It aint over til it´s over.
Som taglinen säger. 16 år efter Rocky V fick Stallone ÄNTLIGEN till det sista kapitlet om sin boxarhjälte.

Det som skulle varit slutet 1990 tilltalade aldrig Stallone riktigt. Enligt uppgift kände han direkt att han ville göra ännu en film. Ett sista kapitel. Ett mer ”riktigt” avslut, den sista pusselbiten för att arkivera den ikoniske filmfiguren. Föregångarens svaga insats i biljettkassorna fick dock filmbolag och producenter att dra åt sig öronen lite. Figuren Rocky verkade ju vara historia, en osäker investering.
Men, kanske var det som ett tack för lång och trogen tjänst, till slut fick Stallone ändå grönt ljus för sin sista berättelse om boxaren med det stora hjärtat.

När vi nu möter Rocky har åren satt sina spår.
Han är sliten och härjad. Bor kvar i Philadelphia där han äger en liten kvartersrestaurang.
Adrian, hans älskade, är borta i sviterna från cancer sedan ett par år. Kvar finns bara Rocky, den trötte Paulie (Burt Young) och Rockys nu vuxne son Rocky Jr (Milo Ventimiglia). Där förhållandet mellan Rocky och Paulie är lika grundmurat i hatkärlek som vanligt, är det värre med grabben. Rocky Jr jobbar hårt på att frigöra sig från sin nostalgiske pappas stora skugga som verkar kastas över honom vart han än vistas. Vilket i sin tur fått relationen mellan far och son att bli av det mer ansträngda slaget.

Rocky själv ser uppenbarligen inget större fel i att leva i nostalgin och dra gamla skrönor från förr för den som vill höra. Främst besökare på hans restaurang. Saknaden efter Adrian är också smärtsam vilket får Rocky att nästan dagligen vistas vid hennes grav.

Det är en oerhört nedtonad och stillsam Rocky som Stallone presenterar i denna epilog. En man som verkar ha försonats med sitt öde och….kanske ändå INTE. Saknaden efter försvunna tider finns där och lurar under ytan. Kan det till och med vara så att gamle Rocky rentav längtar tillbaka till boxningsringen en sista gång? Ödet, och Stallones manus, ger vår hjälte chansen igen…när regerande boxningschampen Mason ”The Line” Dixon (Antonio Tarver) blir förbannad över att i en datorbaserad jämförelse mellan honom och Rocky… får The Italion Stallion de flesta rösterna! Att Dixon dessutom har ett buttert och ganska vrångt sätt mot media och fans kan möjligen också spela in. Smarta affärsmän ser nu chansen till sköna pluringar om ett mästarmöte mellan Dixon och Balboa kan bli verklighet! Dessutom kan Dixon också få chansen att bättra på sitt rykte en aning.

Vad skulle då den gamle champen Balboa få ut av det här pr-tricket?
Jo, mer än man kan tro visar det sig! Rocky har aldrig lämnat boxningen helt i tanken (”I still got the beast inside me…”), och har precis innan han får erbjudandet om matchen mot Dixon börjat fundera på små lokala matcher…för att hålla ”demonen” i schack? Och kan han överhuvudtaget få licens igen att börja boxas? Gamle gubben!

I filmens värld är allt möjligt såklart, och speciellt när Stallone vill ta farväl av sin figur på bästa sätt. Dessutom låter han Rocky hitta tillbaka till gamla kvarter, av en slump återuppta bekantskapen med Marie…en av kidsen från Rockys skamfilade kvarter. Marie (Geraldine Hughes) är nu vuxen och ensamstående med en tonårsson. Rocky lever upp en aning när hans goda hjärta får hjälpa till att ta hand om Marie och hennes grabb….och mura på en ny vänskap. Fyller de tomrummet efter Adrian och Rocky Jr…?

Efter Rockys alla möjliga äventyr i ringen under de 30 år som gått mellan första och sista filmen, kan jag inte låta bli att älska Stallone för att han närmar sig berättelsen på helt rätt sätt. Det blir oerhört low key, figurerna får gott om tid i scenerna, och framför allt låter Stallone Rocky göra det här till sitt avslut med allt och alla. Även Mickey och Apollo. Stallone verkar ha återvänt till -76 års sätt att göra rullen…och lyckats.

Återigen är det bästa som händer, det som händer UTANFÖR ringen.
Det handlar på nåt sätt om Rockys bokslut. Att säga adjö till den värld som kommit att älska honom så galet och villkorslöst. Mycket fint att Stallone en sista gång låter Paulie följa med på resan, både som kamrat på äldre dar…och också vid ringside såklart. Naturligtvis är det lite sorgligt att Adrian inte får vara med Rocky på hans sista utmaning, men å andra sidan inbjuder det till ett par oerhört fina scener vid hennes gravsten. Och kanske ett smart drag i manuset för att ytterligare grunda de kärlekskänslor vi bara måste ha för den här gamle boxarlegenden vid det här laget.

