Zack and Miri Make a Porno (2008)

zack_poster Välsmakande god liten karamell av Kevin Smith.
Zack (Seth Rogen) och Miri (Elisabeth Banks) är kompisar och delar en lägenhet ihop. Vardagen är sådär lagom crappig med lågavlönade jobb och räkningar som hopar sig. De är liksom kompisarna från plugget som aldrig tog sig nånstans, blev nånting.

Lösningen på de ekonomiska problemen blir att skriva och spela in en porrfilm!
Lysande tänkt tycker paret. Porr säljer ALLTID och hur svårt kan det vara att göra videoporr!? Om de så måste ligga med varandra framför kameran, men vadå…det är ju bara ett jobb. Vänskapen rubbas väl inte för det? Yeah right…Lite fräckare och lite mer tuffare humor än…säg..Sex Tape.zack_pic

Smith skrev enligt nätskvallret rollen som Zack direkt för Rogen, och hade denne tackat nej så hade Smith skrotat projektet. Nu gjorde trevligt nog inte Rogen det, och därför blir det en stunds skön humor och en godhjärtad romantisk story under alla sexskämt. Banks och Rogen har en mysig kemi mellan sig som går genom rutan. Bland knaskompisarna som vill göra videosex nattetid i coffee-shopen där Zack jobbar hittas bla Craig Robinson och verkliga porrveteranen Traci Lords som den inhyrda ”Bubbles”. Kul cameo av Lords som driver med sig själv och sin gamla genre.

En myspysrulle med gott hjärta. Alla som inte tror att Rogen och Banks får ihop det (lägg av, det är väl ingen spolier!) räcker upp  en hand!
Tänkte väl det.
Förväntad utgång, men kul resa dit.

Nightcrawler (2014)

00012_NC_posterHär kan vi snacka om en av årets största snubbningar, när Oscarsjuryn 2015 nästan HELT valde att se åt andra hållet. 1 ynka nominering (för originalmanus) fick filmen med sig. Alldeles för lite! Morr!

Har Jake Gyllenhaal varit bättre!? Som den udda och obehagligt inåtvände Louis Bloom lever han ett ensamt liv i Los Angeles. Ett nattens L.A. Han märker av en slump att det finns en slags bisarr marknad för att fånga snabba nyheter på film. Helst olyckor eller incidenter. Att snabbt vara på platsen för att filma, för att sedan sälja materialet olika tv-stationer. Desto obehagligare, desto bättre. Hey, mer tittarsiffror för kanalen!

Dan Gilroy, mannen bakom dagens alster, sätter en sjuk individ i centrum och låter liksom bara händelserna utvecklas. Bloom inser att han har talang, skaffar sig utrustning och de rätta kontakterna via den framgångstörstande veteranen Nina (Rene Russo) som behöver lite framgång till sin lokala tv-station. Snart är Bloom´s bilder liite obehagligare, liite närmare och liite intimare än andras från diverse olycks- och brottsplatser. Inget som skulle platsa i vårt Aktuellt eller Rapport, helt klart.

Var går gränsen mellan etik, moral och sunt förnuft? Kärnfrågan i filmen? Bloom verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget, och än värre blir det när han inser att han till och med kan vara en del av nyheten. Den stigen, den mörkaste av dem alla, är den man naturligtvis ska hålla sig borta från. Om man är vettig. Det är nu inte denne obehaglige Bloom för fem öre. Hans introverta sätt skapar också ofrivillig (?) humor i filmen, och ibland blir det svart komedi, satir, av det hela. Men precis när man sitter där och tänker att ”vilken lustig stolle han är den där dåren ändå”…fastnar skrattet i halsen och den kalla känslan smyger sig på mig. Jag vrider mig lite och inser att Bloom är en sån där tjomme som är helt oberäknelig och helt utan samvete eller ånger. En tvättäkta dåre i miniformat som sannerligen aldrig borde ha fått hålla i en kamera. Eller kanske ens gå lös i samhället. Och samtidigt blir det en sorts konstig historia om att uppfinningsrikedom och entreprenörskap KAN betala sig på de mest bisarra sätt. Ska man då istället se Bloom som en eldsjäl, en finurlig typ som vet att skapa sin egen framgång? Filmen är naturligtvis en skarp satir över tillståndet i vår digitala värld och regissör Gilroy, tillika manusman här, ställer frågorna vi kanske inte alltid vill ta ställning till.

K72A5164.CR2

vampyr eller nyhetsjägare?

Gyllenhaal är fenomenalt bra i sin roll! Mager och nedbantad med ett ihåligt ansikte. Han har ett lågmält men auktoritärt sätt att förhålla sig till sin nya chans. En driftig typ mitt i alla galenskaper. Gyllenhaal borde haft en nominering, basta!. Rene Russo, veteranen, är stabil. HENNES pondus och öga för vad som säljer i nyhetsväg får sig ganska snart en rejäl känga av den lurige Bloom. Hon hamnar i ett mentalt underläge som hon inte kan (vill) ta sig ur. De två blir som ett par som uppenbarligen behöver varandra i en sorts märklig beroendeställning.

Gilroy (japp, brorsa till Tony) visar upp ett nattligt Los Angeles som kanske aldrig har sett snyggare ut. Får vi gå tillbaka till Heat, eller möjligen inledningen på Drive för att hitta något liknande? Den svarta, ändå upplysta natten i en märklig stad. Mycket suggestivt. En värld där nyhetsbilder, ju snaskigare desto bättre, frodas och jagas. Bloom´s galna irrfärder kommer naturligtvis förr eller senare att leda till besvärligheter, och gör det. Effekterna av det är både hemska och ett prov på dåren Bloom´s talanger på att lösa, alternativt se möjligheter, på problem.

En mycket underhållande film, trots sin svärta. Rullen fångar obehag, lite spänning och ställer frågorna om vart vi är på väg i detta snabbmatande samhälle där fixarna för vårt välbefinnande och behag snart inte verkar ha några gränser, Är Rene Russo´s Nina en sorts känsloskadad ”domare” över den aldrig sinande informationen i slasktratten?
Och galningen Bloom dess provider? Hu!

