Hotell (2013)

Känns som att våren 2014 hamnat otroligt mycket om svensk film på bloggen. Har jag någonsin sett så mycket svensk film på så kort tid? Nu kanske det ändå är på sin plats att klargöra en sak: jag hatar INTE svensk film. Jag har bara väldigt svårt för svensk film. Som beror på många olika orsaker. Men jag är å andra sidan alltid beredd att ge vårt lands filmarv en chans. Såklart!

Här börjar det galet dramatiskt! Så pass att det faktiskt får mig att sitta stel som en pinne och hålla andan under några minuter! Kanske det beror på att man känner igen nervositeten, osäkerheten hos de inblandade? Inte så att något liknande hände mig, men miljön och den förestående händelsen.

Nåväl, här har vi alltså Erika (Alicia Vikander) som inte kan återhämta sig känslomässigt efter inledningens traumatiska händelser. Sliter på förhållandet med sambon Oskar (Simon J. Berger) förstås. Kanske lösningen kan vara att delta i en samtalsgrupp bestående av diverse olika kufar ur samhällets märkliga vrår och hörn? Fram till hit en ganska intressant öppning på rullen och här blir det plötsligt lite Gökboet-vibbar när sällskapet drar igång sina livsberättelser och hemfaller åt ofrivillig komik. Märk väl, detta inte sagt i nån negativ mening.

Snart inser Erika att det vore skönt att ta semester från sig själv och den grymma verkligheten, får med sig de andra kufarna med en synnerligen välspelande Daniel Dencik som torre Rikard i spetsen. Sällskapet checkar helt sonika in sig på diverse hotell och tycks ”leka” konferens där de möter sina problem och tillkortakommanden med gemensamma hejarop. Erika verkar dock inte riktigt vara med på tåget. Ännu. Jag har ingen som helst relation till dagens regissör och manusförfattare, Lisa Langseth. Rätt snart börjar jag också fundera på vad hon vill med sin berättelse? Egentligen? Alltså, jag fattar ju såklart att det handlar om att kanske förlåta sig själv, hitta sig själv under sitt skal. Våga återvända till en fungerande vardag, vara stark i att faca sina hinder. Allt det där känns ganska logisk och rätt självklart…men det blir också satans enformigt och rätt trist efter ett tag. Oväntade och märkliga scener tycks med ens staplas på varandra, bara för att de kan. Som att vindar från Danmark och en viss von Trier plötsligt blåser in med stormvarning. Ja, jag tycker det. Det blir som Idioterna-light nästan. Vissa scener känns nästan rippade från den danske demonregissörens värld, och jag känner…inget.

melankoli i sin svenskaste form

Dessvärre zonar jag ut ju längre filmen rullar på, och kan inte med den bästa vilja känna något för de stackars satarna som hänger runt Erika. De blir som karikatyrer och klyschor på valfria knäppskallar ur verkligheten. Den där rätt charmiga vibben från Gökboet i början…känns plötsligt avlägset långt borta. Nä, det här blev inte en matig upplevelse. Jag skiter i hur det ska gå för dem. När vissa scener går upp i klimax och jag antagligen förväntas känna något…blir det bara pajigt. Gör manuset för stor grej av gruppen? Blir det för mycket allvar och drama bakom allt? Nu låter ju iof Langseth sina figurer vara högst ovanliga i en omgivning där du förväntas hålla dig inom vissa ramar…men det räcker liksom inte. Det når inte fram till mig. Jag känner inget. Nada. Vilket jag gjorde i början. Stora plus MÅSTE dock delas ut till Alicia Vikander i huvudrollen som Erika. Bra skådespel och återhållsamheten blandad med ångesten känns stundtals äkta. Beröm-betyg också till Dencik som den udda Rikard. Dencik har ändå en sorts naturlighet mitt i denna konstlade story.

Hotell funkar inte alls hos mig. Slår inte an några strängar. Jag varken lider med (jo kanske Erika lite) eller föraktar de märkliga huvudfigurerna. Och det värsta är att jag vet inte heller riktigt hur jag skulle vilja ha haft storyn serverad. Överlag, trots sin allvarsamma ton och obehagliga inledning, en rätt seg och trist historia.
Precis. Så känns det.

TV-Landet: Game of Thrones säsong 1-3

Dags för lite tankar och funderingar om ännu en av de hetaste serierna as of now!

Jag KAN vara en av de sista på bollen, och då är det här ju inget nytt för er…MEN för dig som ännu INTE upptäckt intrigerna i detta påkostade drama är det på plats med SPOILERVARNING! Inte så att allt avslöjas i detalj, men har du inte sett de 3 första säsongerna ännu, eller bara kommit halvvägs…så kan det vara smart att undvika texten nedan….

Med detta sagt kastar jag mig in i funderingarna och bjuder hugade att följa med…!

*******************************************

Jag har aldrig varit mycket för det där med fantasy och hittepåvärldar.
Har aldrig fascinerats av vare sig Conan-universumet eller mastodontiska Sagan om Ringen. Läste aldrig böckerna. Såg filmerna visst, men tyckte de blev ganska blaha blaha efter ett tag. För att inte tala om prettovarningen eller skitnödigheten.

Så läste man om Game of Thrones. Mycket. Så pass att det liksom inte gick att värja sig mot alla ord, alla artiklar. Hyllningskörer och trumpeter. Gigantiska superlativer och prisanden. Och vem är väl jag att inte kunna ändra mig? Satt ned och såg första avsnittet nån gång i oktober 2013. Icke det minsta imponerad. Möjligen av förtexterna och dess märkliga animationer. Annars; njaee…blaha blaha igen..med alla dessa storslagna vyer, djupa släktnamn och platser vars ord inte skapade det minsta sug hos mig. Och så Sean Bean. Blev inte han ihjälhuggen i LotR? Var han tvungen att återvända i det här universumet?? Hallå! Fantasin? Vart tog du vägen?

Nä, GoT förpassades till bakre hyllorna lika snabbt som lönen försvinner efter att man betalat räkningarna. Det där var ju sannerligen inget för en annan. Samma tjafs och dödsallvarliga dialoger från en fantasivärld man inte behövde göra bekantskap med. Ajöss!

Det skulle krävas en veckas sjukläge hemma i soffan våren 2014 för att omvändas.
Vet inte varför, men plötsligt fick jag för mig att jag skulle försöka ge den en chans. Igen. På med första avsnittet. Där kunde man ju redan handlingen sedan förra gången. Ok, på med andra avsnittet…och vänta här nu…blev det inte lite…lite…intressant här? Tjipp så hade första säsongen klarats av i ett nafs! Och…tusan vad bra det var! Spännande och ovisst. Och plötsligt framstod seriens karaktärer som veckans mest intressanta personer! Ned Stark, jomen en rättrådig snubbe trots allt. Och Sean Bean kanske ändå VAR rätt skådis till den rollen. Och så alla andra. Plötsligt växte persongalleriet ut till det mest intressanta på år och dag! Och vilka filurer sedan! Hörni moraliska figurer från LotR, stick hem till mamma! Här snackar vi OMORAL och OSEDLIGHET som den aldrig visats förut i tv-seriesammanhang! Inte ens i den sexistiska världen där Conan regerar. Tack för det HBO! Eller tack och tack…, inte så att jag sitter här och hyllar blod, våld, sexscener och en galen människosyn…men nog fasen hjälpte den rätt råa och skamligt underhållande approachen till att plötsligt göra dramatiken i Westeros mer lockande och förväntansfull..!?

