Gott Nytt År!

Vänner och Filmlovers!Happy2015
Ett år går väldans fort. Plötsligt är det liksom nyår igen. Inte länge sedan sist ju.

Under ett år hinner trots det mycket att hända.
Filmer kommer och går. Snackisar flyter in och ut. Hajper drar in som starka monsunvindar och lägger sig sedan som om ingenting hänt.
Jag hade gedigna och rejäla planer inför hösten 2014. När sommaren och Sommarklubben hade fått stänga. Efter en ganska spännande vår med intressanta filmer och lite teman här och där.
Nu kan man ju dock inte regissera sitt liv fullt ut, privatlivet kraschade ihop fullständigt lagom till den den stora augustimånen började hänga precis ovanför hustaken.
Vilket fick till följd att all min filmbloggskänsla….bara försvann.

Jag ser att jag tappade oerhört många veckor. Räddaren i nöden blev dock ironiskt nog att jag konsumerade enormt mycket film och tv-serier under första delen av hösten. Men jag kunde inte förmå mig att sätta mig ned och skriva om dem.
Som att glädjen var…borta.
Sakta men säkert har dock lusten att skriva smugit sig på lite igen, vilket gör att det finns hopp om bloggframtiden.

Märkligt.
Nu skriver vi de sista skälvande timmarna av 2014, ett år som jag för alltid såklart kommer att ha synnerligen blandade känslor för. Inget blev sig likt kan man ju dock konstatera. Också året då jag fick träffa flertalet av er bloggkompisar i verkliga livet. DET var i alla fall en höjdare!!!

Ni får dock ingen summering av året som gått här idag (men Flmrs Topp/Flopp kommer förstås ett par dagar in på det nya året!), jag har helt enkelt inte haft lust att sätta mig ned och summera 2014 mer ingående. I mina ögon ett år som bör glömmas fort…trots VM-fotboll!!!

Nu hoppas jag på ett mycket bättre 2015!
Och filmiskt lovar det ju redan gott med nya Avengers och Jurassic World i frontlinjen!
Filmbloggen Flmr tar också nya tag (och nygammalt utseende) och ska förhoppningsvis försöka leverera subjektiva åsikter om det fantastiska mediet film även under 2015!
Tack för alla intressanta kommentarer som som just DU bidragit med under året här på bloggen!

Ha ett riktigt Gott Nytt År!

/Steffo

 

Recension: Mud (2012)

Mud_posterJaha, mer eller mindre snubblade över den här rullen såhär i årets elfte timme.
Har ju haft den liggandes i att-se-högen ganska länge dock.
Nu liksom trillade den fram bara sådär av en slump när jag egentligen letade efter en annan rulle.

Jösses, ok…snabbt in med den i spelaren!
Det rätta moodet infann sig snabbt, tack för det.
Träskmarkerna i Arkansas. De unga grabbarna Ellis (Tye Sheridan) och Neckbone (Jacob Lofland), ett par sådana där grabbar från den mindre bemedlade tillvaron, på gränsen till white trash-tillvaron. På en ö har de hittat en båt uppe i ett träd, den perfekta kojan? Problemet är bara att fyndet bebos av en främling, en kuf som kallar sig Mud och befinner sig på ön av en orsak.

Snabbt dras the grabbs in i Mud´s märkliga värld, och hans fängslande berättelser får dem snabbt att vilja hjälpa den tvålfagre främlingen. Mud är förstås Matthew McConaughey i egen hög person…och om honom känns det ju som det skrivits spaltmeter det sista året. Med rätta, bör tilläggas. Här är insatsen lika glimrande som vi nu vant oss vid när det gäller Matt Mc. Han har en märklig scenisk närvaro som gör att du som åskådare liksom sugs in i hans agerande, både vad gäller gester, rösten och dialekten. Tja, allt.

Mud väntar på en kvinna. Hans livs kärlek? Hon sitter dock i visst trångmål och situationen känns låst. Kanske Ellis och Neckbone kan fungera som mellanhänder? Till lite allt möjligt?
Samtidigt blir det här också en historia om känslor, familjeliv och hopplöshet. Ellis föräldrar håller på att skilja sig, Neckbone bor med sin farbror (Michael Shannon) och en tvär granne (Sam Shepard) vet man inte riktigt vart man har.
Det är också hemligheter som dras upp till ytan, och dagens regissör Jeff Nichols (Take Shelter) bjuder på en märklig men synnerligen engagerande resa.