Grizzly (2014)

grizzly_postera.k.a. ”Red Machine

Vildmarksaction av det mer banala slaget…MEN…håll i dig…satans UNDERHÅLLANDE! Trots sin något slitna populistiska ripoff-titel. Bear (hahaha!) with me now…det här är inget man kommer att djuploda i historieböckerna efter i framtiden. Det är standardprotocol 1A i Hollywoods manusfabrik. Inget nytt där under den gamla solen således. Absolut inte.

Det är istället i utförandet godsakerna tas hem. Vi får en blandning av..tja..ehh…Hajen och Skjut för att döda! Låter det helknäppt?
Skit i det. Låt istället storyn i all sin spånighet underhålla och förtjusa. Den för mig okände regissören David Hackl (som tydligen ansvarat för ett par Saw-rullar) har bra koll på skogen och personerna som kutar runt däri. Plus en skådespelande grizzlybjörn (eller är det en kodiakbjörn?), med meriter från både Into the Wild och GoT, som går under artistnamnet Bart the Bear. Bara en sån sak!

Okej, vi får svarta fåret Rowan (James Marsden) som återvänder till sin hembygd i Alaska. Han har ett mission, en mystisk tjänst han lovat att utföra. Givetvis finns brorsan Beckett (Thomas Jane) kvar i den lilla staden som polis, och den som alltid klandrat lillebror för sina val i livet. Samtidigt händer gruesome things ute i skogen. Såväl tjuvjägare som skogsavverkningsfolk åker på dyngspö av en jättelik grizzlynalle the nasty way. Blod, inälvor och kroppsdelar som flyger runt. Nallen gillar väl helt enkelt inte hur människan misshandlar den dyrbara naturen! Eller är han bara en skogstokig filmbest? Lägg till detta Beckett´s naturfotograferande fru (Piper Perabo) som dessutom är döv (oh yes..), och polischefen Sully (en sliten Scott Glenn) som mörkar ett och annat. Alla ska de mötas i den täta skogen, där familjerelationer och gamla synder SÅKLART ska gås igenom också! Rowan får till och med chansen till flirt med tjejpolisen Kaley (Michaela McManus) som också hängt på ut i spenaten.

grizzly_pic

en lirare som sannerligen inte sover!

Mitt i all denna klyschiga tillvaro döljer sig dock en fartig och mycket underhållande story! Det är badguys som ska kollas upp, folk som har försvunnit ska hämtas hem. Det är mycket smyg-smyg och det gäller att se upp för Bart the Bear som ljudlöst kan komma flygande som en oljad blixt genom skogen när man minst anar det! Trovärdigt? Äsch, skit i det. När det görs så pass underhållande kan jag lätt se genom fingrarna på alla slitna grepp som används. Filmen är egentligen en enda hopskarvad kopia av årtiondens djurskräck och lökiga substories. Men småspännande mest hela tiden!

Det bästa med filmen; Billy Bob Thornton dyker upp som jägare och superduperexpert på grizzlys-gone-rouge! The go-to-man när det kärvar. Givetvis är han illa omtyckt av de flesta och ses som en konstig kuf (”kapten Quint” någon….?). Billy Bob äger förstås varenda scen han är med i och så är det väl bra med det! Nä, tro inte att du ska få se nåt nytt i genren. Njut istället av hur fräsigt det är gjort. Och spännande! Ända in till slutet! Rullen lyckas med konststycket att hålla liv i hela den ostiga historien utan att skämmas för sig. Friskt agerat av alla inblandade, plus Bart! Det sparsamma användandet av CGI blir också ett plus i kanten då det blir en skön old school-känsla över actionbiten, som trots detta känns fräckt modern.

Perfekt helgunderhållning, själv satt jag nästan och hoppade av spänning, ja…HOPPADE gott folk!
Jag skäms inte för att erkänna det. Kanske var jag lite lagom påverkad efter ett gäng mycket goda lördagspilsner? Nä, det tror jag inte. Filmen har helt enkelt….”det”!
Och ibland räcker det långt. Oohh så långt.

återtitten: Runaway Train (1985)

1985-runaway-train-poster1Återtitten på dagens rulle är lite som att vara med på en hisnande färd tillbaka till ett årtionde då filmernas manus och flow inte alltid var helt vattentäta.

Att 80-talet hade lite svårt med nyanserna och den subtila stilen, den som vi idag tar för givet på film, känns också plötsligt väldigt påtagligt här. De små gesternas klubb var inget som varken regissören Andrei Konchalovsky eller huvudpersonen Manny (Jon Voight) ville tillhöra. Ändå var filmen faktiskt nominerad till 3 (!) Oscars, bla för bästa roll på just Voight.

Nu känns storyn ganska härjad av åren som gått. Den lider av en svår 80-talsvibb som man inte skojar bort.Vad tyckte jag när jag såg den första gången? Vet inte, kommer inte ihåg. Är det ett dåligt tecken?

En bister historia om fångarna (Voight) och Buck (Eric Roberts) som rymmer från ett badass-fängelse i Alaskas vildmarker, bara för att hamna på ett tåg som plötsligt blir förarlöst och därmed rusar mot sin undergång. Lägg till detta en hispig och överspelande Rebecca De Mornay som järnvägsarbetaren Sara som också är fast på det skenande tåget,
Är detta en förövning till Unstoppable? Ja kanske. Den inte så påkostade varianten.

Voight blir lite för stirrig, Roberts har lite för vita tänder och för mycket motormouth för att föreställa trovärdig fånge och De Mornay blir lite för teatralisk för att jag ska köpa grejen fullt ut. I vissa lägen är dialogen rakt av rena skämtet och överspelen haglar. Men på ett konstigt sätt klarar sig filmen in i mål utan att kantra helt.
Actionsekvenserna på tåget är lite fattigmansversion av nämnda Unstoppable men ganska acceptabla…och nånstans vill man som vanligt veta hur storys som denna ska sluta. Om man nu inte vet det alltså.
Finalen är klart godkänt där regissören kunde tagit den bombastiska vägen, men väljer att köra det aningens nedskalat de sista skälvande minuterna.