Fantasivärlden runt dessa riken blev plötsligt synnerligen intressanta, än mer när man om man vill kan se både de brittiska öarna, den europeiska kontinenten och delar av mellanöstern i GoT:s egen kartatlas över den ”kända världen”.
Vad är det då som gör denna påkostade fantasy/drama-serie så intressant? Och varför köper jag det här och inte Legolas, Hobbitar, Gandalfar och Peter Jacksons visuella fester lika enkelt? Funderat en stund på det kan jag säga. Svaret är nog lika enkelt som det är logiskt: GoT förlitar sig inte alls (nästan inte) på övernaturligheter och magi i märkliga former. Ok det förekommer, men knappast så att det är centrala ingredienser i anrättningen. Mer som små extra kryddor när så behövs. Nä, istället är det ju MÄNNISKORNA som står i centrum. Med alla sina egenheter, styrkor, svagheter och framför allt intriger. Finns det någon här i som INTE har en dold agenda? En liten räv bakom örat? Lägg detta faktum till den oerhört underhållande dialogen i serien, replikerna som i sina bästa stunder spottas fram i antingen underbar självgodhet eller oförställt hån. Mycket underhållande. Dialogen och de olika klanernas lömska planer är den drivande motorn i berättelsen. Vem är god och vem är ond då? Inte helt lätt att pinpointa det om du frågar mig. Ganska snart i säsong 1 tex pekade ju godhetens alla pilar på Ned Stark och hans familj från norr, även om dessa också har sina skelett i garderoben.

Lannisters, de usla incestuösa viktigpettrarna med den lille rappkäftade dvärgen Tyrion i släptåg, stod för det ytliga, de maktgalna och egoistiska dårarna som inte skydde några medel för att behålla sin ställning i riket. Och så en ganska tandlös kung Robert Baratheon, som ingen tycktes gilla. En festprisse som inte hade koll på sin egen familj. Lägg till detta diverse löst och lurigt folk som hela tiden tycks smyga i kulisserna…och du har en salig samling berättelser, stickspår, som för det mesta har varit både intressanta och fascinerande.

Hela världen och händelserna runt Westeros och the Seven Kingdoms känns som en vuxen version av Ringen-världen. Kanske du inte alls håller med här. Menar att det minsann inte går att jämföra dessa alster. Fine, såklart du kan tycka det. Inga problem. Själv hävdar jag att GoT är just det…lite tuffare och lite mer ”jordnära” än vad LotR är. Lite råare och lite mer förlitande på sina karaktärers moraliska och sinnliga attribut. Ungefär som House of Cards är en smutsigare variant på Vita Huset (mer om DEN sköna sköna kopplingen i framtida betraktelser här i TV-landet!)

SÅ vad bjöd säsong 1 på då?
Som är värt att minnas? Ned Starks starka position som den pålitlige go-to-killen i norr är en detalj. De märkliga händelserna vid The Wall och den mystiska världen bakom denna mur av is. Här en snygg blandning av drama och övernaturlig osäkerhet. Dessvärre kan jag tycka att just säsong ett tar för lite grepp på myten bakom Muren. Trots några snitsiga scener i början av säsongen.
Sen flyttas fokus, av naturliga skäl, till Kings Landing och intrigerna på slottet. Här introduceras också några av seriens mer intressanta figurer i kulisserna; Lord Varys och den lismande gamle Grand Maester Pycelle. Vi har fixaren och den superhale Littlefinger, som ju längre serien rullar på får större och större påverkan på händelserna. Under säsong 1 bygger GoT effektivt upp en spänning, en osäkerhetsfaktor, som gör att man sitter som på nålar. Slutet på säsongen är ju helt makalös med klimaxen när Ned Stark får betala priset för att försöka hålla på medmänsklighet och stolthet. Kan man göra annat än hata den nye kungen, ungjäveln Joffrey!?! Vilket rafflande slut på säsongen! Och hur intressant är inte den unga, till en början osäkra, Daenerys Targaryen´s utveckling!? Här hoppas man rabalder i leden så småningom. Överlag mustigt slut på första säsongen!

Säsong 2 då? Vad kan man säga där? Tja, kanske lite mer av en transportsträcka in mot den exploderande säsong 3. Om du frågar mig. Här har vi iof sig en Tyrion Lannister som plötsligt börjar visa tendenser på godhet och…ansvar! Han ser det orimliga i styret som dåren Joffrey ägnar sig åt. Robb Stark får axla sin fars mantel och drar ut på korståg, typ. Kanske lite för mycket grubblande längs vägen då han bara tycks stå och stampa i ganska många avsnitt. Och nu börjar äntligen Daenerys få lite fart på sina planer därborta över havet. Jon Snow fördjupar sig i kampen om The Wall. Inget av detta på något sätt ointressant, bara det att man kanske efter säsong 1 var så uppfylld av seriens totala brist på respekt för de hittills grundmurade tv-lagarna…som bla sade att man inte kunde ta livet av nyckelpersoner…vilket ju vi fått se motbevisas just i denna serie. Om säsong 1 satsade på en chockerande avslutning tycks säsong 2 vilja gå i må med rejäla kraftmätningar. Slaget om Kings Landing är både hetsigt och barbariskt extravagant, och den gnällige tronpretendenten Stannis Baratheon och utmanaren om kronan får plötsligt mer motstånd än han hade räknat med.
Lägg till allt detta ett fortsatt utvecklande av seriens olika karaktärer, där man ibland är övertygad om att författarna har föresatt sig att varenda kotte ska få några minuter i rampljuset, och GoT´s uppföljarsäsong håller en ganska hög lägstanivå. Men samtidigt lite som att den väntar in något och håller på att samla ihop sig…

Säsong 3. När filmhistorien senare kommer att skrivas, kanske den här säsongen mer än något annat kommer att bli förknippad med avsnitt 9; The Rains of Castamere…eller Red Wedding som många väljer att kalla det. Sällan har väl så många (?!) hickat till i chock under dessa intensiva minuter, och framför allt kritiska sekunder, när plötsligt nästan ett helt familjehus förintades.
Samtidigt fortsätter Daenerys sina erövringar bortom The Narrow Sea och hennes växande armé känns lätt som ett skönt hot mot sandlådan i Westeros. Men varför envisas hon hela tiden att dröja kvar? Varför inte sätta kurs mot Westeros med sina krigare, sina rådgivare och sina drakar? Nu vill vi ju ha action och blodspillan på allvar om kronan för tusan! I norr vill jag dessutom att The Night Watch får lite bättre pejl på the White Walkers. Eller kanske att the White Walkers börjar spotta upp sig på allvar! Och Mance Rayders folkliga armé. Vad ska det bli av dem?

Denna tredje säsong rullar således på och tycks ändå hela tiden ha något udda och märkligt att bjuda på. Efter den här tredje säsongen kan man inte annat än att konstatera att serien är en enorm apparat att producera. Enligt uppgift på flera kontinenter samtidigt och med en imponerande rollista. Alla skådisar gör vad de kan för att profilera sina karaktärer. Visst gillar man Peter Dinklage som Tyrion lite extra? Charles Dance som Tywin Lannister tycks ha funnit sin rätta plats i serieträsket. Lena Heady är sådär irriterande påfrestande som dårkungens mamma…och Joffrey själv….tja..starkt av av unge Jack Gleeson att vilja ta sig an en sådan avskyvärd roll ändå. Danske Nikolaj Coster-Waldau må höra till de luriga Lannisters, men nog skönjer man även där en släng av samvete och patos bakom den blänkande rustningen? Kommer Jon Snow någon gång att få arslet ur och styra upp situationen vid The Wall? Man hoppas ju det. Och hur många gånger har man inte irriterat ihjäl sig på våpet Sansa Stark, vars röst kan vara seriens mest enerverande. Samtidigt kan man ju inte låta bli att tro att känna en sorts beskyddarinstinkt över denna karaktär. Motsatsen hittas naturligtvis i Arya , som håller på att växa till sig ordentligt. Tillsammans med The Hound känns det som att det kan bära hur långt som helst. Liksom för Daenerys och hennes gubbar. Fast där börjar i alla fall jag känna otåligheten komma krypande lite. Där behöver det hända lite nu!

Game of Thrones fascinerar ändå. Fortfarande. Upprymdheten och berusningen under första säsongen må ha avtagit hos mig kanske. Den första förälskelsen har lagt sig. Nu är det mer som ett stabilt förhållande. Inte utan vissa transportsträckor och lite mindre dalar i vissa avsnitt. Men icke desto mindre en serie som fortfarande håller greppet.
Och just nu rullar ju säsong 4 för fullt. Jag har naturligtvis inte missat en sekund av denna nya säsong, ska inte börja avslöja några galna detaljer och föregripa spänningen.
Detta överlåter jag till er att uppleva själva.