Matt har nåt att berätta

Jag får också vibbar av en sorts äventyrsskröna a la Tom Sawyer eller Huckleberry Finn. En modern take? Blandat med vemod och vardagsdrama. Rollistan är dessutom packad med duktiga skådisar, förutom de ovanstående hittas också Sarah Paulson och Ray McKinnon som Ellis hårt prövade föräldrar och Reese Witherspoon som kvinnan i Mud´s blickfång.

Mud är ett mycket bra drama. En film som känns långt efter att den är slut. Vemodig, lite filosofisk och även brutal på sina ställen. En av de bättre filmerna jag skådat under året. Topplistan nästa?

God Fortsättning!

Så var det jul och nyår igen!
That time of the year!

Ber att få önska alla en riktigt God Fortsättning och ett par sköna dagar!!!

Bloggen tar lite miniledigt men ett och annat inlägg kan nog kanske hitta in under de slöa (?) mellandagarna….

Kom ihåg, det finns ALLTID tid för en bra rulle!

recension: Nothing Like the Holidays (2008)

nothing_posterVi har haft filmer om den vita medelamerikanens julvedermödor. Vi har haft film om den svenska radhusjulen. Vi har haft fantasifulla juläventyr i förorten. Vi har haft julstök hos afro-amerikanska familjer. Vi har haft italienskt på menyn.
Men hur ofta har vi jultider i filmform hos den spansktalande delen av USA?

Här kommer därför en liten dänga om hur det går till när puertoricaner boendes i Chicago ska fira jul. Som vanligt är det stor familjesammankomst på programmet. Husfar Edy (en trivsam Alfred Molina) och frun Anna (Elizabeth Peña) väntar hem vuxna barnen lagom till jul. Plus lite annat löst folk i form av kusiner och vänner. Vi har sonen Jesse (Freddy Rodriguez) som kommer hem från soldatlivet, vi har andra sonen Mauricio (alltid sevärde John Leguizamo) på besök från New York med sin snobbiga fru Sarah (Debra Messing), dottern Roxanna (Vanessa Ferlito) som försöker göra lyckan i Hollywood. Och så finns knaskusinen Johnny (Luis Guzman) förstås, sidekicken med total avsaknad av takt och ton.

Det rustas för middag och familjehäng under ett par dagar, men det kör ihop sig ordentligt när alla har problem i nån form som kommer att luftas under de här dagarna. Och vad är det pappa Edy bär på för mystisk hemlighet? Droppen kommer när plötsligt mamma Anna deklarerar att hon tänker lämna Edy efter helgerna! Stor kalabalik. Lägg till detta allmänt babbel från alla, tjafs om det mesta, ett träd som ska sågas ned, Edy som vill att sonen Jesse ska ta över hans matbutik, Sarah som inte vill ha barn…till Annas stora ilska, Edy´s anställde Ozzy (Jay Hernandez) som plötsligt börjar limma på Roxanne….och dessutom plågas av händelser från förr.

Nothing Like The Holidays

far i huset är en gemytlig typ!

Ja, man får således en jul the spanish style.
I Chicago med snö och blinkande lampor. Det sjungs rasande fräsiga jultunes i upp-poppade former. Lite annorlunda, men ganska trevligt och harmlöst. Vill man vara lite gnällgubbe kan man lugnt påstå att regissören Alfredo De Villa tar i så det knakar när det gäller klyschigheter om latinamerikanska storfamiljer. Inget nytt under solen där. Men det kan man strunta i.

Ett nöjsamt persongalleri, en ganska tunn story som kläs i bästa julskrud och så är det väl bra med det.
En mystrevlig bagatell som inte gör bort sig.
Feliz Navidad!

Gone Girl (2014)

0001_gg_posterJapp, jag läste boken innan.
Så kanske det mest handlade om att jämföra hur man förvaltat historien och överfört den till det filmiska mediet. Nu vill jag ju hävda att man ändå skaffat sig en liten fördel i och med att författarinnan Gillian Flynn själv står för manuset här.

Och se, hon fixar det rätt bra.
Just att kapa de små hörnen, hitta flowet som är så viktigt i en bra film. Att trycka ihop vissa detaljer från boken, kanske till och med kapa där det behövs. Allt det funkar riktigt bra.
Trots att jag känner till historiens utveckling vävs jag in i händelserna, ser förnöjt på hur dagens regissör, den pålitlige David Fincher, sätter sin prägel på storyn. Kanske mest genom att signera det hela med ett mycket bra soundrack från Finchers ständiga (?) go-to-guys Trent Rezner och Atticus Ross. Ljudmattan med olycksbådande toner som förstärks vid olika tillfällen gör sig lysande bra i storyn.