Som sagt, hos mig lider den tidens tand rätt hårt…men den har…nåt. Som gjorde att jag ville se om den.
Nu är det gjort. Klart slut.

 

The Judge (2014)

Damn, vad jag gillar Robert Downey Jr.
Han har en karisma, en närvaro, en aura som alltid är intressant och oberäknelig. Att snubben har sina mörka år bakom sig, med drogproblem och annat skit, är väl för väl. Nu är det dags att skörda hem framgångar på en stor talang istället.

Här en bit från den ytligare Stark-figuren hos Marvel.
Hank Palmer (Downey) är en sån där sliskig försvarsdvokat man vänder sig till om man vill ha resultat. Skitsamma om det är moralisk rätt eller inte.
Palmers bästa vänner är framgång och pengar. Priset är ett äktenskap som håller på att gå åt skogen, en dotter han ser för lite av, plus ett förflutet med uppväxt i den lilla lantishålan han gör allt för att förtränga.

Ett oväntat samtal från hemstaden och beskedet att hans mamma gått bort kommer dock att ändra på det mesta i Palmers tillvaro.

Tillbaka i hemstaden blir det till att konfrontera det förflutna. Där finns bröderna Glen (Vincent D´Onofrio) och Dale (Jeremy Strong), de som blev kvar…men framför allt pappan Joseph (Robert Duvall), traktens obestridlige lagman och domare. En auktoritet som man gör bäst i att inte komma ihop sig med. Hank planerar att bara stanna över begravningen och inte gå in clinch med det buttre fadern, men det skiter sig såklart. Att de två har en beef av nåt slag med varandra är uppenbart. Inte blir det bättre av att den gamle domaren plötsligt blir anklagad för mord! Precis när Hank skulle lämna sitt förflutna bakom sig än en gång.
Blod är nu som bekant tjockare än vatten och Hank får snart tillfälle att utöva sitt yrke när det gäller att rentvå fadern. Om han nu är oskyldig…?

den gamle lagvrängaren vs den yngre

Dagens regissör, David Dobkin, har tidigare mest satsat på lättviktigt i komedifacket (Wedding Crashers, Shanghai Knights) men slår här på stortrumman med ansträngda familjerelationer, drama, ånger och botgörelser. Spelet står mest mellan Downey Jr. och Duvall när det gäller son/far-konflikter. Gamla hemligheter luftas och rådbråkas. Varför lämnade Hank sin familj? Vad handlar konflikten med fadern om? Och vad har gamle Joseph för demoner han behöver möta?

Är det en thriller? Nja, mer ett drama, en murrig story om att hantera familjen, minnen, händelser och grejer som man liksom inte bara sopar under mattan sådär. Duvall spelar som vanligt mästerligt och den gamle räven har ett par makalöst bra scener där han lämnar ut sig fullständigt. Downey Jr. matchar honom mycket bra. Han behöver sådana här allvarligare roller då och då för att verkligen få visa vilken jäkla bra skådis han är! Alltid underskattade Vincent D´Onofrio gör också bra ifrån sig som den lite plågade storebrodern. Han som blev kvar i den lilla staden och fick hantera familjen som Hank lämnade. Alltid sevärda (med för lite speltid!) Vera Farmiga gör en gammal flickvän till Hank och Billy Bob Thornton dyker upp som slimmad och ganska profillös åklagare när det drar ihop sig. Men det är väl så det ska vara här. Fokus ligger på Duvall och Downey Jr.

En mycket bra film blir det också.
Om konsten att försonas och förlåta. Storyn växer allteftersom detaljer ur det förflutna dyker upp även för mig som tittar.
Mixen av familjedrama och lite rättegångsthriller gör sig riktigt bra i det här formatet. Engagerande ända in till eftertexterna!

The Theory of Everything (2014)

001_TOE_posterAv en händelse, fast det nästan ser ut som en tanke, går det bara ett antal timmar från det att jag ser Eddie Redmayne briljera som Stephen Hawking till att han kliver upp på scen och tar emot sin Oscarsgubbe i februari 2015. Tajming!

BOATS förpliktar alltid, liksom de rör sig i lömska vatten. Vad ska man ta med, vad ska utelämnas? Hur mycket av verkligheten måste förvanskas av olika orsaker? I det här fallet har naturlig hjälp kommit från Hawkings första fru, Jane, som skrev en bok vilken ligger som grund här.

Vi får följa den lite blyge unge studenten Stephen, hur han träffar Jane i 60-talets Cambridge. Hawking när samtidigt drömmar om att kunna förklara universum och allt. Typ. Helst med en formel. Idéer stöts och blöts och romantiken verkar gå som på räls. Redmayne och Felicity Jones passar smutt som paret. Jag trivs med att titta på dem. Bra kemi. Och så då den där hemska sjukdomen som kommer och lägger sig i. Jane stannar vid Hawkings sida och mycket av berättelsen härifrån utgår från hennes sätt att se på livet. Vardag som fest med en partner fast i sin sjukdom. Och åren som går.

Nätskvallret gör gällande att den verklige Hawking var så nöjd med Redmaynes porträtt att han påstår att det var som att verkligen se sig själv sitta i rullstolen och väsa repliker! Jag gillar Redmayne, han har ett easy sätt till sina roller. Här blir det en utmaning som heter duga, men skådisen fångar mycket bra det positiva lynne som Hawking verkar besitta. Han glänser förstås i rollen och går in för den stenhårt. Vilket betalar sig.

Kanske är det dock Jones i rollen som hustrun Jane som är den verkliga huvudpersonen i filmen? Trots att strålkastarljuset tycks skina mest på geniet som sitter fjättrad i sin stol.
Allt som Jane får ge upp för att kunna finnas vid sin mans sida. Riktig kärlek kan betvinga det mesta, men i parets udda situation är det ofrånkomligt att Jane till slut börjar sakna sådant som känns viktigt för henne. Både mentalt och sinnligt. Filmen går dock aldrig ned sig i någon sorts gritty lömsk lökighet, den håller sig på rätt sida. Känslan och helheten jag får är att filmen känns…värdig. På ett bra och seriöst sätt. Regissören James Marsh (Red Riding 1980) tutar inte i alla basuner. Tack för det.