Men så mycket kan sägas; när Game of Thrones nu går in på sin fjärde säsong…gör den det med vetskapen om att det just nu är en av tv-världens kanske maffigaste skapelser.
Inte bara dyrast produktionsmässigt, utan också den mest ovissa, märkliga och spännande soppa man kan se just nu. Finns det överhuvudtaget något lika färgstarkt persongalleri för tillfället?

Tillåt mig tveka.

Låt intrigerna fortsätta!

3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.

3 Days to Kill (2014)

När medelålders amerikanska skådisar blir ännu lite äldre åker de till Frankrike, tas omhand av Luc Besson och vips blir det några minuter i rampljuset igen.
Typ.

Vi har Robban De Niro, vi har Liam Neeson….och nu har vi Kevin Costner.
När karriären går in i elfte timmen och man sedan länge är förbisprungen i rollistorna av yngre hunks med andra looks och utstrålning, gäller det att slå en signal till spindoktorn Besson som genast gräver fram nåt gammalt manus han haft i byrålådan. Och finns inte det så skriver han väl ett på en kafferast. Oftast om slitna, äldre, män. Pappor som på nåt sätt missat sina barns uppväxt. Eller nåt. Jag raljerar, jag vet. Men håll med om att likheterna med de ovan nämnda gubbsen och deras senare filmer är slående. Och värt att påpeka, nu behöver ju inte det per automatik innebära att rullarna skulle vara urusla bara för det (även om risken är större…).

I denna senaste skapelse av Besson hittas nu Costner i början av filmen som sliten hitman åt CIA. Uppdragen känns inte lika lätta och smidiga som förr. Kanske till och med samvetet börjar sätta käppar i hjulet? Dessutom är Ethan Renner (Costner) dödligt sjuk och det är bara en fråga om tid innan det är dags att lämna in pistolen och livspasset för gott. Renner beslutar sig för att sluta, ta sig till Paris och försöka bonda lite med den snart vuxna dotter (Hailee Steinfeld) han har tillsammans med exet Connie Nielsen. Att bara dyka upp sådär är dock naturligtvis inget man gör hur som helst, och Renner får jobba på relationen. Både med dotter och exfru.

Turligt då både för honom och oss som glor på storyn att mystiska CIA-donnan Vivi (Amber Heard) dyker upp i Paris som på beställning och ber att Renner ska utföra ett sista jobb, att ta hand om den ökände men mystiske vapenhandlaren The Wolf som sägs hålla till i just den franska huvudstaden. Renner är ju trots allt den bäste, oavsett hans inställning till både CIA och Vivi. Som tack för hans sista insats erbjuder också den minst sagt iögonfallande femme fatalen Vivi en drog (på experimentstadiet men ändå…) som kan hejda Renners sjukdom och kanske rentav köpa honom längre livstid än vad han hade räknat med när han kom till Paris.

ständigt detta Eiffeltorn!!!

Det är som det är med Bessons alla storys, man kan ta vilken gammal avdankad skådis som helst och trycka in honom titelrollen. I slutänden gör det ingen skillnad. Är skådisen någotsånär rutinerad och har lagom mycket stjärnstatus kvar, kommer han undan med insatsen..så länge storyn inte tar sig ut på alltför galna stigar förstås. Nu är det ju så, måste jag hävda, att Besson´s manus sällan blir sådär HELT uppåt väggarna. Karln tycks besitta en förmåga att blanda både action, lite ansträngd humor och viss föräldrakärlek till ganska njutbara cocktails ändå. NATURLIGTVIS kan man inte börja syna detaljer eller logiska loopar här. Men det liksom inbjuder inte storyn till heller.

Besson överlåter (som vanligt oftast numera?) regisserandet till andra, och här är det icke helt okände McG som basar över agerandet. Kanske han också behöver nåt att studsa tillbaka på? Usla This Means War vill man ju inte gärna nämna vid namn. Regissören med det rätt larviga artistnamnet undviker dock att misslyckas här, kanske främst beroende på att man inte direkt behöver satsa på nåt nytänkande eller visuellt utmanande. Manusmallen som storyn är stöpt i garanterar en rätt riskfri resa från A till B. Dessutom är Costner en alldeles för rutinerad skådis för att misslyckas här. En liten lagom betald tripp till Frankrike och några veckors jobb. Inget konstigt med det. DESSUTOM, när Costner bara ägnar sig åt att agera och inte lägger sig i filmproduktionen i övrigt, är han till sin fördel. Nielsen och Steinfeld får vara bollplank så gott de kan här, det klickar inte direkt mellan exmakarna i storyn även om Besson gärna vill det. Förhållandet far/dotter avhandlas så klyschigt som krävs och man behöver aldrig oroa sig för utgången direkt.
Däremot kan man undra lite över varför Amber Heards karaktär trycks in i filmen med skohorn. Helt onödigt och pointless.

3 Days to Kill är ännu en överraskningsfri och icke utmanande produkt från Luc Bessons skrivbord.
Stabilt och lagom ytligt presenterad med rutinerad skådis i frontlinjen. Man vet var man har sina gamla gubbs, och skulle här istället tex den gode Neeson varit den som for runt i ett Paris (där Eiffeltornet ALLTID tycks synas i bild) så hade det varit helt okej det med. Inte på långa vägar en jättebra film, men stabilt underhållande bland alla klyschiga sekvenser. Bra så.

återtitten: 24-timmarsjakten (1987)

I kölvattnet efter den nostalgiskt njutbara upplevelsen med Fantastic Voyage, vilken ju har rätt stora likheter med dagens objekt, kändes det ju inte mer än rätt att dyka in i arkivet och fiska fram även denna rulle.

Med Spielberg som producent och Joe Dante som regissör satsas det för fullt på kombon komedi och halsbrytande 80-talseffekter. Och så in med Dennis Quaid och Martin Short i huvudrollerna. Quaid som den våghalsige och förminskade (!) piloten Tuck, vilken av misstag hamnar i hypokondrikern Short´s kropp med sin lilla enmans-ubåt. Upplagt för både bus och bråk när skumma typer dessutom vill åt den fantastiska forskningen att kunna sälja vidare på svarta marknaden.

Här skojas det betydligt mer än i 60-talsföregångaren. Nästan hela tiden faktiskt.
Mindre fokus på effekter inifrån kroppen, men de som finns är snygga för att vara 80-talsgjorda! På det hela ganska trivsamt och Martin Short var verkligen en man för sin komik då när det begav sig. Dennis Quaid med varggrinet kan man alltid lita på. Också  toppade man hela rullen med en kortklippt och chict klädd Meg Ryan i läderkjol. Häpp!

Välkänd 80-talare som ändå förtjänar en framskjuten plats i detta mustiga årtionde!

Enhanced by Zemanta

Godzilla (2014)

Behöver världen fler filmer om Godzilla?
Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om denna nya rulle var det väl inte så man hoppade jämfota av upphetsning direkt. Jag såg 98´-års version av Emmerich, och det var väl som den gode bloggaren Plox nämnde ungefär; ”DEN rullen förstörde ödlans filmarv, men fungerade samtidigt som en helt okej popcornsrulle”. Bra så kan man tycka. Trots en stel Matthew Broderick.