Fungerar Ben Affleck som filmens motor Nick Dunne? Ja absolut, Afflecks namn klingar möjligen illa hos många, men snubben kan när han vill. Här känns han oerhört tillfreds med Finchers regi och skapar ett portträtt av mannen som är lätt att tycka om. Även om han tycks bära på hemligheter…
Rosamund Pike får vara the gone girl Amy, ett bra val tycker jag. I tillbakablickar ser vi Nick och Amy Dunns liv. Hur det startade tillsammans och hur de utvecklas och till slut hamnar i den lilla staden där Nick växt upp. Finchers snärtiga klipp fram och tillbaka i tiden gör sig bra mot den pågående utredningen i nutid. För det är ju så. Att Amy är borta. Bara sådär. Kidnappad? Mördad? Nick anmäler snabbt försvinnandet och utredning drar igång. Men varför verkar han inte sådär orolig som man borde vara när ens hustru är försvunnen? Såklart att maken i första hand blir lite småmisstänkt. Så är det ju alltid. Hade Amy några fiender? Någon som vill henne ont? Och när dessutom Nicks värld börjar krakelera lite lätt visar det sig att han har ett och annat att dölja…

Ben föreslog lunchbrejk och alla såg plötsligt irriterade ut…

Det är en snygg story. Tyckte jag redan från början när jag läste boken.
Flynn har gått in för att vässa sin bok ytterligare, komprimera ned den till ett fungerande filmmanus. Har man aldrig läst boken kommer man inte att sakna något. Vill man, som jag, jämföra bok med film inser man att det viktigaste finns med och att Fincher gått in för att berätta storyn med just det knepet som Flynn använt i sitt författande; att hela tiden utsätta oss som åskådare för osäkerheten om vem personerna NIck och Amy egentligen är. Förutom en stabil Affleck och en karismatisk Pike får vi också insatser av Kim Dickens som polisen Rhonda, Carrie Coon som Nicks tvillingsyster Margo, Neil Patrick Harris som märklig bekant från förr och Tyler Perry som snajdig advokat. Överlag är birollerna bra besatta och matchar Affleck/ Pike på ett smidigt sätt.

Har jag då nåt aber?
Kanske är filmstoryn lite saggande i ett par lägen? Kanske. Möjligen hade 149 minuter kunnat tjäna på att strippats. Utan att det viktiga i storyn går förlorat. Å andra sidan kan jag inte som varande fan av de flesta av Finchers alster klaga på att han ändå ger mig valuta för den investerade tiden.
Stabilt och underhållande ända in till eftertexterna.


Idag studerar även Henke och Jojje vad Affleck har för sig och vad han döljer.
Ta reda på vad de tycker om Amys försvinnande!

recension: A Merry Friggin’ Christmas (2014)

merry_friggin_posterEn sprillans färsk julfilm hinner vi slänga in, så här under de sista skälvande veckorna av året.
Kom lite tyst och liksom bara smög förbi.
Det är lätt att förstå varför.
Trots temat.

Det också en av Robin Williams sista rullar. Därför beslöt sig i efterhand, enligt skvallret, producenterna att klippa om hela rullen för att kasta lite mer ljus över Williams rollfigur. Sådana tilltag känns alltid lite vanskliga. Hur goda intentionerna än är.
Dessutom är det ofta en indikator på att filmen har rätt mycket svagheter som måste tätas. Här inget undantag. Trots att det är komedi och jul som ska giftas ihop.

Boyd Mitchler (Joel McHale) ser inte fram mot att fira jul hemma hos föräldrarna. Ändå är det precis vad han, hustrun Luann (Lauren Graham) och deras två barn ska göra detta år. Boyd lider av minst sagt traumatiska minnen av barndomens jular och en alkad farsa (Robin Williams) som inte direkt tog till sig julens budskap. Är det möjligen därför Boyd överkompenserar när det gäller hur förhålla sig till julen mot sin barn?

