Åh vad jag älskar Python-gänget!
Ända sedan man var liten knatte och såg de halvtimmeslånga avsnitten som kablades ut i statstelevisionen. Föregångare. Banbrytare. Före sin tid. Kalla det vad du vill.
Snubbarna gjorde en sorts uppror mot allt och alla som man inte var van vid vid den här tidpunkten, helt klart.

Filmerna har väl varit sådär. Ofta småroliga. Bitska. Men också ganska tunna i handling och ofta bara ett gäng snyggt paketerade sketcher.
Som möjligen dagens klubbare,
Men oj vad jag är förtjust i den här! Som om det är lite extra god ost på den här anrättningen. Den liksom går utanför de andra lite.

Det underbara lustmordet på Arthur-sagan, och gängets förmåga att få till de där underfundiga replikerna, den galna slapstickhumorn, uppkäftigheten. Jag ser en upphottad dvd-kopia, remastrad och packad med skönt extramaterial där en del av de nu åldrade gubbsen ställt upp och berättat anekdoter om anspelningen och tidseran som rådde då.
Härligt.

Är detta Pythons bästa långfilm?
Jag tycker möjligen det. Du kanske tvistar om motsatsen, men klassen på den här rullen är genomgående hög, speltiden föredömligt kort, humorn går för det mesta i ett toppskikt och kryddas med mustiga repliker.
The Black Knight, The Knights who say ”Niii”, The Killer Rabbit. Visst kommer du ihåg dem!!

The Holy Grail är en njutning. En virvlande rolig bris under en tryckande varm sommarkväll. En skön påminnelse om att 70-talet också kunde bryta sig ur de förväntade mallarna. Ett gäng galningar på skojhumör.
Udda historielektion i sommarnatten!