Sommarklubben: True Romance (1993)

Efter en mycket inspirerande diskussion och recap med ett par medlemmar i Filmspanargänget, föll det sig liksom naturligt att dagens sommarrulle lagade sig ned från hyllan och in i spelaren.

Det smått galna, och högst modernt sagofyllda, storyn om den snälle, drömmande, Clarence (Christian Slater), hans nya fru, ex-callgirlen, Alabama (Patricia Arquette), en resväska med stulet knark samt en roadtrip till Los Angeles med stora komplikationer.

Filmen har såklart fått någon av en kultstatus i modern tid och hela klabbet är författat av Quentin Tarantino själv. Då fattar ni ju själva att hela rullen är nedlusad med både popkulturella referenser liksom en drös filmstjärnor i biroller. Vi får bla en iskall Christopher Walken, en ärrad Dennis Hopper, en knasboll i skepnaden av Gary Oldman (inte helt ovanligt), en maskerad Val Kilmer, en brutal James Gandolfini och en stonad Brad Pitt!
Se där ja!

Det är fart, det är musik, det är blodigt våld. Allt orkestrerat av regissören Tony Scott (RIP) som ju kan det här med det visuella. Han vågade till och med sig på att skriva om slutet! Hoppsan! Vad sade QT!? Knorrade enligt uppgift först, men köpte sedan Scotts argument rakt av.

Trots att QT själv inte stått bakom kameran räknas rullen, med rätta, in i hans filmuniversum. Vad en del kanske INTE känner till är att dagens story från början faktiskt var en del i den megastory som sedan blev Natural Born Killers. QT och hans kompanjon Roger Avary valde att lyfta ut delarna om Clarence och Alabama och skapa ett eget kapitel för dem. Ett finjusterat manus som sedan QT alltså sålde vidare i Drömfabriken.

Slater och Arquette kan mycket väl vara ett av filmhistoriens mest charmerande par…i en av de mer våldsammare kärlekshistorier som sett dagens ljus. En typisk QT:are om man så vill!

Inget kan stoppa kärleken i sommarnatten.

 

 

 

Run All Night (2015)

Liam Neeson tycks ha fastnat i facket och drar än en gång på sig en sliten skinnjacka och är sådär lagom halvalkat sliten som människa.

Som före detta torpeden Jimmy Conlon i New York är livet allt annat än kul. Hans son Mike (Joel Kinnaman) har tagit avstånd från farsgubben, alla hans gamla vänner är borta. Den enda som tycks hysa några ömma känslor för den gamle revolvermannen är gangsterbossen Maguire (Ed Harris) som är barndomskamrat med Conlon.

MEN, som det heter, things are about to change.
En ödesdiger natt, jultider och allt, blir det kaos och våldsamheter. Magurie har en son som är ett svin och sådant straffar sig alltid på ett eller annat sätt. Mike hamnar mitt i smeten…och den enda som kanske kan styra upp det hela är förstås gamle räven Conlon. Även om det innebär att han måste ta sig an sin gamla buddy Maguire, vilken lever efter devisen ”öga för öga”….

Jahapp, inget nytt under solen här såklart.
Mer en rustik och dyster thrillerhistoria som försöker sig på lite familjedrama och lättviktsmoral. Vad sönerna ställer till med…….. får farsorna städa upp liksom.

ran23

gubbarna snor ”Heat” rakt av

Neeson spelar förstås de här rollerna på ren rutin och behöver inte anstränga sig speciellt mycket. Det räcker ju liksom att han visar sig och väser några väl valda haranger så blir det bra. Det här blir gubbens tredje samarbete med regissören Jaume Collet-Serra efter Unknown och Non-Stop, och spanskregissören har rätt bra koll på drivet i storyn ändå. Även om historien som sådan kanske inte är så där jättemycket att hurra för.