Man behöver inte vara smart som en tomtenisse för att fatta att det här blir den STORA återföreningen för far och son. Givetvis efter sedvanliga familjekonflikter, syskonbråk och hinder som måste passeras. Den rätt torftiga ramstoryn sportar dessutom att Boyd av misstag  glömt yngste sonens alla julklappar hemma och måste göra en desperat bilresa tillbaka för att hämta dem. Gissa vem han får med sig på färden? Plus den minst sagt udda lillebrodern som fortfarande bor hemma.

Nånstans vill producenterna göra en mix på valfri Chevy Chase-Päron-rulle och Bad Santa och krydda med svart humor. Tyvärr är manuset så pass tunt och svajigt att det mest blir mellanmjölk. Filmen är oerhört kort, bara 88 minuter, och man förstår varför. Det finns inte så mycket att berätta här.
Vi får ett par underhållande scener….och en full tomte som ser ut som Oliver Platt. Det känns väl helt ok. På det minililla pluskontot kan man dra lite på smilbanden åt stabila Candice Bergen som Boyds mamma och prövad fru till Williams gubbe Virgil. Vi får min favorit Lauren Graham, som dock ser lite sliten ut. Hon var bättre i Bad Santa. Å andra sidan har hon knappt något att jobba med här.
Joel McHale huserar ju i min nya favvoserie Community, och därifrån har man även hämtat dagens regissör Tristam Shapeero. Alltid nåt.

spanar efter lovord i skyn..?

Och så Robin Williams då. Ärligt talat en blek och ganska intetsägande gubbe här. Han svär och har sig, är lite vresig. Gör absolut inget intryck. Jag ser en sliten och deppad Williams framför mig. Har han redan här tappat livsgnistan?

Den som missar den här missar absolut inget.
Förutom ett jäkla bra soundtrack faktiskt. Bara det värt en stjärna i  det svajiga betyget.

Fury (2014)

0001_fury_posterStändigt detta WWII.
Tröttnar vi aldrig på historierna? Tänk efter en stund; vad är det egentligen som gör att just andra världskriget tycks vara en aldrig sinande brunn att ösa ur? Alla dessa kabelkanaler på tv av varierande grad som varje vecka öser ut dokumentärer om märkliga, mystiska och stora händelser under kriget. Ta Spielberg som drog igång en sorts revival av Guds nåde, Saving Private Ryan och inte minst Band of Brothers. Och visst, jag drog i mig denna dos liksom många andra. Inte tal om annat.

Men det känns ibland som ett ganska lustig fenomen, att världskriget kan locka på så många olika sätt…nu 70 år efter att det slutade.

Idag blir det således ett besök vid de fronterna igen.
I en stridsvagn. Det såg man inte igår. Har vi överhuvudtaget något på stridsvagnar och krigsfilm? Kanske Patton en gång i tiden? Kellys Hjältar sportade ett par stridsvagnar också (också där en duell med den fruktade Tiger-vagnen som tyskarna körde runt i).
Annars har det nog varit lite tunt på den fronten (!)?
Fokus mer på den vanlige ”stridisen”, mannen i gyttjan…?

Regissören/manusnissen David Ayer är annars en sån där snubbe som tycks kunna dra ihop storys på ett tätt och intensivt sätt om vår nutid. Han skrev den utmärkta Training Day, skrev och regisserade den ännu mera utmärkta End of Watch häromåret…och var förstås ansvarig för överspelet och galenskaperna i Sabotage..men den gillade jag lite för att den var just så over-the-top.

Frågan är om Ayer har tagit med sig intensiteten och sina galna persongallerier över till Tyskland mitt under det brinnande slutet av kriget? Besättningen på Sherman-stridvagnen ”Fury” är en samling snubbar man kanske inte direkt förknippar med the all american heroes? Jag tvivlar på att en enda av de här gossarna skulle få platsa i en Spielberg-rulle om kriget. Moralen tycks skjuten i sank för dessa krigshärjade typer. Jon Bernthal är en osympatisk dåre som skiter i allt och alla. Även regler. Knäppskallen Shia LaBeouf gömmer sig bakom bibliska grubblerier och haranger, men känns instabil…på ett obehagligt sätt. Michael Peña kör stridsvagnen och känns allmänt knasig. De krigsskadade själarna leds av den karismatiske ”wardaddy”, Brad Pitt…högst i rang men ofta lika trasig i sin syn på hela tillvaron. In i detta kastas den obligatoriske rookien Logan Lerman, och det blir såklart genom hans ögon vi får följa med på resan genom ett sönderskjutet nazi-Tyskland.