TOE4

stjärnorna väntar dem…eller nåt jobbigare.

Liksom i The Imitation Game är det mycket dåtid, mycket engelskt och mycket stabilt tillverkat filmgodis. BOATS KAN bli påfrestande och sötsliskiga när DEN sidan får lite för mycket utrymme, men det händer aldrig här. Rullen balanserar hela tiden på en sorts sansad linje och håller sig stadigt i. Inte så att det blir präktigt. Mer som att parets ganska märkliga resa tillsammans faktiskt känns helt igenom trovärdig.

Eddie Redmayne kan gotta sig ett bra tag i glansen från guldskimret som guldgubben avger. Han behöver inte skämmas för sitt pris. Möjligen kan man raljera lite över att Oscarsjuryn KAN ha en tendens att falla för lyten som ska återges på film (kanske politiskt inkorrekt att tycka så…men det är känslan.) Men som sagt, Redmayne behöver inte be om ursäkt för det han åstadkommer. Bästa betyget som sagt då kanske från Hawking själv. Felicity Jones är också mycket bra i sin återhållsamma sorg. Naturligtvis blev hon också Oscarsnominerad.

Det är en högst trivsam film, trots sitt kanske jobbiga ämne, och känns lite som en feelgood-rulle. Inte asbra. Men stabilt trivsam med två mycket passande huvudrollsinnehavare. Vi får väl också tacka manusmannen Anthony McCarten som lyckades övertala Jane Hawking att gå med på en filmversion av boken.

En sevärd film.

 

 

Whiplash (2014)

I Fame-världen fick man betala med ”blod, svett och tårar” om man ville komma nånstans. Och så kunde man ju alltid gå till de förstående lärarna som i parti och minut hade visdomsord att strö omkring sig. Den amerikanska drömmen var alltid lite extra sockersötad hos Miss Grant, Mr Shorofsky och allt vad de hette på musikskolan i New York (du kan väl din Fame!?!)

Här är det andra bullar. Tillvaron anno 2014 kräver att man lägger till Smärta och Besatthet i receptet ovan. Varför inte krydda med en aning Fanatism också? Unge Andrew (Miles Teller) har bestämt sig för att bli sin tids Buddy Rich, en batterist, en skinnplågare, utan dess like. Helt enkelt bäst i världen på jazztrummor, Hur blir man det? Jo, genom att TRUMMA som om det inte fanns en morgondag. Öva, öva, öva. På det fiktiva (?) musikkonservatoriet Shaffer i New York får han gott om tillfälle att göra just detta. Samt försöka ta chansen att komma med i den legendariske musikmentorn Fletchers proffsiga skoljazzorkester (känn på det gamla ordet!). En fjäder i hatten för den som finner nåd inför Fletchers kritiska öra.

När så chansen kommer gäller det att förvalta sitt pund ordentligt. Fletcher (J.K. Simmons) är nämligen inte vilken lyhörd average musikprofessor som helst. Snarare en bängskalle, en mobbare, en taskig jävel som kräver ALLT av sin adept. Och inte ens det räcker! Uttrycket ”bra jobbat” finns inte i Fletchers värld! Vilken galning! Och vilket skådespel av ständige birollsinnehavaren Simmons! Är detta hans biljett in i finrummet? Jag hoppas. God sparring kommer från Miles Teller som ger besattheten att vilja bäst ett nytt ansikte. Teller tar sig genom värsta klyschorna och blir en person att känna med och för…OCH… emot! Utan att tveka tycks han beredd att offra privatliv, kärlek och relation till familj för att finna nåd hos den despotiske Simmons, och framför allt nå fram till sitt mål.

Det trummas utav helvete i denna film, och nånstans känns det som att det inte är av en slump just trummor som gäller. Kraften, ursinnet, detaljerna i konsten att traktera detta instrument….det löper så rätt i linje med vad som utspelas i sinnet mellan Fletcher och Andrew. Det finns drösvis av lysande scener här mest hela tiden. Sättet Fletcher domderar sitt jazzband genom att bara röra ett finger, en hand, höja en arm…helvete…bara spänna blicken i en stackars elev. Maffigt! Skådespeleri på hög nivå!

jazz-diktatorn talar om var trumpinnarna lämpligen kan stoppas

Att Fletcher är en tok, kanske en psykopat, känns plötsligt allt klarare. I hans värld finns inga normala, kännande, individer. Bara kalla, hårda, perfektionister…? Ändå finns en fin scen med Fletcher på en liten jazzklubb där han sitter bakom ett piano och leker, smeker, fram ett lugn med milda toner. Perfekt fångat av en till synes timid Simmons där och då. Är Andrew villig att gå hela vägen? Och är det värt smärtan? Som kommer på ett antal obehagliga sätt ju mer Andrew är villig att offra sig.

Om Fletcher är filmens ”Yoda-gone-bad” blir Andrew dess twistade ” Luke”. En ung man vi känner för, lider med när det skiter sig. Han vill ju bara spela the drums för bövelen! Och få må bra när han jagar sin dröm. En jakt som förr eller senare kanske också kommer att leda honom in på den mörka väg Fletcher tycks förespråka. Har de två mer gemensamt än vi ser?

Filmens sista typ tjugo minuter är fantastiska. Jag sitter knäpptyst, mitt sinne på helspänn, jag följer varenda liten detalj som händer. Det är jobbigt och andlöst spännande. Ja precis, SPÄNNANDE!! En sorts duell mellan en sinister Fletcher som spelar ut sitt sista kort och en Andrew som tänker övervinna sin fruktan.
Att se en kille plåga ett trumset! Värt hela speltiden! Yaj!

Manusmannen och regissören Damien Chazelle ger mig något jag tar in och processar i mina sinnen.
En upplevelse, en galen berättelse, en lysande berättelse! En film jag kan gå tillbaka och tänka på med jämna mellanrum. OCH, konstaterar samtidigt att jazzmusik i storbandsform kan vara för jäkla gött att lyssna på! Stämning!

Jisses vilket drama! Se omedelbart om du missat! Synnerligen bra skit detta!!