Nu är ju jag ändå rätt svag för gangstriga storys som utspelas i neonlysande storstäder, så därför är jag kanske extra förlåtande. Visst, man har såklart sett allt förut, men i brist på nya upplevelser går det alltid att glädja sig lite åt att Ed Harris alltid är sevärd, att lite våldsamma shootouter aldrig är fel, att en biljakt i Queens är jäkligt snyggt filmad. Eller att våran Frank Wagn…flåt..Joel Kinnaman inte alls gör bort sig som den hårt prövade sonen i familjen Conlon.

Neeson bjuder på en äkta Neeson-rulle. På gott och ont.
Eftersom jag är larvigt svag för den sträve nordirländaren har jag såklart inte tråkigt här och kanske är den tredje, lite svaga, betygsstjärnan avsedd för honom….?

 

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

BerniesMOAHAHAHAHAHAHA!!!!!!

Erkänn att Du aldrig tvekade!?
Du som regelbundet läser Flmr vet ju vad som gäller i Sommarklubben.
Det stående inslaget!

Ingen sommar utan kaos på Long Island!!!
Lika säkert som Chevy Chase på julen.

Det liksom bara är så!!

Såhär skrev jag förra sommaren om detta komiska Mästerverk!

I övrigt; I´ll rest my case!
Go fortsättning på sommarn!

Hysteriskt skrattanfall i sommarnatten.!

 

Ted 2 (2015)

ted_2Såklart att den fräcke, levande, nallen skulle komma tillbaka!
Nu hoppar vi framåt i tiden och det har hänt saker hos The Thunder Buddies!

Ted har gift sig med Tammy-Lynn (Jessica Barth) och John har blivit dumpad av Lori. Ingen tomtebolycka dock hos den frispråkige nallen och hans långbenta fru…kan lösningen vara ett barn!? Lite problematiskt då Ted dels saknar ”reproduktionsverktyg” och dels att han ju är en….leksak.
Får leksaker adoptera tex? Klart den dynamiska duon måste undersöka detta!

Tjohopp! Dags för nya galenskaper och utsvävningar med Marky-Mark Wahlberg och knäppskallen Seth McFarlane. Första rullen var ju galet rolig med BÅDE en underhållande story samt de hysteriska scenerna med skämten som mestadels håller sig under byxlinningen. I loved it!

I uppföljaren är nästan det mesta sig likt.
Går man inte in till den här rullen medveten om att det kommer att hagla sex-kiss-och-bajsskämt….då blir det förstås problematiskt. Att McFarlane egentligen inte är den bästa av historieberättare kan vi nog vara ganska överens om. Istället är det med just den hysteriska och totalt orädda humorn han räddar sig.
Tycker jag. Otaliga är de gånger jag skrattar som en uppeldad hyena åt det som sker i filmen.

Kanske är det regissörens förmåga att väva in blinkningar och små hyllningar till andra rullar på ett synnerligen underhållande sätt som gör filmen så pass rolig som jag tycker den är..? (”They move in heards.….!”)

Första rullen om Ted hade förutom den galna humorn också en story som kändes lite småmysig. Här är det egentligen mer av roliga scener staplade på varandra, ihopnitade av humorn. Men ok, vad gör väl det när ändå samma mysighetskänsla infinner sig!?

t1

talande kramdjur och en slacker i dykardräkt. helt rimligt.

Lite av tacket för det får förstås gå till Mark Wahlberg som i mina ögon återigen bjuder på sig själv på ett perfekt flabbigt sätt! Den här gången lämnar vi söta Mila Kunis utanför och istället tar Amanda Seyfried plats som Wahlbergs love interest. Och visst funkar det finfint! Seyfried besitter också en förmåga att vara vasst underhållande i sin humor. Hon gör sig i gänget! Som vanligt firar CGI:n stora triumfer med Ted själv, men godsakerna finns förstås i det verbala samspelet mellan Wahlberg och McFarlane. Som ett väl sammansvetsat team, ett par riktiga thunderbuddies!

Filmens onödigaste roll spelas av Giovanni Ribisi som återkommer som dåren Donny. Naturligtvis bara för publikens skull. Ribisi är såklart inte dålig, men han är verkligen skohornad in i manuset. Liksom veteranen Morgan Freeman.