Ayer tar inga risker, han målar upp det förväntade. Galenskapen och skitigheten i att vara i fält i okänt land och med desperata fiender som ligger på lur där man minst anar. Tanken som slår mig när jag tittar är att det är en skitigare, mer gritty och morallös version av händelser i tex Band of Brothers. Där Spielberg väldigt gärna ville vara mån om att den amerikanske soldaten ändå var en ”moralisk väktare” utsänd för att rena mot ondskan…vill inte Ayer påskina oss detta i första taget. Här finns gott om allierade soldater med tveksam moral och unken människosyn? Är det ok att begå brott mot mänskligheten bara för att man är en allierad soldat? Se där, något att tänka på.

hjältar…eller badasses..?

Utöver detta är dock Fury såklart en snygg uppvisning i krigsaction, intensiva stridsscener….och känslan av att vara instängd i en plåtburk har aldrig känts tydligare! Mycket bra spelat av alla inblandade skådisar, Brad Pitt gör som vanligt en ny fenomenal insats. Han ingår sedan länge nu i min bromance-bok….och detta porträtt av den krigströtte Wardaddy stärker bara hans aktier där.

Bra början, engagerande utveckling, om man köper det ibland övertydliga som Ayer vill måla upp. Men hans vision hittar fram till mig. Slutet och finalen är både spännande och snygg hantering av känslor, fruktan och desperation. Öser man dessutom på med hinkvis av kulspruteaction, går man hem med snyggt betyg i min bok.
Och ja, WWII har fortfarande en märkligt lockande känsla över sig…även hos mig.

The Official X-Masmovie on Flmr 2014!!!!

….är….

päron_poster”Ett Päron till Farsa Firar Jul!” (1989)

Javisst!
Det var aldrig liksom någon tvekan när det drog ihop sig till final. Trots att Bruce Willis stod för motståndet med ett patenterad fullmatad jul-högoktanig-action-smällkaramell.
Inget hjälpte dock mot Chevy Chase och hans alldeles egna version av hur man firar en riktig familjejul på bästa sätt!

Hela 70 % av er tyckte att ett besök hemma på Clark Griswolds gata utanför Chicago är den ulimata julrullen i år. Och andra jular. Eller vaddå, i en skön filmvärld finns det väl egentligen plats alla olika sorts filmer som har bäring på julen just så här års. Clark1 Det var 32 filmer från början, nu återstår bara en.
Den STORA julrullen här hos Flmr!
Naturligtvis ser du den, käre sanne filmvän, under någon form som du säkert redan har tagit sikte på.
Är du lite mer casual sådär så är ju chansen ganska stor att du lyckas pricka in den på nån av alla tv-kanaler under julen. Flmrs spananande öga har noterat att en hoper kanaler tänker veva Chevy på olka dagar vid olika tidpunkter….! Och väl bekomme!

Dags för Mig att tacka Dig för att du (förhoppningsvis) varit med hela vägen och utsett årets Julrulle på Flmr. Allt är såklart subjektivt och meningarna är delade. Men ändå!
Ännu återstår några dagar till jul och du hinner avnjuta en och annan go och julig rulle innan dess! För du vet väl att lite av hemligheten är att se julfilmen precis INNAN själva Julen stormar in! Då höjer man stämningen rejält! Allt enligt min subjektiva åsikt såklart!

Mitt tips är att du väljer ur den digra meny som passerat revy under detta race.
Alla gör sig bra i skenet av granens ljus! (okej, nästan alla iaf…)

Nu stänger Lilla Tävlingen!
Tack för visat intresse!!….ropar  den lycklige Clark och visar här upp förstaplatsens diplom…väl inslaget som sig bör!

cropped-chevyjul.jpg

X-MDM 2014: The Big Final!

Trumvirvlar!
Trumpeter!
Nu är FINALEN här!

Vilken av de två nedanstående kämparna till julfilm ska få ståta med den oerhört snygga titeln; ”The Official X-MasMovie on Flmr 2014!” !!??!

Det är du som bestämmer!
Nu har du dessutom fram till Lördag kl 12.00 på dig att vräka in en röst! Senare framåt kvällen koras den STORA vinnaren här på bloggen! Gör din plikt! Vem vill DU se som JULFILMENS AMBASSADÖR nr 1!??!