Nu ett antal år, och ett par oerhörda snygga trailers, senare sitter man ändå där med 3D-glajor på näsan och en sorts försiktig hoppfullhet inför Gareth Edwards (lite otippat namn i registolen ändå!?) version. Är detta då sommarens mayhem 2014? Monsteraction som är värd att slänga ut 125 spänn på?! I över en timme är jag beredd att fila på allehanda sågningar alternativt fundera på hur helgens tripp till Göteborg och sonen ska bli (snacka om att zona ut)! Dessutom gäspar jag stort flera gånger! Brukar jag aldrig göra annars. Har Edwards här dragit till med filmvärldens kanske just nu längsta startsträcka??!! Mycket talar för det. Åh, det blir flashbacks, det blir ett persongalleri som ska introduceras och sättas, det blir familjedrama och konspirationsteorier, klipp dit och klipp hit. Så satans händelselöst! Nånstans har naturligtvis regissören fått den stående orden i Hollywood; stora spektakel MÅSTE också innehålla ett gäng människor, helst en familj av nåt slag (empativänligt ämne), som ska råka ut för ditten och datten. Jag säger; varför!? VARFÖR!?!

Den enda person jag bryr mig om i dagens rulle är möjligen Bryan Cranston, men det är nog mer för att jag gillar honom som gubbe, inte för att han är så jäkla bra här precis! Aaron Taylor-Johnson (Kick Ass) är uppenbarligen filmens hjälte..men jag kan inte släppa att han ser ut som en biffig Daniel Radcliffe som hamnat helt fel. Och Elizabeth Olsen, vad tusan…lätta stålars javisst..men menlösare roll får man nog leta efter den här sommaren. Juliette Binoche har en samlad speltid på…3,5 minut?…men får ändå sitt namn på filmaffischen. Lurendrejeri. Ken Watanabe får fungera som filmens moralpredikare och Sally Hawkins…ja..hon kom in på nåt sorts bananskal och fungerar mest som utfyllnad.
OCH, kostymnissarna i producentleden har naturligtvis också sett till att det obligatoriska BARNET, The Kid, ska finnas med i manus! Tvi! Till och med Hunden petas in på lämpligt ställe! Check, check!!

Nä, över istället till det moment i filmen när Edwards uppenbarligen tänker; ”nu skiter jag i den här mallen och alla måsten. Nu gör jag banne mig som jag vill! Uppväxt på Godzilla-filmer som jag är!” Och det är DÅ, när Edwards släpper sargen och handbromsen och bara låter det explodera, som filmen verkligen tar FART! Hujeda mig! Storyn då, asch, ni kan den ju redan; mystiska saker i Japan mynnar ut i ett koppel monster på kollisionskurs med San Francisco. Edwards kör på skägget Spielbergs gamla Hajen-knep att vänta i det längsta med att visa vår sköning Godzilla…men när han gör det….WOOWW! Det är ju precis SÅHÄR man vill se den arga ödlan! Ögonen!! Blicken!! Den kralliga kroppen på två ben!!! Svansen! Shit, man är ju tillbaka till sin barndom när originalet rullade på statstelevisionen! Godzilla ser PRECIS ut som från förr!! JUBEL! Precis som han ska! Och kolla! Det märks att Edwards kan sin Godzilla-myt…kolla bildspråket! Siluetten av monstret på väg mot San Francisco! När han klampar runt i downtown! Bildvinklarna! Skyskraporna som ryker all världens väg! Awesome!

Helt plötsligt är jag lika klarvaken som om ett pistolskott i natten fyrats av! Godzilla tvingas upp mot två andra galna monsterliknande skapelser! Symboliken är lika snygg som den var på 50-talet! Mankind håller på att förstöra sin värld, vårt titelmonster är människans straff, men i slutändan den enda som kan ge oss en ny chans! Edwards faller så härligt in i vad som verkar vara sin egen tolkning och hyllning av myten. Sista tredjedelen är så JÄKLA UNDERHÅLLANDE att man nästan glömmer bort tiden för ett ögonblick! Glömt bort skådisarna har man ju gjort för länge sen! Man vill bara se mer av Godzilla och hans antagonister!

asförbannad….nu jävlar!

Oerhört snygg gjord film överlag! En given köpkandidat när det blir aktuellt med blu-ray-släpp vartefter! Den underbara HALO-sekvensen är lika maffig som i trailern. Olycksbådande stämning. Fallet ned i rök (dimma?) och osäkerhet om vad som väntar! Den härliga blinkningen åt Jurassic Park på Golden Gate bron. Regnet inkluderat! Och så Godzilla själv! Vilken härlig skapelse! Old school med nya vibbar! Tack Edwards! (som dessutom inte missar att referera till sin förra film Monsters med en snygg liten koppling)

Godzilla blir en lustigt märklig film.
I över en timme ett riktigt SÖMNPILLER som är nere på knappt godkänt och harvar. Så med ens, med hysterisk turbofart, exploderar filmen i UNDERHÅLLNING! Det Edwards förlorar på startsträckan tar han hem dubbelt i finalen! Oj oj, mersmak! Glädjebetyg! Pusselbitarna hittar rätt till slut! Det var väl för skönt ändå.
Det blir, för att sno bloggar-Henkes koncept, fyra fräna monsterjabbar i betyg här!

 

Bonus: Idag skriver Blogg-Sofia också om spektaklet. Är vi på samma gata? Läs här och ta reda på det!

Övriga kamrater som redan innan skådat den ilskna ödlans framfart är:

Enhanced by Zemanta

Stalled (2013)

Och vips var vi tillbaka i zombieträsket igen.
Loseraktig vaktis jobbar i kontorshuset under julfesten. Fixa fel på damtoan bli plötsligt lite roligare när man kan smygkolla på två tjejer som börjar hångla med varandra. Tills den ena av dem förvandlas till blodtörstig zombie förstås!
Och inte nog med det, vår vaktis är plötsligt fast i toabåset under tiden nya zombiesmittade dårar väller in i det begränsade utrymmet. Nu blir goda råd dyra. Om det ens finns några.

Splattig brittisk skräckkomedi som följer nedplöjt mönster utan att vika från kursen. Blod och lågbudgeteffekter och typisk rå brittisk humor…vilket iof får den att sticka ut en liiiten aning mot sina tröttsamma kopior från världens alla hörn. Äsch, det här är väl inget att minnas såklart. Vaktisen blir den osannolike hjälten i trångmål. Hur ska han ta sig ur ett toabås utan att röna samma öde som de partajande kontorsnissarna? Inget jag slänger upp på rekommendationsbordet åt dig inför en helg, även om den hade några MINUTERS små roande sekvenser.
Överlag dock inget att lägga på minnet. Alls.

återtitten: Fantastic Voyage (1966)

Man vet att man har med en tvättäkta 60-talare att göra när rullen inleds med följande textruta:
”This film will take you where no one has ever been before, no eyewitness has actually seen what you are about to see. But in this world of ours where going to the moon will soon be upon us and where the most incredible things are happening all around us, someday, perhaps tomorrow, the fantastic events you are about to see can and will take place.”

Kan har varit tidigt 80-tal under min uppväxt.
Nyårsafton hemma med familjen, det var nog några bekanta där också på middag. Ni vet, de vuxna sitter och pratar om ditten och datten, man har tv-apparaten för sig själv. Alla kollar tolvslaget visst, men sen hade man fri tillgång till vad som bjöds på statstelevisonens två kanaler. Just denna natt hoppade dagens nostalgiska rulle igång! Awesome! Jag blev som trollbunden! Herregud vad fascinerande! Och spännande! Sedan den dagen, natten, har den här filmen alltid haft en liten plats i mitt filmiska hjärta. När nu chansen till återtitt dök upp var valet lätt. Åh så lätt! Vad handlar det om då?

Avhoppad forskare från bakom järnridån ligger i koma. Nästan ihjälskjuten i ett attentat. Kalla kriget råder och militära hemligheter är hårdvaluta. Just den här gubben råkar veta hur man FÖRMINSKAR allt från material till människor, och dessutom får allt att vara i miniatyrläge så länge man själv vill. Just nu vet amrisarna HUR man förminskar, men kan bara hålla processen aktiv i 60 minuter. Jo jag tackar! Exakt hur och vilken teknik som används till detta helt fantastiska grepp avhandlas ju naturligtvis aldrig! Är det en 60-tals-film så är det! Här är det den accepterande fantasin som råder! Och fine with me!