Således, ”nyhetens behag” med den snuskige nallebjörnen är ju borta, istället kan man som jag skratta både enfaldigt dumt och taffligt åt alla de sunkiga men asroliga skämt om både det ena och det andra! Ibland räcker det ju för att man ändå ska fulälska en rulle fullt ut.
Räkna med att det här inte är det sista vi sett av slackern John och hans pratande björn!
Och jag hänger gärna med ett varv till! Tjo!

Idag blir det skrattbetyg!

Sommarklubben: Blown Away (1994)

Blown_AwaySommartider. Bombtider i Boston.
Yak. Kunde filmen förutse verkligheten?

Hursomhaver får vi här en spänstig Jeff Bridges som något av ett freewheelande ess inom Bostonpolisens bombsquad. En i gänget som rycker ut när det hittas otrevliga tickande tingestar både här och där. Jimmy Dove (Bridges) står dock nu i begrepp att gifta sig och ta det lite lugnare i livet, därför tänker han lägga av och satsa på att lära ut sina kunskaper.

Inga lugna planer dock utan en fridstörare. I det här fallet den förrymde IRA-token och bombgeniet Ryan (Tommy Lee Jones) som av någon anledning har siktat in sig på Boston och just Jimmy.

En klassisk 90-talare i sitt upplägg. Hollywood kör hela registret vad gäller standardmallen. Den prövade hjälten, den oroade flickvännen, den lojale gamle veteranen ( i form av Bridges farsa Lloyd!) och den kaxige nye medarbetaren (Forest Whitaker). Plus filmens dåre och geni…och givetvis personlighet i skurken Ryan. TLJ tar en sådan där galen stund och spelar över så det stå härliga tid med jordens mest krystade irländska dialekt! Men vad fan…det funkar!

Du sitter inte hoppar på soffkanten av spänning direkt…men 120 minuters lagom hederlig 90-talsaction är inget att fnysa åt. Ett småtrevligt återseende, och var hittar man väl såna….om inte i Sommarklubben!

Klockan tickar i sommarnatten.

 

Backcountry (2014)

Cityslickern Alex (Jeff Roop) med vildmarkserfarenhet vill ta med flickvännen Jenn (Missy Peregrym) ut i spenaten för att visa upp den gigantiska skönheten.
Bad mistake. Som vanligt.

Jahapp, dags för vildmarksobehagligheter igen, det kan man väl inte få för mycket av….eller hur filmitch…?
Alex kör alla de klassiska misstagen i början. Styv i korken avböjer han till och med att få en karta av Rangern när de ”checkar in” i den stora kanadensiska nationalparken. ”Jag kan skogen som min egen ficka”, förkunnar Alex kaxigt. ”Tjenare” tänker jag (och säkert Rangern också).

Jenn är stadstjejen som anser att världen stannar utan tillgång till mobil och sociala medier. Tur då att Alex ser till att hon inte kommer att han den chansen ute i skogen. Ajaj, misstag igen.
Ok, på med ryggsäckarna och iväg!

Som ni hör, början mycket standard på förloppet. Nästan bara att checka av på protokollet.
Men sedan…sedan händer plötsligt något med filmen. Den blir oförutsägbar och lite obehaglig där ute på vandringstrailen. Kanske börjar det när paret plötsligt stöter på den mystiske liraren Brad (Eric Balfour försedd med irländsk dialekt) som mer eller mindre bjuder in sig själv på vildmarksmiddag och flörtar upp Jenn. Hm.

den som ändå satt hemma i soffan med fjärris och popcorn..

Härifrån tar sedan rullen ett par ganska bra avsteg från de mer ordinära vildmarksotäcksheterna som annars dominerar filmens värld. Alex inser också att det kanske inte hade varit så dumt att ta en karta ändå. Men, det kan väl inte bli så mycket värre än att vara vilse va? De har ju i alla fall varandra.
Men det kan det ju förstås. En fyrfota invånare i skogen tycker plötsligt det vore rätt kul att kolla in ”inkräktarna” lite närmare…

En märklig film. Manuset är egentligen inget att hurra för, ganska simpelt. Dock är utförandet rejält snyggt och till och med lite spänningsframkallande på sina ställen. Peregrym gör en bra insats som den i början osäkra Jenn, och Alex tar förstås alla de klyschiga besluten i början av rullen som kommer att stå dem dyrt.