 

No One Lives (2012)

no_one_lives_posterUnder avdelningen ”filmer med handling där plötsligt inget är som det verkar från början” kan vi nu stoppa in denna rulle också. Och inte utan att jag sitter och småförtjusas en aning.

Ett ungt par på vägen genom natten i en flashig bil, med släp. Flytt på gång?
Obligatoriskt stopp på sedvanligt amerikanskt motell längs vägen. Konstig feeling på paret. Ett restaurangbesök senare drar det ihop sig till trubbel. Att stöta ihop med traktens lokala hillbilly-badass-rånartyper var ju inte direkt planerat.

MEN, tror man sig nu kunna denna klyschiga berättelse om att badassen minsann får en överman de inte räknat med….har man både rätt…och fel! Det hela tar en högst otrevlig och blodig vändning och filmens titel gör sannerligen skäl för namnet. Också ännu ett bevis på att det går att få till bra grejer på shoestring-budgetar.

Till synes tunn story måhända, men effektivt utfört och därför känns den helt okej, lite bra faktiskt. Den första lilla twisten är snygg och sätter liksom agendan för resten av rullen. Affischnamnet nummer ett är Luke Evans (Dracula Untold), och han gör precis vad han ska. No more, no less. Och, det räcker gott i den här olustiga historien.

no_one_pic

varför så dystra?

Snabb rulle med våldsamma och riktigt snaskiga effekter. Inte den vanligaste av one-man-army-rullar man sett.
Vilket förhöjer tjusningen här upp till en illa leende betygstrea.

Flmr vs Filmåret 1995!

1995.Vad var störst då? 1995

Troligen att jag blev pappa för andra gången såklart. På filmfronten var det som att action-dängorna liksom radade upp sig för mig. Uppblandat med lite thriller, lite drama, lite obehagligheter.

Det var också ett riktigt (bra) Hollywood-år ser jag nu. Inga independent-rullar eller europeiska allvarligare alster var ens i närheten att utmana om placeringar.
Tinseltown spände musklerna?

Mitt 1995:

***********************

10. Farväl Las Vegas

Ingen film man minns för den spektakulära handligen. Däremot kanske Nicolas Cage´s bästa stund i rampljuset? Han och Elisabeth Shue lyckades dessutom skapa karaktärer man verkligen kände med. Stark rulle.

 

 9. GoldenEye

goldeneye

Rullen som blåste liv igen i den pinsamt stagnerade Bond-serien. Pierce Brosnan kändes oerhört rätt som den nye 007! Bra fart också överlag. Ett nytänk som gick hem där och då.

 

8. Casino

casino

Ingen kan som Scorsese skapa en värld runt kriminella maffiatyper! Här inget undantag. De Niro levererar, liksom dåren Pesci. Men sånt är man ju van vid. Bäst är otippat Sharon Stone´s sorgliga skapelse. Förväntat blytungt stabilt. Om man gillar genren förstås.

 

7. Toy Story

toy story

Första bekantskapen med Woody och Buzz. Jäklars vilken grej det var med den nya tekniken! Hisnande story som bröt ny mark. Utan att det tummades på engagerande story! En av de absolut bästa produkterna från samarbetet Disney/Pixar någonsin!

 

6. De Misstänka

de misstänkta

En riktig mindbender! Mystisk och gåtfull. Mycket bra persongalleri! Bygger kanske dock framgången mest på sin twist? Men vilken twist det är å andra sidan!! Yay!!!

 

5. 12 Monkeys

12 monkeys

Terry Gilliams bästa rulle som regissör? Skönt filosofisk dyster-sci-fi av bästa märke. Bruce Willis helt rätt i rollen som sluskig tidsresenär. Och dåren Brad Pitt! Skamligt rolig som knasboll!

 

4. Braveheart

braveheart

Mel Gibson-äventyr i blockbusterformat! Som skotsk (!) frihetskämpe röjer han runt med allt och alla. Både framför och bakom kameran. Storslaget och svulstigt, som det anstår en typisk genrefilm i det här formatet!

 

3. Heat

heat

Stilen. Känslan. Staden. Vrålsnygga shootouts och en skådislista på topphumör. Pacino spelar över precis sådär som han ska! Tungt bra!


2. Apollo 13

apollo-13

Det fattar ni väl! Att för en Apollo-nörd som en annan var den här given på listan! Patriotisk och HELT rätt i dramaturgin! Som det ska vara i en Ron Howard-rulle!

 

1. Se7en

Seven

Fullständigt knockande bra thriller! Alla obehagliga undertoner! Detaljerna! The horror! Dessutom en sällsynt fullpoängare i Flmrs arkiv!

 


övrigt: 

Bubblare: Waterworld (johorå!)), Broarna i Madison County, Rött Hav, Strange Days, Die Hard – with a vengeance, Outbreak

*********

Och, självklart tar du dig en titt på vad bloggkamraterna tyckte om detta nådens år mitt i det fräsiga (?) 90-talet:

 

The Imitation Game (2014)

001_IG_posterHistorien skrivs alltid av vinnarna. Den gamla floskeln är gångbar i ur och skur. Och skriver man inte den exakta sanningen går det alltid att salta den lite. Effekten blir ju så mycket bättre. Eller?

Jag vet sannerligen nästan ingenting om mattesnillet Alan Turing, snubben som ”knäckte” Enigma-mysteriet under andra världskriget. Här är alltså filmen om honom. En BOATS i form av drama med lite…mysterie/äventyrsinslag…? Turing var en märklig sälle, det fattar jag ju rätt snabbt. Här då in med ”The Batch”, Benedict Cumberbatch, som gör honom precis så kufisk och utanför the comfort zone som man väntat sig. Cumberbatch blir en blandning av dels sin paradgubbe Sherlock och ”Sheldon” från The Big Bang Theory. Knäppt kanske, men så är känslan när jag ser Turing härja och ha sig bland de medarbetare han fått hos brittiska säkerhetstjänsten för att försöka knäcka koden till den åtråvärda tyska Enigma-maskinen under hösten 1939.