Stallone avslutar i fin stil som vanligt med att fixa både manus och regi själv.
Så att allt blir precis som han vill ha det.Vad den lågmälda filmen faktiskt lyckas med i all sin nostalgi då och då, är att ta hela Rocky-sagan till EXAKT den tidpunkt där du som tittare också kan känna att det verkligen är ett värdigt sätt att ta avsked av en karaktär. Utan att det på något sätt behöver kännas pajigt..eller sorgligt besvärligt. Mer som ett fint och trevligt avsked.

Finalen går naturligtvis i boxningens tecken! But of course! Som att Stallone ändå ville lämna en sista liten fin karamell till oss! Även här verkar han tänkt om, borta är det svulstiga och vräkigt flashiga. Stallone och produktionen hyrde sonika in sig på Mandalay Resort and Casino i Las Vegas efter en riktig PPV-match som tv-kanalen HBO arrangerade (vilket också gjorde att hela fighten är tv-style-filmad) och utnyttjade den riktiga publiken. Borta är också den overkliga boxningen med fantasifulla rundpallar och teaterboxning av fläskigaste märke. Denna sista film hyllades faktiskt till höger och vänster för sin realistiska fight mellan Stallone och Tarver. Att Tarver är boxare i verkligheten hjälper förstås säkerligen till. Borta är också de galna ljudeffekterna vid slagväxlingar och närkontakter. Enligt Stallone själv ville man istället att det skulle låta som det faktiskt låter på riktigt. Och visst är det snyggt…igen. Rocky, den gamle, får lita på rutinen och hårdheten i slagen. Dixon kör på snabbhet. Realismen i fighten går såklart alltid att syna i sömmarna. Eller inte. Och visst, kunde George Foreman vid sin ålder 1994…så skulle väl Rocky kunna i en fiktiv värld 2006.

Båda kämparna har naturligtvis sina egna agendor att slåss för här.
Dixon vill visa alla att han minsann har the eye of the tiger och kan slå ut den gamle mästaren utan krusiduller. Rocky vill bevisa, kanske mest för sig själv, att han fortfarande har DET i sig. Och för att låta ”the beast” få komma till tals en sista gång. Stallone väver ihop slutet, knyter säcken om du så vill, på ett formidabelt sätt gentemot originalfilmen. Han låter Rocky till och med vara den som delar ut det absolut sista slaget innan gonggongen slår för sista gången. Mycket symboliskt. Finalen är sådär genombra igen. Båda boxarna får äras på sina respektive sätt (fyra olika slut filmades för att ingen skulle kunna vara säker på vilket Stallone ämnade att använda i den färdiga filmen…!), och den nu nöjde Rocky kan ta emot publikens rörande kärlek en sista gång. Paulie finns där vid hans sida, gamle Duke (Tony Burton) finns där också, Marie och hennes son och såklart…Rocky Jr! NU kan äntligen Rockys nya liv börja. Mycket fina scener när man ser dem, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket av det jubel i filmen som faktiskt är på riktigt här…från en publik som älskat sin figur genom alla åren som gått…? Litet stänk av filmmagi där igen för ett par sekunder.

Det absoluta slutet på dagens film knyter också ihop hela sagan på det mest rörande sätt.
Rocky vid Adrians gravsten, en blomma, repliken ”Yo Adrian….WE did it” (en fantastisk sista koppling till de första filmerna!), den gamle kämpen vänder sig om och går iväg…för att en sista gång vända sig mot oss (och gravstenen) igen och höjda handen i en vinkning.
Hur kan man inte ÄLSKA det slutet!?

Missa heller inte de härliga bilderna under eftertexterna då ett collage av vanliga människor springandes uppför de nu berömda trapporna vid Philadelphia Museum of Art visas. I extramaterialet på den skiva jag har finns dessutom en rörande fin sekvens som berättar om tillfället i dagens film när Stallone själv skulle göra den ikoniska spurten uppför trappstegen en sista gång. Faktiskt det ABSOLUT sista som spelades in, då Stallone ville göra det till en speciell stund. Dessutom: den enda av Rockyrullarna där ”Gonna Fly Now” spelas fullt ut under eftertexterna!
Bonus!

Rocky Balboa slutar på ett oerhört fint sätt.
Hela filmen är egentligen en enda lång resa för att ta den gamle boxaren i mål och få honom att känna frid. Stallone har här mer än någonsin fattat grejen med att faktiskt göra ett värdigt och rejält avslut på en karaktär. Nånstans hoppas man nu på att Rocky Balboa lever sina lugna dagar på sin lilla restaurang där i Philadelphia. Och när lusten faller på kan han alltid ta fram de här Rocky-rullarna från trettio års boxande och njuta av dem. En episk resa han absolut inte behöver skämmas för.

Jag lyfter på gubbkepsen och bugar.

Tack för allt Rocky.