Mer drama än något annat. Med rätt obehagliga, kanske realistiska (?) inslag.

Engagerande i det lilla formatet.
Och som sagt, snygg i sitt utseende vad gäller hantverket.

Terminator: Genisys (2015)

Någonstans var det väl ändå oundvikligt att det skulle komma en ny installation i den berömda sagan till slut. Och varför inte? Nu när gamlingen Arnie Schwarzenegger inte behöver bry sig om politiken längre, har fuckat upp sitt äktenskap och kan leva gott på pensionsstålar.
Klart han kan ställa sig framför kameran som robot igen!

Det första jag och brorsan säger till varandra när det tänds upp i biosalongen är; ”fan, det var ju bättre än man kunde tro.”
För precis så är det. Jag kan ärligt säga att det var mer oro än pepp innan filmens premiär. Känslan av att det skulle bli nån sorts stentrist, halvhjärtad version av en sedan länge svunnen era.
Och trailern lovade ju inte gott direkt heller.

Just därför, gott folk, blir det istället en rackarns trevlig stund i biomörkret ihop med karaktärer jag känner sen förut,om än i annorlunda form! För så är det ju! Allting ställs på ända här, och hela sagan as we know it tar en HELT ny vändning!
Upplägget är annars detsamma, vi återvänder till och med till gammal beprövad mark; John Connor (nu i Jason Clarke´s skepnad) skickar tillbaka Kyle Reese till 1984 för att skydda Sarah Connor…men det är tusan ett HELT annorlunda -84 som den hjältemodige Reese hamnar i! Och annorlunda för oss som tittar! Saker är ju inte alls som de brukade! Sarah är varken hjälplös eller ovetande om vad som väntar henne! Damn, hennes bästa vän är ju till och med en….Terminator!! WTF!?!

Jaja, det är förvirrande men ändå inte. Folket bakom kameran, med regissör Alan Taylor i främsta ledet, har fattat grejen. Det går inte att uppfinna hjulet mer än en gång. Här handlar det istället om att förfina och flörta med tider som varit,och jag vill påstå att det lyckas på ett både charmigt (blinkningarna till de andra filmerna) och det lekfulla sättet att ta sig an den alernativa framtiden. Och när till och med James Cameron själv ger filmen sin ”välsignelse”…ja då fattar man ju att denna femte rulle i serien ändå måste ha ”nåt”.

skiter numera i politiken, bistrare än nånsin

Å andra sidan gäller det också att man släpper all sitt logiska tänkande och inte börjar fundera för mycket på HUR vissa saker kan hända…och vad som händer om det just inte händer…som händer på i scenerna. Ojoj..nu blev det nästan för mycket.

Det bästa med filmen, den återskapar klassiska scener från framför allt första rullen på ett skönt sätt. Fast med lite ny touch.
När rullen tar sig in i outforskad framtid blir det mer standardaction som setts förut. Vilket dock inte behöver vara sååå jäkla illa. Man är förstås lite blasé efter alla år som filmspanare vad gäller effekter.

Arnie då? Han sköter sig förstås. Har till och med en roll som är lite lowkey i sammanhanget? Man kan lita på gubben. Emilia Clarke gör en ny form av Sarah Connor, den tuffare Connor vi mötte första gången i T2 kanske. Drakmamman Clarke har dessutom en viss tuff charm i blicken som är till hennes fördel. Däremot måste man fråga sig hur stolpskottet Jai Courtney ännu en gång lyckats nästla sig i en stor produktion. Senast förstörde han ju Die Hard i Moskva…och här lallar han liksom bara på. Han känns…färglös. Liksom Jason Clarke ofta gör. Okej, han var väl ok i senaste Apornas Planet-rullen (hej igen San Franscisco!)…men här som John Connor…njaee. Han gör jobbet, det är allt.