Det bästa först; rullen följer standarden för ett genomarbetat engelsk drama med detaljmiljöer och vass, ironisk, dialog (underbart när stabile Charles Dance som surmulen stabschef torrt hänvisar till Hitler som ”that chap in Germany…”!). Detta trots att regissören är hämtad från Norge (Morten Tyldum som gjorde Huvudjägarna) minsann! Rutinerat hantverk, och manuset trycker in den nödvändiga spänningen mot slutet när Turing och kamraterna kanske/kanske inte närmar sig maskinens hemlighet. Annars är det mest drama om människan Turing. The Batch spelar genuint och flawless, det enda jag kan känna är att skådisen tycks ha gjort det till sin grej att spela just konstiga kufar…kan det ligga honom i fatet i framtiden?
Desto roligare då att konstatera att Keira Knightley ÄNTLIGEN får en vettig roll. Som Turings kollega Joan får hon lite vettigt material att jobba med och gör en mycket bra insats. Hon känns trovärdig och klarar av att hoppa mellan allvar och den där underfundiga brittiska humorn. Bra gjort Keira! Dessvärre för lite speltid på henne och hon förpassas snart till en backupspelare till strebern Turing.
Stabila (och förväntade insatser) görs också av Matthew Goode, Allen Leech (Downton Abbey) och Mark Strong. Plus den ovan nämnde Dance också förstås.

gänget fattar inte ett jota av regissörens skrivna instruktioner på norska…

Det mindre bra med filmen; av någon anledning kände sig manuset tvingat att varva den vuxne Turings dilemman med de han hade som barn på internatskola. Då dras tempot och fokus ned. Varför envisas man med detta? Ska Turings beteenden ”förklaras” av hans bekymmer som barn? Måste hans utanförskap ”förklaras” via dessa rätt klyschiga scener? Vi får också ett par hopp framåt i tiden, till efter kriget i början på 50-talet, och händelser som skulle komma att påverka Turing för all framtid…och inte till det bättre. Dessa sekvenser känns i så fall mer befogade än de andra scenerna.

Under själva kodknäckeriet är det annars Turing som mest ränner runt och har sina idéer. Som den värsta skrot-Nisse skramlar han fram diverse muttrar, kugghjul och andra elektroniska mojänger och vips har han byggt sig en avkodningsmaskin! HUR EXAKT denna maskin fungerar praktiskt med alla sina processer snuddas bara vid och kanske ska det vara så. Fokus ligger ju trots allt på Turings person. Inte heller är jag person att avgöra hur pass mycket av sanningen som ligger intryckt i den här historien, och framför allt det sätt som kodkäckarna valde att hantera informationen den fick fram. Det känns som att det här är en BOATS med ganska mycket filande på kanter och hörn där man utelämnat en del fakta och praktiska detaljer, naturligtvis för att göra filmen mer tittarvänlig och dramaturgisk.

Underhållningen som bjuds är således engagerande mest hela tiden. Det är snyggt fångade detaljer och skådisarna svajar aldrig i sina roller. Mest av alla lyser förstås Cumberbatch, men hur mycket jag än älskar honom som kuf och mysterilösare både här och i Sherlock…skulle jag nog vilja se honom välja en annan väg i rollvalet då och då.

Rullen tappar en del på karusellerna, men tar hem det på gungorna. Typ.

 

Återtitten: Timmen noll (1980)

Timmen_noll_posterNostalgihjärtat slår ett extra slag när jag en kväll upptäcker att Netflix erbjuder denna gamla 80-talare. Ni vet (kanske); rullen som beskriver vad som händer när ett toppmodernt (nåja..80-talet…hrm..) hangarfartyg kastas tillbaka i tiden via nån mysko storm och hamnar precis utanför Pearl Harbor bara timmarna innan japanska flottan anfaller den 7 december 1941.

Minns att filmen var hajpad på grund av den delikata frågeställningen, vad som skulle hända om modern stridsteknik lade sig i historien?

Vad jag får 2015 är en minst sagt risig rulle, ivrigt sponsrad av amerikanska flottan som inte missade en sekund att vräka in bilder på flyg som startar och landar på hangarfartyget. En enda maffig promotionrulle för försvarsmakten med andra ord.
Hur en ung Martin Sheen kunde tacka ja till en roll här är lite oklart…karln gör ju nästan ingenting, vi får också en yngre upplaga av en stissig Kirk Douglas som bestämmer på fartyget. Storyn är faktiskt sanslöst tunn och leder inte nånstans,och känns så jäkla framkrystad att man suckar högt. Effekterna är så saggiga att jag häpnar. För att inte tala om alla snodda inklippsbilder från andra krigsrullar. Styggelse.

Jäklars alltså. Hur kunde man promota den här rullen som top notch en gång i tiden?
Och hur kunde JAG tycka den var intressant då när det begav sig?

Damn it, jag ville verkligen inte att det skulle bli en etta här.

Horrible Bosses 2 (2014)

Klart det skulle komma en uppföljare.
Givet när originalet spelade in nästan 210 miljoner dollars på investerade 35 i budget. Ännu en guldkalv som gick att tälja på med andra ord.

För att ens skapa en uppföljare som möjligen kan vara värd namnet, behövdes naturligtvis att den dynamiska (en del fördrar ”gapiga” som attribut) trion Kurt (Jason Sudeikis), Dale (Charlie Day) och Nick (Jason Bateman) återvände i sina roller.

Vilket de alltså gjort. Livet känns kanske lite lättare sedan förra filmen, knasbollarna har fått span på en idé som kan göra dem ekonomiskt oberoende i framtiden och framför allt…låter slippa dem ha galna chefer som bestämmer. Nu gäller det bara att skaffa investerare. Kanske till synes gemytlige affärskostymen Bert Hanson (Christoph Waltz) och hans odrägliga son Rex (Chris Pine) kan göra framtiden ljus?