Gubbens liv går bara att rädda om man kan operera bort en skada i hjärnan inifrån. Så vad göra? Jo, man tager helt enkelt ett crew och en slimmad u-båt, KRYMPER allt detta och tjoff in i forskarens kropp! Nu har våra hjältar exakt 60 svettiga minuter på sig att dels navigera i märkliga omgivningar och dels hitta den sjuka delen i hjärnan för lite smutt laserstråle-operation. Men vänta, kalla kriget sa jag?
Ja det sa jag…så naturligtvis måste en i gänget få vara förrädare och jobba för ”de andra”. Vilket betyder att se till att forskargubben aldrig vaknar ur sin koma.

Hade man gjort den här rullen idag hade Hollywood naturligtvis PUMPAT in cash på CGI och allehanda effekter. Men vad hade hänt med känslan och den där lilla touchen av lekfullhet? För det finns det gott om här! Sällan har man väl sett så mycket blippbloppande maskiner i kontrollrum, plastiga instrumentbrädor på farkosten, bekymrade miner hos de ansvariga och slimmade dräkter på de förkrympta hjältarna inne i den främmande kroppen. Effekterna är såklart med dagens mått rätt taffliga, men fungerar lysande i sitt sammanhang! Tror inte detta var någon billig rulle när det begav sig. Utformningen av de olika scenerna inne i människokroppen som möter våra huvudpersoner är både charmigt utklurade och genomförda. 80-talsspeedade 24-timmarsjakten snodde friskt och hottade upp effekterna, om ni kommer ihåg?! Här är det dock originalet och dess traditionella lösningar som gäller. Absolut roligast i hela filmen är när en av generalerna måste räkna på ev ny kurs för farkosten Proteus och hur det ligger till med tidsavvikelser…och drar fram en hederlig RÄKNESTICKA! Old school!

images

trångt i artären…typ.

60-talets affischnamn hette Stephen Boyd som CIA-killen Grant vilken är med på resan för att hålla koll på säkerheten och den eventuella skurken ibland dem, Raquel Welch modell yngre charmar resten av besättningen hur lätt som helst, Donald Pleasence med slimmad och smärt figur men med samma gåtfulla blick är specialistdoktor och den som har koll på människokroppen. För att nämna några.

Det här mina vänner, är helt enkelt 100 minuter gammal fin nostalgi från 60-talet. Fantasifullt värre…och tack vare att filmen redan från början utgår från sin egen verklighet där det är vardagsmat att krympa föremål och människor, behöver man inte bry sig om att fundera mer på det som tittare. Istället är det bara att hänga med på resan så att säga. Regisserat av den ytterst rutinerade Richard Fleischer bjuds det på både underhållande gammel-effekter och ren spänning i både dialog och utförande. Det här äventyret har en så skön aura över sig från en annan tid att göra film, att jag nog inte vill se någon eventuell nyinspelning. Ever. Här är det charmigt värre och MYCKET underhållande.
Jag humörsaltar betyget!

Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

KatastrofenThe Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

 

The Blind Side (2009)

Inget slår i Hollywood som en riktigt grann sannsaga. Helst med bra slut och känsla i storyn. Man ska liksom känna sig MYSIGT underhållen, även genom de svåra partierna. Lyckas man som producent och filmskapare med detta, ja då har man verkligen fått till det.

Men det gäller också att passa sig. Gränsen när det blir jolmigt och larvigt är hårfin. För mycket av det goda kan ge överslag. Ni vet, som att äta för mycket pepparkakor….ett par stycken för att bli snäll, för många och man blir larvig.

Dagens manus bygger på alltså verkliga märkliga händelser. En BOATS, jo jag tackar. I Memphis i den stolta staten Texas bor hurtiga och drivna Leigh Anne Tuohy, gift med snabbmatskungen Sean och tillsammans har de två barn, vräkvilla, larvigt mycket pengar och ett socialt liv som gör att Leigh Anne aldrig behöver vistas på skuggsidan i samhället. Av en händelse kommer hon i kontakt med den hemlöse och inåtvände Michael, en färgad kille som vid första anblicken inte alls tycks passa in på barnens skola i den välbärgade stadsdelen. Michael har dock storleken för sig när det gäller sport och amerikansk fotboll, och kan han bara få igång skolgången ordentligt så väntar möjligheter och öppna dörrar på den fronten.

Michael (återhållsamme men mycket bra Quinton Aaron) har dock svårt med tillit och att få ut all den kunskap han faktiskt besitter. Det ska till en person som den driftiga Leigh Anne för att plötsligt upptäcka detta, och framför allt tar hon sig an Michael utan att tveka, bjuder in honom till sitt hem och gemenskap. Inom kort har hon också börjat få över skolans lärare på sin sida. Vad är detta nu då? En hallelujah-historia utan like? Inte alls! En högst förtjusande berättelse om att godhet och tillit kan spira på de mest oväntade platser. Leigh Anne och hennes familj ger Michael chansen till ett godare liv än han någonsin haft förut. Feelgooden är med andra ord i högsätet här. Vad kan komma ut av detta? När kommer backlashen? Problemen?

Jag kommer på mig själv med att sitta och vänta på just detta nästan hela tiden, och blir därmed glatt förvånad när jag inser att regissören John Lee Hancock uppenbarligen istället är ute efter att skapa en sorts oförställd glädje och tro på människans bästa sidor. Visst, besök i slummen och dess halvtragiska verklighet görs vid ett par tillfällen men jag tror inte filmmakarna är ute efter att göra det hela till en sorts politisk korrekthet per automatik. Storyn fokar mer på att visa humanismens bästa sida. Storjobbet i dagens rulle står Sandra Bullock för. Som den envisa och skönt coola morsan vilken skiter i vad både snapiga och snobbiga lunchande väninnor och krånglande lärarfakulteter tycker om situationen. Leigh Anne ser en sorts potential och kör stenhårt på den. Bullock fångar detta lysande med blonderat hår och släpig dialekt. En av hennes bästa roller någonsin, och som också visar att hon med lätthet kan steget från de lättviktiga romcom-rollerna till andra grejer.

Naturligtvis bygger halva filmen på Sandras charm och den allestädes närvarande feelgooden som tycks bo i varje filmruta. Det märkliga inträffar dock att det liksom håller hela tiden. Bullock levererar, Hancock överdriver inte manuset, medskådisar som countrystjärnan Tim McGraw som maken Sean, fyndet Jae Head som unge sonen S.J. och Kathy Bates som den lite kärva men godhjärtade privatlärarinnan Miss Sue, förhöjer upplevelsen.

Sandra kör stenhårt med peppen!

Förutom drama blir det också fotboll med sedvanligt snyggt koreograferade scener. Stämningshöjare och engagerande sekvenser, där man får gott om tillfälle att förundras över hur intensiv och spännande denna sport kan vara.

The Blind Side kommer just från sidan och blir en kanonupplevelse. Lite putsad a la Hollywood såklart, men andemeningen är godhjärtad och svår att värja sig emot. Sandra äger alla scener hon är med i och finpriset i Hollywood blev också belöningen för detta. Jag njuter av en synnerligen trevlig filmstund.
Sevärt!

Enhanced by Zemanta

Getaway (2013)

Nej, inte någon nyinspelning på Sam Peckinpah´s gamla klassiker från -72.
Det här är något…värre.
Nåt alldeles särdeles uttråkande värre.

Kolla affischen här intill.
Vad är det stora felet? Vad är det som ska bort?
Jo, Ethan Hawke´s nylle förstås! Byt ut mot säg…..wait for it….Nicholas Cage!! I nio fall av tio kan man alltid räkna med att det är gaphästen Cage som tar hand om förtstafiolen i sådana här DUMMA historier. Shit, man förväntar sig ju det! Men inte här. Varför Ethan då? Ja, säg det. Jag blir inte riktigt klok på Hawke. Tycks blanda genuina insatser med lönecheckar från kreti och pleti.
Har karln ont om jobb? Så kan det väl ändå inte vara?