In med kandidaterna:

”Ett päron till farsa firar jul” (1989) vs ”Die Hard” (1988)

päron_poster vs diehard_poster

Prediction: Nästan omöjligt att sia. Personligen två av mina stora favoriter i det här racet. Kanske jag håller liite mer på Chevys bravader…?! Men det blir ovisst! Allt beror på Dig käre besökare! Vad tycker du!?!? OCH, folks, ett äkta 80-talsmöte!! Man kan bara inte låta bli att le vid detta faktum! Man skojar inte bort gamla favoriter från förr!

Utse vinnaren nu!!

Recension: Guardians of the Galaxy (2014)

GOTG_posterÄr det här 2014 års största positiva överraskning!?
Kanske. Det såg man fan inte komma, att den skulle vara SÅ underhållande som den faktiskt är. Detta humörpiller till film!

Lite av en chansning kanske för Marvel, att trycka ut den här? Eller fingertoppskänsla! En film från en helt annan del av Marvel Cinematic Universe. Ett litet sidospår från det pågående superhjältespåret. Men ojdå, så kul det blev! Jag har aldrig läst något i serieform i detta ämne. Detta var mitt första möte med den brokiga samlingen!

Jag gillar stämningen i rullen. Tugget mellan karaktärerna, det fantasifulla. Bifigurerna, där Michael Rooker är awesome som smurfblå rymdrövare! Vi får annars komedifyndet Chris Pratt som hjälten och jordlingen Peter Quill aka ”Star Lord” (som han tycker låter tuffare), en skattletare, rymdpirat, skojare som vill tjäna stålars på alla möjliga sätt i detta stora märkliga universum. Nu har han lyckats sno åt sig en artefakt som den onde” Ronan The Accuser”(namnet!), universums badassaste snubbe, vill ha! Och gärna utplåna ett par världar på vägen. En riktig lömsk typ alltså. Och nu jäklar ska Star Lord få smaka smärta!

Quill, utskickad lönnmördare och lejda prisjägare blir dock snart motvilliga kompisar och tar upp kampen mot Ronan (Lee Pace). Och det görs banne mig i ett fyrverkeri av apsnygga effekter, full fart, galen humor, stilig action och med förstklassig musik! Kom igen, i vilken annan sci-fi-rulle på den här sidan 2000-talet har du matats med sköna dängor från 70- och 80-talet?!? (jag säger bara Cherry Bomb med The Runaways!!) Tacka Star Lord och hans Walkman (!) för det!

Det är som den gode Henke påstår, man får en charmig vibb av Joss Whedon och Firefly/Serenity här! Faktiskt. Dagens rulle är regisserad av James Gunn som dessutom har sportat ihop manus själv ihop med en Nicole Perlman (vilken även var script doctor på första Thor…och se vad underhållande den blev ändå.) Förutom Pratt får man en grönhudad, men lika snygg, Zoe Saldana, David Baustista (snart i en Bondrulle nära dig) som muskelpaketet Drax, det digitala charmtrollet och vapengalningen Rocket i form av en tvättbjörn (!!) med Bradley Coopers röst! Och det märkliga levande trädet (!) Groot som låter som Vin Diesel. Vänta, det är ju Vin Diesel! Wohaa! Jaja, det är skoj mest hela tiden med andra ord. Och med en maffig final där man sitter och hoppar av spänning…trots att man egentligen vet hur det kommer att gå! Jojo! Och som inte det vore nog…dyker luringen ”Thanos” (!) upp ett par minuter. Vänta, syntes inte han i The Avengers senast!?!? Sambandet och cirkeln hos smarta Marvel är sluten!

-”vaddå grön av avund…vad menar du?!?!”

Som sagt, jag skrattar högt och tar en extra näve popcorn! Det är bara att koppla av och underhållas. Mindre road var dock Junior i huset. Och då hade han ändå väntat på att få se den här! Inte alls som han trodde säger han. Vad trodde han egentligen?

Nåja, inte alla är såklart roade fullt ut av sådan här lättviktig serietidningsaction. JAG köper det och KRÄVER omedelbums en uppföljare! Filmen gör mig framför allt glad! Kan det bero på att det känns som att den inte tar sig på så stort allvar?

Välinvesterade miljondollars. Ett härligt alternativ till de andra Marvel-hjältarna!
Hooked on a feeling!

Semifinalerna: the votes are in!

Javisst! Det har kämpats vilt, hamrats brutalt, slitits furiöst, stångats blodigt……..och vi har ett FINALPAR!
Här är filmerna Ni vill se göra upp om titeln som THE JULFILM 2014″:

diehard_poster”Die Hard” (1988) som med 58 % av rösterna skickar ut Love Actually på tidigt julfirande. Stenhårde Willis kan nu alltså byta linne och förbereda sig på att försvara julvåldet på film!

