Säsong 3 av succéserien går i stabilitetens tecken.
Ett signum på en tv-show som är bra…och vet om det. Hela ensemblen känns grymt sammansvetsade, och samspelet mellan dem är utsökt. Skämten och ordvitsarna sitter som gjutna och alla tycks vara i perfekt synk. Fortfarande är det Matthew Perry som i Chandlers uppenbarelse har de vassaste och mest ”punchliniga” replikerna. Nu börjar dock även Phoebe (Lisa Kudrow) att trycka in en och annan skön fullpoängare. Hon gör Phoebe´s dum-stämpel till mer charm än någonsin, vilket är svårt att värja sig mot.

Störst fokus i början av säsongen på Ross och Rachel, men manusförfattarna har mörka stunder i antågande för vårt kärlekspar. Fnurra och svartsjuka leder snart till separation, och därmed också inom kort till en av seriens mest långlivade och stående skämt; ”We were on a BREAK!!!” David Schwimmer och Jennifer Aniston som vanligt rejält samspelta och det finns skön magi mellan dem. Även när de är bittra mot varandra.

Courtney Cox´ Monica försöker i början av säsongen komma över Richard (Tom Selleck), vilket går sådär…och snart är den gode Magnum-mannen tillbaka för ett par avsnitts gästspel. Phoebe börjar alltmer forska efter sin släkt och ett antal avsnitt ägnas åt hennes familjehistoria. Nu dyker också hennes halvbror upp (Giovanni Ribisi), med misstänkt samma långsamma slutledningsförmåga som Phoebe. Inget snack om släktskapet där.

Chandler och Joey kör på med sin grabbiga stil, men Chandler får också lite problem i den här säsongen då han har väldiga besvär att värja sig mot påfrestande Janice (Maggie Wheeler) …..hon med den gälla rösten och skrattet ni vet. Matt LeBlanc´s Joey är möjligen den mest sorglöse av dem alla i den här säsongen….men till slut får även han känna på kärlekens och känslornas märkliga turer. Det är rappt och roligt. Varje halvtimme går i ett rasande tempo, vilket måste vara ett bra betyg. Överlag inga saggiga episoder alls, vissa dock hysteriskt roligare än andra. Det finns en hög lägstanivå på hela produktionen under detta tredje år. Som om Vännerna egentligen skulle kunna komma undan med vad som helst. Bra spridning på varje karaktärs egen utveckling. Nu börjar man också djuploda in Monicas besatthet vad gäller ordning och reda. Skillnaden mellan henne och Rachel´s läggning för det mer kaosaktiga och oordning firar stora triumfer i tjejernas lägenhet, den naturliga samlingsplatsen för alla. Men visst hänger man nu också betydligt mer i Joeys och Chandlers krypin…?
Så är känslan iaf.

Bland säsongens pärlor hittas Thanksgiving-avsnittet när gänget ska spela football i väntan på att maten ska bli klar. Här kommer syskonen Gellers vansinniga tävlingshumör fram på det mindre smickrande sättet. Avsnittet när Chandler blir stupfull och hånglar med en av Joeys sju (!) systrar..och sedan inte minns vilken..tillhör också en av höjdpunkterna. Liksom när Ross förtvivlat försöker få alla att sätta fart för att de ska hinna till ett evenemang på hans jobb.

Som vanligt dyker en och annan stjärna upp som gästskådis under säsongen. Förutom ovan nämnde Selleck får vi denna gång bl.a. Sherilyn Fenn som het dejt med träben (!), Jon Favreau som svinrik it-miljonär, Ben Stiller som synnerligen otrevlig dejt åt Rachel, Billy Crystal och Robin Williams som två förvirrade besökare på Central Perk. I den här säsongen dyker också Teri Garr upp för första gången som Phoebe´s biologiska mamma.

Kan man sina Vänner vid det här laget vet man vad som väntar under säsongen. Högt och lågt blandas friskt, men karaktärernas vänskap står naturligtvis alltid i fokus. Hur galet det än tycks bli. Rachel och Ross´ relationsproblem återkommer ständigt under säsongen, dock utan att det känns segdraget eller upprepande. Naturligtvis ett smart drag av manusförfattarna, då ett ”stabilt” förhållande säkerligen skulle vara alltför ”trist” att hitta tv-komedi i. Nu får istället både Schwimmer och Aniston tillfälle att visa att de mitt i all humor även kan visa upp känslor och frustration på ett ganska trovärdigt sätt. Som skådisar växer de båda enormt under den här säsongen tycker jag.

Överlag är det fortfarande väldigt svårt att inte trivas i sällskapet hos Vännerna. Än så länge bra fräschör på skämten, i vissa lägen vågar man sig till och med ut på lite under-bältet-tunn-is som kanske inte annars är jättevanligt i sitcoms ämnade för bästa slot-tiden i tablån. Förutom hos britterna då förstås, som är mästare på just sådan humor.

Säsong 3 bjuder således in till en stabil och helgjuten upplevelse. Är man av någon anledning förstagångstittare och helt har missat de två första omgångarna, ska detta inte vara något större problem. Här flyter man lätt in vännernas vardag! Framför allt känns den här säsongen fortfarande vital och frisk. Skämten och manusutvecklingen visar inga tecken på att upprepa sig. Vilket känns oerhört viktigt i sitcoms över flera säsonger. Lägg till detta en säsongsavslutning som blir en liten cliffhanger!

Här finns kanske inget extraordinärt. Mer tryggt och behagligt bekant.

Mot säsong 4!

stabila Vänner i säsong 3!