Var lägger sig då denna del av sagan i ledet? Tja, det får bli på en stabil tredjeplats. Inget kan förstås någonsin hota de två första rullarna om Terminatorn, men av de ”nyare” försöken känns denna som den bättre. Och givetvis krattas manegen för kommande besök i detta märkliga (och flexibla) universum.

Stabil underhållning….om man inte tänker för mycket (eller inte alls) på vad det är som händer när allt händer.

p.s. men fy fan vad HAT man känner mot 3D!!! Ett satans påfund är  vad det är!

Sommarklubben: Jakten på Röd Oktober (1990)

röd_oktoberSommar! Varför inte lite ubåtsjakt i smällkalla Atlanten!?

Denna gamla goding kommer jag ihåg som en rejält underhållande rackare. Bra många år sedan jag såg den hemma i soffan nu, förutom på bio förstås, och kanske därför kändes en återtitt högst befogad. Plus det där med ubåtar som smyger på varandra då.
Sånt är ju aldrig fel.

Och…GOSH..den var bra mycket bättre än jag mindes den!
Ibland nöter uppenbarligen INTE tiden ned en rulle. Här är det rappt tempo, klurig story, och framför allt  en snygg ensemblefilm! Die Hard-regissören John McTiernan tryckte in dåtidens större skådisar i ganska små biroller. I frontlinjen hittas förstås Alec Baldwin (är han därmed original-Jack Ryan?), Sean Connery, en iskall Scott Glenn och en trofast Sam Neill. Stellan Skarsgårds ryske ubåtskapten är värsta dåren och spelar över så det sjunger i ubåtsmetallen!

En mycket snygg och smart manus på Tom Clancys roman (efter detta kommer jag ihåg att alla skulle springa och köpa Clancy-romaner), men filmens ABSOLUTA största förtjänst…upptäcker jag såhär 25 år senare…är klippningen av rullen!
Helt makalöst bra! Vilket gör att originalbetyget måste jackas upp ett snäpp!
Se själv och känn efter!

Crazy Ivan i sommarnatten!

The Land That Time Forgot (1975)

Bra upplägg på denna ändå: under första världskriget sänker en tysk ubåt ett brittiskt fartyg, de överlevande plockas upp av tyskarna, palaver uppstår ombord och när lugnet lägger sig efter diverse incidenter står det klart att ubåten driver ur kurs mot okända vatten…och plötsligt träffar på den mystiska kontinenten Caprona.
Och där kan ju allt hända!

Bygger tydligen på en äventyrsroman av Tarzan´s ”pappa”; Edgar Rice Burroughs.
Varför såg jag denna? Tja, jag skyller på westernrullen The Unforgiven…där jag nyfiket kollade upp vad en av kobojsarna hade varit med i för filmer…och denna kom upp! Snubben i fråga, Doug McClure, är här engelsk hjälte som måste samarbeta med den tyske ubåtskaptenen Von Schoenvorts (John McEnery) för att hela gänget ska klara livhanken då kontinenten/ön visar sig vara en sorts föregångare till Isla Nublar minsann! Här finns både flygödlor och vattenödlor och kackiga typ av T-Rexar som  knallar omkring!

Men OJ vad sunkigt det hela är gjort!
Jag ramlar nästan ur soffan i skrattanfall när hjältarna måste fly undan de förstorade leksaksfiguerna! Okej, rullen är från -75 och tekniken var ju inte som idag…men vad fan…det ser ju ut som stop-motion-tekniken från 1933-års King Kong! För helvete! Skärpning!

land_pic

hjälten kör en ”Chris Pratt” och försöker snacka med plastödlan

Allt detta gör förstås att filmen ofrivilligt blir värsta skämtfilmen, speciellt när vårt crew (plus sällskapets obligatoriska kvinnliga medlem (Susan Penhaligon) som är just så våpig som ”de skulle vara på 70-talet”) dessutom springer på ett gäng Homo Sapiens från förr. Skitiga, vilda, djurhudsklädda lirare med….kritvita tänder!! Hahahaha! Herregud. Skämtfilm banne mig.

