Men åhhhh, HAHAHAHAHA, jösses! Härligt! Damn underbart!!

För en annan, som tröttnat lite på det här med vampyrer…ja hela konceptet kanske…kommer dagens rulle som en underbar, UNDERBAR, comic relief. Tar liksom udden av all skitnödighet som finns i genren. Och, godsakerna kommer från Nya Zeeland minsann i form av en skön mockumentary!

Idag får vi beviset för att det sannerligen inte är någon dans på rosor att vara vampyr! Vladislav, Viago och Deacon är alla vampyrer med några hundra år på nacken som delar ett hus i Wellington. Ett filmteam ”har fått lov att följa deras vardag” (eller nätter). Som mest består i att käbbla om vem som ska diska, städa och se till att hyran betalas. Och vad gör man egentligen som vampyr när man ska klä sig lite snitsigt för en kväll på stan…när det inte går att spegla sig!? Och hur kommer man in på de heta klubbarna när allt bygger på att man måste bli inbjuden i en byggnad!? Och visst är det irriterande att alla trevliga dejter man fixar måste sluta med ett blodigt bett i nacken…(one´s got to eat..). För att inte tala om alla jobbiga människor man behöver som kan fixa grejer…mot det vaga löftet om att få bli odödliga! Jisses vad de tjatar!

Se där, galna grejer att fundera på!
Alla som gillar serien Flight of the Conchords får en högtidsstund här då det är mannen bakom den, Jemaine Clement, som är både regissör, manusnisse och skådis (Vladislav) tillsammans med humorkamraten Taika Waititi (Viago).
Dessutom bor det en fjärde vampyr i källaren, Petyr, men han är 8000 år ganmal och ser ut som gamla Nosferatu vilket gör att ingen vill reta upp honom och hans humör i onödan…

bra bett i soundet också?

Filmen tar hem så mycket skrattpoäng på sin deadpan-humor att jag stundtals tjoar och skrattar högt! Att se de ibland olyckliga vampyrerna sitta framför ”dokumentärkameran” och beklaga sig…mycket roligt! Clement och Waititi tar de flesta av vampyrklyschorna och skojar ned dem i galen mix, kanske är det här egentligen bara ett gäng snyggt formulerade sketcher som vävs ihop med dokumentärstilen? Och se där, finns där inte också en sekund av lite allvar och sorg inbakad när en av de odöda pratar om faktumet att de människor man hållit av och älskat faller ifrån och dör…man blir ensam i sin odödlighet.

Om man inte bor i kollektiv och råkar ut för en massa jobbiga vardagsgrejer förstås!

Att hela tiden stöta på det lokala varulvsgänget i parken är heller ingen höjdare! Tjafs och förolämpningar och till slut rejält bråk…och av bara farten mycket snygga effekter med varulvar! Vilken bonus! Nu vill man ju veta hur DE har det i sin vardag! Överlag är de sparsamma men detaljrika effekterna mycket trivsamma.

Liksom hela filmen är astrevlig. Föredömligt kort i sin speltid, vilket gör att man inte hinner tröttna. Och bäst är förstås alla invävda kängor mot hela den murriga, högtravande och stiffa vampyrromantiken.! HAHAHAHA….skrattar igen när jag tänker på en del scener! Se den! Bara gört!!!

Idag har Fiffi också kollat in vampyrvardagens alla snåriga problem. Skrattade hon lika högt som jag? Över och kolla nu direkt!