Ok, jag är en musikalman.
Har alltid gillat formen, och framför allt den ”konstnärliga frihet” (jädra prettoord det där) som kan användas i konceptet.

Choreographer-turned-director Rob Marshall kan det här med musikaler. Ingen tvekan om det. När han så närmade sig Disneybossarna och föreslog en filmversion av Broadwaymusikalen ”Into the Woods”…sa de bara ”kör för fan”. ”Men gör det snyggt och i samma anda”. Marshall lyfte på kepsen och ringde direkt till musikalens upphovsmän Stephen Sondheim och James Lapine. vilka mer än gärna hoppade på projektet för att se till att det blev bästa tänkbara utgång.

Man säger mig att det här är en tråkig film. Att den innehåller sånger och toner som försvinner ur minnet i samma ögonblick filmen är slut. Att storyn är trist och föga underhållande.
Jag påstår att Marshall och Sondheim/Lapine tillsammans har gjort en film som verkligen andas Broadway, som bygger musikalkänslan av att jag sitter i en teater och tittar på en stor scen. Den överväldigande, nästan lite bombastiska ”teaterfeelingen” känns ständigt närvarande…trots att det alltså är en film.
Och i det här fallet känns det bra.

Så, vad är storylinen då?
Jo ett barnlöst bagarpar får en utmaning av en häxa. Om de lyckas kommer belöningen i form av just ett barn. Här blandas nu de flesta av Bröderna Grimm´s kända sagor ihop till en mischmasch av händelser. Vi har Askungen som i fantastiska Anna Kendricks gestalt längtar till ett bättre liv, vi har en liten Rödluva som strosar genom skogen och träffar på en 5-minuters Johnny Depp som varg utstyrd i jazzig kostym. Vi har den unge Jack som byter bort sin ko mot några magiska bönor, och en Rapunzel som sitter sitt torn och väntar. Och så då Meryl Streep som den gamla häxan, vilken övervakar allt som händer i den stora skogen. Det är med andra ord lite alla-springer-runt-och-träffar-på-varandra. Gärna sjungandes. But of course.

bekymrade bagare i stora skogen

Den här gången håller sig regissören Marshall möjligen lite mer till de visuella ramarna som bjuds, än om man jämför med pärlan Chicago 2002 där han tog ut svängarna ordentligt. Formen här hindrar dock inte smaken av att det är snyggt och det är musikaltouch av bra snitt. Det mesta hänger naturligtvis på ensemblen, där känslan är att de verkligen gått all in för att möta Marshalls krav på underhållningen. Bäst förutom Kendrick är Emily Blunt som bagarhustrun. Blunt utstrålar en värme och en easyness som är mycket tilltalande. Lite otippat (?) dyker Chris Pine upp som sjungande prins…och tja det funkar det också.
Lyssnar man på röster och läser recensioner är det uppenbart att Johnny Depp inte står högt i kurs i denna film…vilket jag inte alls håller med om då Deppen under sina kanske totalt 5 minuters speltid gör precis vad han ska på ett helt okej sätt.
Lägg till dessa även musikaless som Tracey Ullman, James Corden och ALLTID pålitliga Christine Baranski, och se där har vi en laguppställning som heter duga! Plus Meryl Streep dårå också. Att hon blev nominerad till Oscar här är förstås bara larvigt, men visst gör hon sig ändå som konspirerande häxa.

Dagens aber är att rullen är lite för lång. Den sista tredjedelen kunde gott ha trimmats ned. När berättelsen plötsligt ska svänga över till lite mer mörker, saggar det påtagligt i fokus och flyt. Bäst är hela anrättningen när den riktar in sig på att vara just bombastisk musikal av traditionellt snitt. Sången och framför allt tajmingen sitter gjutet hos alla inblandade.

Jag påstår nu inte på något sätt att den här musikalen är magnifikt bra eller mindblowing. Inte alls.
Den har sina skönhetsfel, främst mot slutet. Däremot är det ett snyggt hantverk ihopsatt av en regissör och en kompositör och en manusförfattare som lyckas klämma fram den där underhållande Broadwaykänslan i sammanhanget som de förmodligen var ute efter. Inte tråkigt.

Vilket hos mig ger bra belöning i betygsboken.