 

 

……och han går upp i ringen mot…….

päron_poster”Ett päron till farsa firar jul” (1989) som med 73 % ganska lekande lätt dansade sig in i finalen. Man kan kanske säga att Clark Griswold gjorde små fotbollar av de murriga små Mogwaierna, och skickade tillbaks dem till 80-talet…?!

 


JAMEN DÅ SÅ!
Vi har en FINAL comin´up!
Återigen en riktig 80-talsuppgörelse, äldst är tydligen starkast fortfarande!

Det ska också nämnas att på hedersam 3:e plats med ett chokladhjärta som bronspris hamnar ”Love Actually” som fick 42 % av rösterna…och de räliga ”Gremlingarna” håvade in sin tur in 27 %.


Nu laddar vi om för den stora FINALEN!
Fredag morgon brakar det loss! Se till att DIN julfavorit av de här två tar hem segern!

Stay tuned!!

 

Prepare to vote inom kort!

 

 

X-MDM 2014: Semifinaler!

Då nollställer vi mätarna, sopar rent i ringen, ber sekonderna lämna plats.
Nu drar vi igång de två semifinalerna! Kör hårt!

Semi 1: ”Die Hard” (1988) vs ”Love Actually” (2003)

diehard_poster vs love_poster

Prediction: Det stenhårda mot det romantiska. Är inte det en perfekt duell så säg! Två olika stilar också, det episodiska feelgoodet mot det linjära, förutsägbara men ack så förnöjsamma underhållningsvåldet. Och allt i julens sken! Två trevliga filmer! En måste dock bort och jag tror vår vän Bruce vill till finalen lite mer.
Extra bonus: underbare Alan Rickman möter sig själv! Vilken av hans gubbar är Din favvo!?

Rösta fram en av de här finingarna till final!


Semi 2: ”Gremlins” (1984) vs ”Ett päron till farsa firar jul” (1989)

Gremlins vs päron_poster

 

Prediction: 80-talet rules i de här semifinalerna! Här två tvättäkta alster från det glada årtiondet. Fortfarande lite förvånande kul att Gremlingarna är med så här långt. En högoddsare hos mig iaf. Desto mindre lägre odds på att vi nog skulle se Chevy så här långt fram i X-MDM! Blir det final? Mycket talar för det vill jag påstå.

Välj din kandidat och rösta nu!

Recension: The Equalizer (2014)

Equalizer_posterAndra gången regissören Antoine Fuqua och Denzel Washington arbetar ihop i filmsammanhang.
Med första rullen, Training Day, skapade Denzel en synnerligen obehaglig typ som man inte kunde känna någon större sympati för.
Här är det lite bättre.

Han är Robert, en snubbe som går till sitt jobb på home-depot-lagret, är hjälpsam mot andra, trevlig när det behövs….men håller sig annars ganska mycket för sig själv, Sömnsvårigheter gör att han spenderar nätterna på ett fik där han sitter och läser. När han inte småpratar med den unga prostituerade Teri (Chloë Grace Moretz) som också brukar hänga på haket mellan sina träffar med olika kunder. Att hon ”ägs” av den brutala ryska maffian står också ganska snart klart. Speciellt när hon misshandlad hamnar på sjukhus. Något händer med den inåtvände Robert, kanske faderskänslor, och han beslutar sig för att stämma i bäcken mot de brutala gärningsmännen inom maffialeden.

Att Robert bär på ett mörkt förflutet, som innebär galet mästerliga skills i närstrid och konsten att ta folk av daga, står ganska snabbt klart och badassen får snart veta att de väckt en sovande smidig björn.

Länge sen man såg Denzel så här stenhård.
Kanske i Man on Fire? Den här rullen har klart vibbar från den när det gäller den figur Washington porträtterar. Fast å andra sidan är han här en ytterst lågmäld snubbe, med en sorts OCD-diagnos och tillhörande tics. Hans sociala liv är inte mycket att hurra för. Kanske han har mer släktskap med Jean Reno i gamla fina Leon istället?