Fel. Superduperfel! Hale Hanson blåser våra tre vänner så det står härliga till och ruinens brant närmar sig hotfullt. Då kommer hjälp och möjlighet från oväntat håll…

Jaja, det är naturligtvis till att mjölka det redan inhamrade konceptet ännu lite mer.
Men gillade man nu första filmens galna infall och den respektlösa underlivshumorn finns rätt mycket att flabba åt här också. Producenterna är ju inte dummare än att de fortsätter på samma väg, och varför inte vrida det ytterligare lite mot sjuk knasspektakelhumor…som sannerligen inte passar alla ska erkännas. Bateman, Sudeikis och Day fortsätter som misslyckade nav vilka filmens story får kretsa runt. Nytt blod behövs sen förra galenskaperna och då passar det ganska kul med dryge Waltz som ful filur (dock för lite speltid på honom!), för att inte tala om charmören Pine som verkligen får spela över….och ut…av sitt register. Pine är riktigt rolig, nästan så att han gör narr av sin egen status som bildskön skådis.

vad kan gå fel med deras idé….liksom?

Saknar man stenhårde Kevin Spacey här i början behöver man inte bli besviken. Naturligtvis tar den känslokalle ex-chefen chansen att förödmjuka den stackars trion på bästa sätt. Att han sitter i finkan hindrar honom inte nämnvärt. Självklart är Spacey skohornad in i manuset för att kopplingen till förra rullen ska bli än mer märkbar, men det gör inte mig nåt. Jag skrattar lika gott ändå åt Spaceys brutala dissarstil de få minuter han finns med. Liksom jag gör åt underbara Jennifer Aniston, den sexgalna tandläkaren remember? Såklart att hon dyker upp igen, kanske brutalt snuskigare än någonsin! Måste vara en drömroll för Aniston. Tjo!

I övrigt inga nymodigheter att rapportera om. Filmen kör på i redan plöjda spår och tar ut svängarna ännu lite mer. Humorn är lite gapigare, lite larvigare, lite snuskigare men faktiskt lika rolig och ibland lika frisk som i första rullen. Om man gillar den här typen av humor förstås. Inte ofta en humor-uppföljare är nästan lika bra som originalet…? Till och med fixaren Motherfucker Jones (Jamie Foxx) får hoppa in ett par minuter och lyckas än en gång briljera med sin urusla förmåga att förhandla! Jag flabbar högt. Förlåt så hemskt mycket då.

Således ganska stjärnspäckat här och alla spelar över lagom ansträngt.
Den mest sansade av dem alla verkar vara Jason Bateman, men hans tålamod sätts på prov mer än en gång kan man lugnt säga.
Den perfekta fredagsrullen när man bara vill skratta och inte behöva tänka så mycket?

Birdman (2014)

birdman_posterSkrev mexikanske  Alejandro González Iñárritu dagens rulle med huvudrollsinnehavaren Michael Keaton i tankarna? Ett sammanträffande som nästan ser ut som en avsiktlig händelse om du frågar mig.

Regissören och manusmannen leker fram en story som man kanske inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Komedi eller allvar? Eller tragik med svart humor? Å andra sidan är det väl kanske inte så jäkla viktigt att man har koll på det heller. Så länge storyn och filmen gör vad den ska, underhåller.

Keaton är Riggan, en gammal avdankad Hollywood-skådis som en gång i tiden var supehjälten Birdman (!) på film…och i ett par olyckliga uppföljare. Nu vill Riggan på nåt sätt ta sig tillbaka in i rampljuset igen. Varför inte hyra en teater på Broadway i New York och där sätta upp en gammal pjäs med sig själv i huvudrollen? Smart tänkt, eller bara oerhört dumdristigt? Lite både och kanske.

Problem när det närmar sig premiären och Riggan tvingas hyra in egocentriske skådisen Mike (Edward Norton), en ökänd aktör som anses vara svår att jobba med.
Redan här lite metaroligt då ju just Norton dras med  samma rykte i filmbranschen. Upplagt för konflikter och tjabbel, drama och allmän hysteri. Förutom dåren Mike rör sig skådisen Lesley (Naomi Watts) och Riggans producentpartner, den hårt prövade Jake (Zach Galifianakis), också i de murriga korridorerna i teaterns inre. Lägg till detta Riggans vuxna dotter Sam (Emma Stone) som fungerar som hans assistent…eller nåt.

En av Riggans egenheter är att han ofta pratar med sitt alter ego Birdman i pressade lägen (otroligt underhållande då Birdman-figuren väser precis som Keaton gjorde när han var läderlappen på 90-talet!), och man börjar så smått undra vart regissören vill ta den här mustiga historien? Ser han det bara som en stunds terapeutiskt skojeri om våra självkänslor och tillkortakommanden, eller är meningen att vi ska se igenom tramserierna och skåda allvaret bakom? Är Riggan en tragisk figur som för länge sedan förlorat ”spelet” mot den branschen han jobbat i?

Vill man så går det att se nästan vad som helst i rullen. Vill man bara njuta av knasigheterna som sker i bild så går det också. Iñárritu har dessutom lekt med mediet och fotat rullen så att man får känslan att allt är gjort i en enda oavbruten tagning. Erkänt officiellt fusk, men stilen fungerar finurligt bra och jag ger regissören cred för detta. Liksom jag gör till Keaton. Detta är naturligtvis hans rulle helt och hållet! Svårt att inte se hur Riggan inte skulle vara Keaton i verkliga livet. Kanske Keaton spelar så jädrans bra här…för att han är sig själv?

läderlappen vs kalsippmannen!

De andra skådisarna trummar på i behaglig takt, men fokuset finns hela tiden på Keaton. Många höjer glaset för duktiga Emma Stone här, men jag tycker nog inte att hon sticker ut så speciellt som det gjorts gällande. En stabil insats är det. No more no less. Att Norton är bra som tusan visste man ju redan. Här får han några minuter då och då att visa sin irrationella komiska förmåga. Galifianakis är aningens nedskruvad och framstår kanske som den vettigaste och lugnaste i sällskapet.

Möjligen har en del problem med den här rullen. Aningens svårdefinierad som den är. Med ett galet soundtrack också! Hysterisk vettvillig….jazz (?) som bakgrundsmatta till det övriga ljudet. Själv tycker jag dock att det bara förstärker den märkliga känsla som ligger över hela filmen. Kanske jag väljer att förtjusas av den för att jag inte riktigt förstår den?