Dagens story är så dum att jag inte ens brydde mig om att hänga med ordentligt i manuset.
Brent Magna (Hawke) avdankad racerförare får frun kidnappad av mystisk man…som sen tvingar Magna att köra runt i ett Sofia i Bulgarien (!) och utföra diverse galna uppdrag.
In från vänster snart också Selena Gomez, som uppenbarligen ska föreställa streetkid från Sofias gator (hahaha!), och blir Hawkes sidekick i den vrålande bilen. Gomez nominerades till en Razzie för den här insatsen och man förstår direkt varför. Kanske Hawke också skulle ha haft en.
Full fart på Sofias gator. Varför Bulgarien?!
Billigare att spela in en rulle där såklart! Visst ja, så är det ju.

Bulgariska polisbilar jagar Hawkes pimpade Mustang gata upp och ned och en snubbe som heter Courtney Solomon har bestämt hur många gånger och i vilka vinklar.
För många gånger blir det. Herregud, HUR många gånger kan man visa en bil som spinner loss mitt inne i en befolkad stadskärna?!?
Skrytet går att det minsann inte finns en enda ruta av CGI i hela filmen, och icke mindre än 130 bilar demolerades på ett eller annat sätt i rullen. Jaha, då vet man vart budgetpengarna gick. Synd bara att ingen tänkte på att slänga någon hundralapp på ett fungerande manus också. Eller i alla fall en story som inte var så satans trist och intetsägande och skamlöst usel. Även om man nu skulle vilja fokusera på vad som faktiskt händer, så går det bara inte! Man zonar ut vare sig man vill eller inte.

”jag har ju tjatat om händerna 10-i-2 på ratten!!”

Hawke fick troligen lite betalt för att få leka med bilar en stund, testa lite hejsanhoppsan-grejer. Jag kan inte tolka hans insats här på annat sätt. Att han liksom sket i vad det var sörja han ställde upp i. Bra med cash på kontot och sedan få köra lite bil på busigt sätt. Är man riktigt snabb hinner man möjligen se att Jon Voight också fick lite stålars för att säga tittut i rullen. Men som sagt, det går fort så det gäller att inte blinka till. Blinkar man två gånger har man dessutom tappat storyn. Som jag gjorde…men det tycks handla om, förutom en jävla massa smashande av bilar, en sorts stöld från en bank, elektroniska mojänger och skum gubbe som gillar att leka märkliga lekar.
Varför han egentligen var tvungen att tvinga just Ethan Hawke att köra bil för att hjälpa honom har jag nog ännu inte fattat riktigt.
Och orkar inte ta reda på heller.

Getaway borde göra just som titeln antyder. Bara dra.
Här missas ABSOLUT ingenting om man hoppar denna.

 

Tidsresenärens hustru (2009)

Stackars Henry alltså.
En defekt i genuppsättningen i hans kropp gör att han ständigt kastas framåt och bakåt i tiden. Bara sådär. Inte kan han styra det själv heller, inte vart han ska eller hur länge han kommer att stanna. Som att hans kropp håller på att spela honom spratt mest hela tiden. Inte nog med det, varje gång lämnas hans kläder kvar på stället han varit och en spritt språngande Henry får hela tiden börja med att jaga kläder där han för tillfället landat.

Visst låter det nästan som en komedi? Nu är det alls icke någon sådan. Storyn bygger på uppmärksammad kärleksroman (!) med samma namn, och här är det regissören Robert Schwentke (Red) som sätter bilder till händelserna. Det visar sig nämligen att Henry (Eric Bana) ständigt återkommer till en och samma plats, där en ung flicka på en äng väntar. Åren går och flickan blir större för varje besök Henry gör. SÅKLART är det ju meningen att de ska få varandra i ”modern” tid, när flickan Clare (Rachel McAdams) vuxit till sig.

Men hur lever man med en tjomme som stup i kvarten liksom bara försvinner? Hur kan man t.ex. boka in en middag med vänner och lita på att det kommer gälla? Bestämma ett biobesök? Träffa varandra på stan på en fika efter jobbet? Ja ni fattar ju. Först kärlek och tjo och tjim. Snart lite frustration från Clare som plötsligt inser att hon inte på långa vägar kan lita på att Henry alltid ska finnas där för henne fysiskt. Henrys resor fram och tillbaka fortsätter under tiden, ibland inte utan komiska inslag, men vissa resor i framtiden kanske man å andra sidan inte vill uppleva… t.ex. de som berättar om förestående dödsfall och liknande. Dessutom vill Clare ha barn, hur ska det gå? Och vill det sig riktigt krångligt kan man dessutom få möta olika upplagor av sin partner…

är det Henry…eller Henry..?

En minst sagt udda story om kärlek och besvärligheter. Vad jag fattat är romanen en ganska tjock pjäs och dessutom rönt framgångsrika försäljningssiffror. Och hey, jag är ju inte den som tackar nej till en udda och kanske lite småmysig historia om kärlek…många av de allra bästa filmer som finns handlar om kärlek! Tänk på det. Här blandas just love med den något aviga ingrediensen fantasi mitt i allt drama. Är det månne en sci-fi-historia också? Nej, det kan jag inte tycka. Schwentke tycks mest intresserad av att berätta om besvärligheterna och dramatiken mellan Henry och Clare. Inte så mycket VARFÖR han har denna defekt i kroppen? Även om Henry vid ett tillfälle söker hjälp hos en forskare (Stephen Tobolowsky) som först inte tror på hans story, snuddas bara pliktskyldigt vid de eventuella vetenskapliga frågorna. Och kanske är det just det som gör att storyn tappar fart lite allteftersom? Inte så att det är dåligt på nåt sätt, nej både Bana och McAdams har bra kemi mellan sig och känns trovärdiga som lovers. Det är nog mer att det liksom bara lullar på lite oengagerande en stund…innan de känsliga delarna med den kommande framtiden berörs. Och varför har Henry fram till nu, plötsligt under filmen verkar han fatta DEN fördelen, aldrig sett till att utnyttja ”hoppen” till framtiden för egen vinning lite!? Ni vet…kolla vilka lotterinummer som vann och så…hrm.

Från märklig inledning, till mysterium, till kärlek, till drama. Varje rulle av vikt med stor dos kärlek i, måste också innehålla det obligatoriska ledsamma. Här kommer det i olika varianter, och så pass börjar man återigen foka lite mot slutet för att få se hur det hela ska sluta. Dock blir det aldrig, som filmspanaren Henke brukar säga, ”dammigt” i rummet när jag glor på filmen. Så pass nära kommer jag aldrig storyn eller dess huvudpersoner.

Tidsresenärens hustru består av en rätt jämn linje längs hela berättelsen. Dock lite saggande i mitten innan den betydligt mer dramatiska sista tredjedelen dyker upp. En stundtals udda (?) ”tankevurpsresa” i tv-soffan med kärlek i konstig samklang med fantasi och mysterium. Förvänta er dock inga effekter att tala om här. Snabbt konsumerat, snabbt arkiverat.
Godkänt för stunden.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)

Haha, vilken galen idé det här lät som va?!
Sätta en SVENSK film i näven på Flmr, ärkebelackare och förste hånare (nåja) av svensk film i största allmänhet.
Hur ska det här gå!?
Speciellt när huvudrollen innehas av, i mina ögon, en av landets mest överskattade (och överexponerade) skådisar.

Desto ROLIGARE då att kunna konstatera att det gamla uttrycket ”när fan blir gammal blir han präst”…kan komma till nytta då och då. Som här! TROTS att det är Gustafsson och TROTS att det är Felix Herngren som ligger bakom dagens märkliga äventyr. Siffror talar sitt tydliga språk, folk och fä sprang benen av sig för att glo på filmen på biograferna, rättigheterna är sålda till allsköns länder och rätt snabbt drog filmen in rekordintäkter. Herregud, är filmen verkligen så bra?

