Ex Machina (2015)

0001_em_posterMin omedelbara tanke; den här storyn skulle göra sig förbannat bra på en teaterscen. Kanske är jag ensammast i hela filmbloggarvärlden om att tycka detta. Men ändå. För vad är väl detta om inte ett hederligt gammalt kammarspel!?

Datanissen Caleb (Domhnall Gleeson) på Stora Teknikföretaget (tänk Google) vinner någon slags tävling. Förstapriset är att spendera en vecka hos företagets minst sagt excentriske grundare och ägare, Nathan, vilken bor i värsta isolerade fortifikationen rakt ut i den nordamerikanska vildmarken. Bara resvägen och miljön som väntar den storögde Caleb verkar vara värd vinstkänslan. Även om vår unge huvudperson inte är HELT klar över vad han gör där.

Något den ganska obehagligt karismatiske Nathan (Oscar Isaac) dock står i begrepp att avslöja. Nathan är ju nämligen ett sådant där geni, på gränsen till besatt, man inte gärna säger nej till. Speciellt inte när man befinner sig mitt ute i…eh…ingenstans.
Nathan ligger inte på latsidan här i sin retreat och har jobbat fram en robot som han försett med tidernas AI. I alla fall enligt honom själv. Och nu vill han ha Caleb´s hjälp att testa den avancerade konstgjorda livsformen Ava (Alicia Vikander).

Bakom dagens rulle står alltså manusnissen Alex Garland (28 dagar senare, Sunshine) som med detta begår regidebut. Och en riktigt bra sådan får jag säga. Garland gör ännu ett nedslag i den gamla beprövade frågeställningen om konstgjort liv vs människan. De gamla klassiska draporna om känslor, intryck, sinnen och vem som har rätt att leka Gud.
Javisst, ni känner ju igen det.

Det som ändå skiljer dagens story från andra, är främst den udda miljön. Garland fångar mycket bra känslan av utsatthet och isolering. Trots att de är omgivna av högteknologi, …en teknik som dock härskas av den ganska instabile Nathan och hans nycker. Vilket också ger ännu en ”edgy” ton till filmen. Lägg också till detta hela husets arkitektur och vildmarken runtomkring (där norska Valldal och det märkliga hotellet Juvnet fått fungera som inspelningsplats), och vi har oss ett sci-fi-drama av bra klass.

em1

”kolla polarn…tro mig…det hetaste på hyllorna i höst!”

Jag började med att hojta om teaterpjäsämne…och varför inte.
Filmen består egentligen av ett koppel sammansatta tunga dialogstycken och verbala dueller. Perfekt för ett drama på scen! Scenografin i filmen fungerar som en jäkligt snygg kuliss, men det är i skådisinsatserna man hittar de största förtjänsterna. När Vikander gör entré höjs nivån ett snäpp och hon funkar perfekt som den märkliga Ava. Hon besitter en förmåga att spela ut känslor med hela kroppen trots det ofta neutrala ansiktet som möter den aningens förvirrade Caleb.

Finns det då något som stör i filmen?
Tja, rullen har en tendens att bli lite långsam i mellanpartiet men det kan man å andra sidan leva med. Garland har såklart även plitat manuset, och han hinner precis styra in storyn på rätt spår igen innan jag börjar tappa mitt tittarfokus lite.
Sedan kan man väl alltid ha åsikter om att det ytterligare ska dryftas om det här med livet och känslor och längtan efter att vara som alla andra. Redan gamla klassiska Blade Runner var ju inne och stampade på de kärnfrågorna. Så, så speciellt nyskapande är ju sannerligen inte Garlands rulle. Däremot tar den poäng på det snygga utförandet och upplägget som gör att jag som tittar, likt den ibland förvirrade Caleb, inte riktigt vet var jag har nån av de individer som befolkar denna märkliga skådeplats.

En bra rulle helt enkelt.
Och jag hävdar….med framtida pjäspotential.

Idag tittar även bloggvännerna Henke och Jojje närmare på Calebs märkliga besök. Vad tycker de om upplägget?