Prisad och hyllad, ibland kanske liiite för mycket…den är (såklart) som bäst innan den ska slå an den obligatoriska (synliga) allvarliga strängen mot slutet…men nog är det en friskt berättad rulle som ingen filmälskare bör missa. Extra plus från mig för det märkliga visuella sättet den berättas på.
Bryter ramarna lite på ett störigt….underhållande sätt.

 

Escape from Tomorrow (2013)

Escape_posterStackars Jim. Sista dagen på semestern vid maffiga Disney World ihop med familjen, och han får reda på att han fått sparken från sitt jobb. Han säger dock inget till frun Emily, och snart är de på väg till The Magic Kingdom med sina två barn för en sista dag bland attraktionerna.
Och vilken dag det kommer att bli.

Är den här filmen mest känd för att den är filmad gerilla-style, i hemlighet inne på Disneys domäner? Kanske. Ibland har jag dock svårt att riktigt tro på det då vissa scener är alltför ”snygga” för att vara tagna i lönndom. Konspirationskänslan i mig sjuder…kanske det stora bolaget lät filmmakaren Randy Moore hållas? All uppmärksamhet är väl bra reklam. Eller?
Vad är då detta för film egentligen? Tja, fan vet om man ska vara ärlig. En mycket konstig blandning av något som David Lynch och typ Terry Gilliam skulle kunna ha kokat ihop på fyllan. Bara för att de var förbannade på Disneys smetighet. Eller nåt.

Trots den märkligt konstiga handlingen ligger det nåt olycksbådande över hela filmen. Som gör att man inte kan sluta titta. Små detaljer av obehag. Man vill liksom bara få en sorts förklaring. Fast man inte fattar vad som händer.
Och vad är det med Jim egentligen? Är han bara en gubbsjuk snubbe med medelålderskris eller håller han på att få en mental krasch?

escape-from-tomorrow-1

verkar inte tåla åkturen…?

Svartvitt foto som förstärker den obehagliga känslan mitt i alla obegriplighet. Som sagt, snygga scener från de olika delarna i parken blandas med rejält kackiga green-screen-varianter där skådisarna verkligen inte är till sin fördel. Men återigen, tänk om det är tanken? Att det ska vara så, för att förstärka känslan?
Vilken känsla? Jag vet tusan inte.

Filmen är mycket udda. Konstig och förvirrande. Skådisarna gör ett jobb, ibland ganska bra, ibland rätt amatörmässigt. Jag retar mig på Jim´s (Roy Abramsohn) röst. Knäppt. Och varför ser inte frun (Elena Schuber) att Jim är på väg ut i spenaten kontrollmässigt? Vad är det egentligen som händer i det ständigt leende la-la-land? Och hur i h-e ska man tolka slutet!??!
Indie-mystik när den är som ”bäst”.

Inte bra, men filmjäkeln har nåt underliggande, nåt mörkt och hotfullt, som gör att man sitter kvar.
Märkligt detta. Rekommenderas för den som vill klia sig i skallen.

 

Var med och bestäm: ”This Is Where The Action Is – 2015!”

action_folder
Bloggvänner, filmlovers och alla läsare!
Flmr behöver Din hjälp igen! Ett nytt litet projekt där det är meningen att DU ska tycka till och påverka utgången! Som titeln ovan antyder har det blivit dags att styra upp det här med…. actionfilm!

Popcornsrullarna! The Blockbusters! You name it! Vilken är den bästa actionrullen? blockbuster-logo-oHar genren sett sina bästa dagar? Lever vi i den bästa av blockbustertider just nu!? Are the best yet to come? Frågorna hopar sig och svaren står att få i denna omröstning där jag alltså behöver veta vilken som är THE ACTIONFILM of actionfilms! Vi tar helt enkelt konceptet för Bond-filmsomröstningen (remember?) och applicerar på detta nya ämne.

Du sätter dig ned och rannsakar minnet, känsloarkivet och upplevelsebanken. Ur allt detta listar du 25 stycken actiondängor du tycker värda att bevara till eftervärlden. MEN det räcker inte där, du måste också betygssätta dina kandidater efter skalan 25 poäng till din nummer 1, 24 poäng till din nummer 2 osv ned till 1 poäng som du sätter på din sista kandidat. Kom igen det tar inte lång tid!

Isn-t-it-time-to-take-actionAllt sammanställs till en slutlig lista. Och för att göra det ännu lite mer spännande finns ett bonussystem som kickar igång när väl DU är klar med din bit. 7 stycken filmer har då chansen att öka sin poängskörd ännu lite mer; den film som förekommer på flest inskickade listor belönas med 15 extra poäng, den som förekommer näst mest ggr får 13 poäng och sedan enligt fallande skala; 11, 9, 7, 5 och 4 poäng. Se där ja! Visst blev det med ens lite mer spännande nu! Visst!?

Så till den klassiska fråga: Men vad i hundan ÄR en actionfilm…egentligen!?!?
Tja, alla har vi väl våra egna referenser, men visst finns det ändå en sorts övergripande sorts norm. Vi tar några exempel; Mission Impossiblerullarna…action! The Rock…action! Skyfall…inte sååå mycket ren action kanske. The Avengers….action med äventyr!? Som du märker, en flytande gräns! Den osäkre kan ju alltid tänka på Jerry Bruckheimer, Tony Scott eller varför inte Tom Cruise.
I övrigt är jag ganska säker på att du har full koll på vad DU sätter som action. Och vaddå, tycker du att det är action…så är det action!
Ge mig nu en mustig lista, en mix av gammalt och nytt, en färgglad kompott av årens alla olika bidrag!

042210action1

Jaha, och när vill vi se denna lista komplett och färdig för presentation dårå?
Tja, vad sägs om i början av mars? Ska vi säga som så att du har till och med 28 februari på dig att lista dina 25 toppalster i genren och skicka in? Ok?
Det hela presenteras såklart sedan här på bloggen i sedvanlig snygg kavalkad! Japp, så är det och så får det bli! The more the merrier!
Vad väntar du på!? Börja lista! Lycka till!

Skicka dina poängbelönade alster via e-posten här intill.

Frågor eller oklarheter?
Stay in touch!

action-genre