samma gång.

Borta är de stora motståndarna i ringen, de som gick att ta på.
Här är Rocky själv sin största fiende.

En film som hos mig kanske ändå växt liiite i efterhand, ju mer år den fått ligga till sig.
Den som suktar efter boxarens galna mod i ringen lär möjligen bli besviken ganska ordentligt. Stallone försökte sig verkligen på att göra ett avslut med sin figur, det är känslan efter att sett rullen.
Och vem kunde här tro att 16 år senare skulle Stallone äntligen få till det där slutet på sagan i alla fall…

Härnäst:
Slutet på en era…Rocky finner frid med sig själv…och får lite revansch i ringen!