Nu vill jag ju hävda att svenska biogluttare MÖJLIGEN är ganska lättflirtade. Skriv Robert Gustafsson och Felix Herngren på affischen och vips är man hemma ekonomiskt. Hur dålig rullen blir. Här handlar det ju om personer som näst intill är husgudar i vart och vartannat vardagsrum. Solsidan firar ju galet stora triumfer på dumburken, helt ofattbart i mina ögon, och minsta lilla sketch med Gustafsson drar rekordtittare…oavsett om det är repris eller inte.
Press och annan lös media har ju inte gjort annat än pekat på siffror och statistik den här vintern över just Hundraåringens framfart…men jag vill ju mena att detta per automatik inte betyder en bra film.

Nu har ju dock det lilla lustiga inträffat att jag ändå tycker just det!
För dagens hittepå är faktiskt en stunds rejäl underhållning och lite galet vridet på rolighetsfronten. Jag tillhör dem som inte läst boken, och känner väl nu dessutom inget större behov av att göra det, men vad jag förstått på vänner och kollegor som gjort just detta…är boken (såklart) digrare och längre i sin handling. Av naturliga skäl har Herngren och medmanus-gubben Hans Ingemansson skalat bort så pass mycket att det som blir kvar kan fungera som en stabil enhet under 114 minuter. För det är precis vad det gör. Fungerar.

Rutinerade Robert G är alltså hundraåringen Allan som en vacker dag bara kliver rakt ut genom fönstret på det äldreboende han befinner sig, just på sin födelsedag också, och låter mer eller mindre slumpen föra honom ut i ett sommarsverige där ett knasigt äventyr väntar. Allan möter märkliga människor, och allt tycks liksom hända bara av en slump. Parallellt med detta berättar också Allan själv historien om sin uppväxt och liv fram till ålderdomen. Allt till galet svulstiga bilder som spänner över år och ställen som Spanien, Sovjet, USA och ett folkhems-Sverige. Allan möter kända gubbar, påverkar dem i olika riktningar och det mesta är så tokigt som det kan bli. Regisserande Felix H har också koll på sitt manus och styr hela kalaset med lätt hand. Och lyckas med att också få filmen att inte kännas….svensk. Perfekt ju!

grilla…ett måste i svensk film

För en filmdåre som en annan är det naturligtvis omöjligt att inte låta tankarna glida iväg till fenomenala Forrest Gump från 1994, och därmed blir möjligen dagens äventyr som en mindre kopia och en sorts upprepning av fenomenet att sätta sin huvudperson i kända historiska miljöer och låta denne möta berömda personer. Beprövat trix således, men visst…icke desto mindre underhållande även här i vissa scener.
Roligast är egentligen Robbans sköna kommentarer när han berättar om sitt liv, med en och annan underfundig replik. Dessutom sjukt bra maskering på Gustafsson som gammal!

Andra som bör nämnas är David Wiberg som den lätt nervöse Benny, Jens Hultén som MC-värstingen Gäddan och Iwar Wiklander som den jovialiske sidekicken Julius. Att Herngren slänger in Mia Skäringer i den kvinnliga leaden är skamlöst publikfriande med TV4-publiken. Begåvade Skäringer gör precis vad hon ska och det vet Herngren. Mysigt javisst, men hon bjuder inte på några nya äpplen från fruktkorgen om man säger så. Och varför måste alla filmskapare ringa in väsande Alan Ford så fort det behövs en brittisk bad guy?

Hundraåringen….gav mig summa summarum ändå en trevlig stund. Trevligare än jag trott faktiskt. Småroligt mest hela tiden och Gustafsson sköter sin Allan helt perfekt ändå in till finalen. Herngren har totat ihop en historia som är så pass lättviktigt roande att man inte kan värja sig mot feelgooden. Trots att filmen troligen utelämnat en del från boken, känns det som en stabil story att avnjuta en stund.
Inte minst för alla lustiga biroller och den visuellt ”osvenska” stilen.
Så kan det gå!

You’re Next (2011)

I veckan som gick fick jag lära mig ett nytt begrepp: mumblecore.
Vilket tydligen är en subgenre inom amerikansk independentfilm där man använder amatörskådisar, lågbudget och ofta improviserad dialog. Lägger man dessutom till lite rysliga inslag och gärna rätt mycket blod, så har man vips mumblegore istället!

Precis som i dagens övningar.
Långt ut i spenaten ska familjen Davison ha en liten get together i vräkiga lanthuset. Föräldrar ska fira bröllopsdag och alla vuxna barn dyker upp med respektive. Här vankas middag och rekreation. Men, är det inte lite obehagliga vibbar som ligger i luften också? Syskontjafs och förolämpningar. Innan nån hinner köra igång familjeterapi brakar dock ett helt annat helvete loss. Homeinvasion i form av mystiska figurer iklädda obehagliga djurmasker, som inte har för avsikt att bara stanna på en kvällsgrogg om man säger så.
Kalabalik, blod och ond bråd död i diverse slabbiga former. Ett klassiskt upplägg där husets invånare plötsligt är sitting ducks för denna hysteriska rampage.
Men varför? Och vilka är dårarna i maskerna?

Rätt skön take på det klassiska greppet ändå. Bra med spänning trots den traditionella utvecklingen i manuset. Givetvis håller man sig inte heller här från att försöka sig på ett par små twistar. Men det kan man köpa. Luttrade filmdårar kan säkert se upplösningen flera minuter i förväg…men även en garvad lirare som yours truly började plötsligt osäkert spana åt alla möjliga håll i ploten.
Och sånt är ju faktiskt bara kul! Ändå.

syn man klarar sig utan som besökare

Bra driv i rullen, snyggt foto och effekter gör att det inte alls ser ut att passa in i ovan nämnda genre om man ska hårddra det hela. Bra skådisar därtill, och en rulle som sportar upp Ti West i en spelroll kan väl inte vara helt skum och usel..! Synnerligen bra inledning på rullen, kanske en av de bättre man sett på länge från den här genren. Och obehagligare.

You´re Next bjuder på rätt bra obehagligheter överlag.
När väl the cat is out of the box blir det såklart mer rafflande action än rysligheter. Men fram till dess är det riktigt murrigt. Man har sett det förut visst, i diverse former, men här känns det mer…stabilt.
Och underhållande.
Märkligt det här filmintresset man har.

TV-Landet: True Detective (2014)

Dags för lite NYA GREPP på filmbloggen.
Här kommer en ny sektion som fokar på…TV-SERIER! Tjohoo!

Är serier på dumburken ”The New Black?”
Kan så vara. Har det någonsin flödat så mycket serier genom kanalerna? Har vi HBO att tacka för utvecklingen? Netflix? Boxar och streamade serier ersätter de vanliga tv-tablåerna?
Troligt, och inte mig emot.

Flmr tutar igång i stor stil och nedan följer tankarna efter att ha skådat en av de tyngsta serierna around just nu. Detta omtalade och hajpade snutdrama från den kväljande varma och obehagliga södern i USA. 8 avsnitt, och sedan upplösningen. Kan det vara nåt?
Vi tar reda på det!

Först en generell genomgång och lite funderingar om serien, SEN blir det GROV spoliervarning då jag tänker gå in på vissa saker i detalj och fundera utifrån detta. Du som alltså INTE sett serien ännu, eller sett den färdigt, bör inte läsa vidare när den stora varningen kommer längre ned! Men fram till dess hänger du väl med?!

*******

Jaha ja.
På ytan en av alla dessa snutserier om ett mord som ska lösas. 1995 hittas en ung kvinna mitt ute i ingenstans på en åker i den amerikanska södern. Till synes ritualmördad och lämnad i en obehaglig pose. Det faller på rutinerade snuten Marty Hart (Woody Harrelson) att ta sig an fallet. Som sidekick får han nykomlingen och inåtvände Rust Cohle (Matthew McConaughey), som hellre förlorar sig i anteckningar och märkliga livsfilosoferingar än kör den traditionella snutstilen. Marty är mer pang på. Vaga spår och nästan inga ingångar till fallets lösning.