Jag har alltid gillat Fuqua´s filmer.
De känns oerhört snyggt gjorda, och dagens alster är inget undantag. Boston är skådeplatsen och miljöerna de typiska lite ruffigt charmiga. Så som Boston alltid tycks framställas på film. I grunden en otroligt enkel film. Inte mycket till djup, men Denzel gör ändå sin gubbe lite intressant, lätt att tycka om. Dessutom blir man ju nyfiken på hans förflutna. Små hints droppas allteftersom i storyn, men det är kanske ändå Roberts inställning till att värna om den utsatta individen som känns viktigast. Att stå upp mot felaktigheterna. Fuqua målar med stora penslar i svart och vitt. Manus bygger på tv-serie från 80-talet men är här rejält pimpat för att passa nya tider.
Återigen är det alltså ryska maffian som får stå för det ondskefulla. Tacksamt i Hollywoodproduktioner. Plus den sedvanligt korrupta polisen i Boston. Men det funkar.
Rätt bra också.

gemytligt på fiket

Om dramasekvenserna är lite lökiga i vissa lägen, funkar actiondelen jäkligt mycket bättre. Enmansarmén Denzel Washington har förstås full koll på läget, fast han får lite att bita i när skurksen skickar över psykopaten Teddy (Martin Csokas) till Boston för att ta hand om ”problemet” Robert.
Finalen är en underhållande uppvisning i klassiskt filmvåld med tillhörande soundtrack. Fuqua vet vad han gör för att tillhandahålla snygga bilder. Bra så.

Jag gillar Washington som hårding. Fast han egentligen är en snällis.
Bra underhållning som räcker en stund. Inget du skriver in i böckerna kanske, men den känns stabil och gör jobbet. Om än lite strömlinjeformad.

Kamraterna Fiifi och Henke såg också rullen.
Vad har de att förtälja i omdömet..?

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer

QF 4: the votes are in!

Ojoj, det har manglats, stötts och blötts. Snöbollar har troligen kastats, folk har tryckts ned i snön, kalabaliken har varit total…MEN det finns ett slutresultat och det är:

päron_poster”Ett päron till farsa firar jul” (1989) som till slut lyckas ta den sista biljetten in till Semifinal! Med 67 % av era röster satsar nu julfarsan Chevy också på att ta sig till finalen!

 

 


Härnäst, de STENHÅRDA semifinalerna som avgörs enligt följande:

Semi 1: ”Die Hard” (89%) vs ”Love Actually” (54%)

Semi 2: ”Gremlins” (69%) vs ”Ett päron till farsa firar jul” (67%)

Batters up!!!

Prepare to vote inom kort!

 

 

Recension: Splinter (2008)

splinter_posterVeckans försök till mysrysligheter hämtas från lågbudgetlagret.
Och via ett tips från bloggen film4fucksake.

Vi ska ut i naturen igen. Tjohopp.
Den unge mannen och hans lika unga flickvän. Camping på programmet…men se, det föll inte nån av dem på läppen (cityfolks!). På väg tillbaka till bebyggda trakter och ett motell bär det sig dock inte bättre än att de plockar upp helt fel liftare. Förrymd brottsling (Shea Whigham) och hans stonade käresta.
Ajaj. Och det blir värre.

Ett stopp på den märkligt öde bensinstationen blir rena galenskapen när sällskapet attackeras av nåt som ser ut som….tja…vet i fan vad man kan skriva. Bättre du tittar själv.
Men det är en märklig skapelse med taggar, ihopväxta kroppsdelar och fan och allt. Detta NÅGONTING tänker heller inte släppa de strandsatta stackars jäklarna, som nu barrikaderat sig på macken, ur sikte.

Jahapp, vi får rätt ordinärt storyupplägg, som det brukar när det handlar om rullar med mindre budget; liten spelyta, ett fåtal personer, lätt över- och underspel på folket, lagom ologik och kletig gore.
Men ok, det funkar ganska bra för stunden. Man vill veta hur det ska sluta. Och inte minst vad det är som stalkar dem! Rullen spakad (som så många gånger i sammanhang som dessa) av en snubbe med bakgrunden i visuella-effekter-avdelningen (Toby Wilkins) och det är ju inte helt otippat där största delen av filmens budget hamnat.

splinter_2008_2

”oh deer..körde vi på nåt eller..?!”

Minus dock för hysterisk klippning i sekvenserna när action-goret växlar upp.
Och jag menar verkligen HYSTERISK! Grattis till dig om du hinner med att se allt som sker.
Men det kanske är meningen? För att dölja skavankerna?
Godkänt för stunden blir det dock till slut.