Samtidigt som denna mystiska mordutredning försöker famla sig fram kastas vi då och då framåt i tiden och möter Cohle och Hart anno 2012 där de tycks sitta, var för sig, i något sorts förhör om svunna tider. Genom tillbakablickar berättas sakta den obehagliga historien, där vi kan konstatera att Marty och Rust inte har mycket gemensamt, att Marty har fru och barn men inte verkar speciellt lyckligare för det, att Rust lider av ett enormt mörker inom sig och verkar bära på oerhört tunga stenar. De båda männens sätt att vara kommer mer än en gång att ställa till det för dem i det gemensamma jobbet i att hitta en mördare vars budskap man heller inte riktigt blir klok på.

Det finns en enorm tyngd över den här serien. Dels att två så pass stora stjärnor plöjer ned så pass mycket tid i huvudrollerna, men dels också att manusförfattaren och upphovsmannen Nic Pizzolatto serverar en story som skalar av så mycket mer än vad som först syns. Mina tankar går omedelbart till Twin Peaks i sin prime, Chiefs (kommer ni ihåg den!?)…eller varför inte Lost när det var som bäst och mest gåtfullt. Som tittare ser du här också vad som  utspelas…men vad betyder det? Vad ligger under och klämmer? Skaver?
Två andra genidrag är i mina ögon att köra med samma regissör, Cary Fukunaga, i alla avsnitten. Stilen blir densamma genom hela serien och känns sammanhållen. Och så det smarta i att hålla sig till ”bara” 8 avsnitt. Vilket i sin tur gör att det känns som en lång långfilm, jag hinner komma ned så pass djupt i mitt engagemang för karaktärerna, men det blir aldrig utdraget eller och konstgjort….eller tomgång.

Stänker Woody och Matt Mc lite extra glans över tillställningen? Visst är det så! Mycket av skriverierna har den här våren handlat om Matt´s förmåga till karaktärsspel, hans hängivna all-in-style för sina roller…vilket ju tex Dallas Buyers Club inte minst bevisade. Frågan är om han inte är bättre här dock!? Rösten! Den raspiga och olycksbådande! Ingen kan som McConaughey sitta rökandes framför en kamera och leverera olycksbådande livsfilosoferingar med sådan lågmäld tyngd och pondus! Som att man som tittare håller andan och väntar på vad tjommen ska säga härnäst. MEN, glöm inte heller Woody. Kanske han kommer bort lite här i boosten runt Matt? Harrelson gör en makalöst bra tolkning av en till synes slabbigt klyschig snut från sydstaterna som har mer eller mindre beklagansvärda egenheter för sig. Eller syn på vardagen. Begåvade Michelle Monaghan har fått jobbet att vara Hart´s hårt prövade fru i åtta avsnitt. Inte ett lätt jobb.

Till seriens stora förtjänster hör att man verkligen satsat på detaljerna. På det visuella i geografin (fotot är makalöst bra!), MUSIKEN, på sättet Marty och Rust åldras genom åren. Hur smart man framställer deras olika personer rent bildmässigt. Det känns verkligen som att man är med de två huvudkaraktärerna genom hela serien. Att man tar dem till sig, vill hänga med dem, försöka förstå Rusty´s mörker, skrika till Marty att han får skärpa till sig när han sätter sig i problem titt som tätt. Just kemin mellan Woody och Matt Mc är MYCKET BRA. Sömlös, i symbios med varandra. Stora och starka ord, javisst. Är de värda alla superlativer? Utan tvekan. Att de båda dessutom kommer från södern i verkliga livet, hjälpte säkert till i tolkningen av de här två poliserna.

Så, vad är det hela då? Ett drama, en thriller? Ockulta obehagligheter? Kanske är det allt.
Mest ändå ett drama som likt en lök innehåller flera lager att skala bort. Det finns ett mordfall, spår som kommer att leda de beprövade poliserna i olika riktningar. Fallet kommer att påverka dem på sätt de kanske inte hade räknat med…och det kommer att få konsekvenser för deras framtida vänskap. Något som manusmannen Pizzolatto VERKLIGEN lyckas få fram i sina hopp fram och tillbaka i tiden.

Verkar det flummigt? Konstigt? Bara en i raden av alla tv-serier som vill sticka ut så mycket som möjligt? Jag  säger NEJ på det. Om du som tittar tillåter dig att följa med in i den här gruvliga storyn, bjuds du på personporträtt som just nu går utanpå det mesta som bjuds i serieväg. True Detective är superduperhajpat…men av en anledning. Det finns belägg för de stora orden…och vartefter belönas man också som tålmodig tittare med förklaringen till den kanske märkliga titeln.
En av tv-världens STORA höjdare just nu!
Rekommenderas varmt.

Tv-Betyget:

 

 

 

 

GALET GROVA SPOILERS NEDAN!!! LÄS INTE VIDARE HÄR OM DU INTE SETT ALLA AVSNITTEN!

****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************

KOM IHÅG ATT DU ÄR VARNAD….

 

 

 

 

…så….

 

 

 

 

 

….hur ska man tolka det man sett??
The Yellow King. Carcosa. I det som man trodde skulle bli en storstilat sanslös obehaglig upplösning…dolde sig istället….självinsikt!?
Att Rust ÄNTLIGEN facade sina inre demoner? Att han vågade släppa ut sin sorg och saknad och frustration över minnena av sitt barn? Att han kunde ge Marty sin sorg, och att  denne i sin tur kunde ta emot den på det bästa av sätt en riktig buddy ska kunna göra?

Jag har sett finalen två gånger nu och slås av hur smart Nic Pizzolatto egentligen bara använt ramstoryn, mördarjakten, som en detalj för att beskriva de två männens utveckling. Hur de förvandlats i slutänden till de två gubbar som de kanske längtat efter att vara hela tiden. Notera hur Marty bryter ihop i sjuksängen på slutet. Släpper allt för honom också? Har han äntligen fått en inre frid? Rustys breakdown i finalscenen är lite filmmagi av bästa märke. Lägg märke den svarta natthimlen med stjärnorna ovan dem som får mycket plats i bilden. Ger ett skimmer till det Rusty berättar. Symboliken känns härlig.

När man som tittare också kommer ned på samma nivå som Pizzolatto´s manus fattar man grejen. Att ondskan i världen finns överallt hela tiden, att man aldrig kan rensa ur den helt…men att man man alltid kan bli en bättre människa om man vågar fronta sina svagheter, demoner och dela med sig av sin oro.
Eller?
Vad är det Rusty ser i slutet hos dåren Errol? Inbillar han sig? Visar sig det faktiska mörkret för honom eftersom han är så ”mottaglig”? Är det det samlade mörkret av alltings fasa? Bär vi alla på mörker och viss ondska, men många av oss kontrollerar det…? (”take off your mask..!”)

Sista avsnittet blir mer som en transportsträcka fram till de sista minuterna..eller uppgörelsen i de konstiga tunnlarna. Just där och då, när både Mary och Rust smyger sig fram, är svettigt värre! Vad väntar jag mig ska hoppa fram!? En Hannibal i mask!? En besatt Regan i bästa Exorciststil? Man vet ju liksom inte vad som döljer sig. Spåren och signalerna fram till hit skvallrar ju helt klart om att en monstruös mördarsekt i allians med djävulen väntar med full arsenal bakom nästa otäcka hörn.
Eller nåt liknande. Och kanske gör de det någon annanstans? Att läskige Errol bara var toppen av ett isberg. Finns hemskheterna djupt begravda i det murriga södern…och att kanske kommande säsong ska nysta vidare…?

Nu när det gått ett tag sedan finalen inser jag det genialiska i serien. Att vi som tittare (du också?) i vår iver över att inte missa en sekund i jakten på denna/dessa mördare…kanske missade helt eller delvis att det egentligen handlar om Marty Harts och Rust Cohles egen väg till insikt, förlåtelse och förmåga att hitta meningen med sina liv.
Och att Rust aldrig slutade vara en person, en polis, som drevs att ett sorts patos. Även när han stängdes av, slutade som snut, eller flackade runt alla de där åren.
En True Detective.

Håller du med?
Emot?
Kommentera gärna denna monstertext och vilda funderingar, vill du inte avslöja något för dem som ev. inte sett slutet kan du skicka funderingarna via mailen såklart!