Som ni fattar en riktigt usel 70-talare. Kanske hade jag hoppats att nostalgin skulle förlåta ganska mycket av bristerna.
Jag hade fel.
Jävligt fel.

 

Sommarklubben: Cutthroat Island (1995)

CutthroatVad  är den här filmen mest känd för?
Att den drev Carolco Pictures i konkurs med sin massiva flopp i biljettkassorna? Nu är detta en bit överdriven skröna, då bolaget redan innan filmens premiär balanserade på ruinens brant. Men visst, det ekonomiska fiaskot för den gode Renny Harlin här hjälpte förstås till…inte minst finnens notoriska budgetöverskridningar och att manuset skrevs om i parti och minut.

TROTS detta är filmen orättvist behandlad tycker jag dårå. Låt vara med sina mindre fel och brister. Icke desto mindre är det en frejdig äventyrsskröna som kör med piratstuket som backdrop! Det är soliga öar, skepp som dundrar på med kanonerna och gott om folk och fä som fäktas vilt med värjor.
En sorts föregångare till Johhny Depp-piraterna skulle man nog kunna säga om  man man är lite lagd åt det förlåtande och popcornsaktiga hållet vad gäller filmer i den här genren.

Harlin hade nog stora förhoppningar på denna, men hans envisa krav att casta dåvarande frugan Geena Davis i huvudrollen som den kvinnliga piraten Morgan Adams kan man alltid diskutera. Hon har kanske inte sin bästa stund, men är ändå rätt lagom underhållande ihop med hjälten Matthew Modine…nödlösningen då ingen manlig större stjärna ville committa sig till att leka pirat under ett par veckor i solen.

Som vanligt är det skattjakt och förräderi som står på programmet. Vi får sedvanliga slagsmål och actionsekvenser, ruffiga karibiska hamnstäder och sköna gröna öar. Och framför allt får vi lite hederliga piratskepp som jagar livet ur varandra.

Baktalad rulle som faktiskt är bättre än sitt rykte.
Och med sitt tema såklart en perfekt liten karamell i årets sommarklubb!

Skattjakt i sommarnatten.

Flmr vs Filmåret 2013!

 

Men JÄVLARS vilket bra filmår detta var!
Jösses!

Jag hade ju världens problem med att utse 10 stycken extra bra. Min lista stannade på 25. 25 stycken!!
Men okej, jag har försökt kapa den till 10. De 10 rullar jag just nu håller lite mer framför de andra…men vad fan…det känns som att det kan ändra sig i morrn typ.
Ja, så pass bra var det här året! (Det blir jäkligt många bubblare den här gången!)

Nu kör vi!

***********************

10. Bad Words

Jason Bateman håller inte igen på svadan mot lillgamla kids! En sorts bisarr njutning i att höra honom svära åt barn. Usch då.

9. Pacific Rim

Bigass robots mot bigass monsters! What´s not to like!??!

8. Locke

Enkelheten. Ovissheten. Isoleringen. Tom Hardy!

7. Enough Said

Beviset på att det finns en andra chans för de flesta. Kanske till och  med en tredje.
Bitterljuvt och engagerande.

6. World War Z

Obehagligt, dramatiskt, spännande. Oh yes, det är de där jäkla zombiesarna igen!

5. This is the End

Har jordens undergång varit så underhållande!? Tveksamt! Älskar Franco, älskar Hill, älskar Rogen!

4. Prisoners

Jävlar vad förbannad Hugh Jackman är! Och orolig! En rulle som känns.

3. The Conjuring

A-klass på rysligheterna. Det var inte igår. Dessutom spännande!!

2. Her

Känslan. Stämningen. Det bitterljuva. Den udda kärleken.

1. Gravity

Håll andan! För helvete!


 

Bubblare: The Wolf of Wall Street, Lone Survivor, American Hustle, Rush, Oblivion, Dallas Byers Club, Elysium, The Internship, Captain Phillips, Blue Jasmine, Blue Ruin, All is Lost,

*********

Vad tycker resten av filmbloggarfolket om detta år!? Check it out!

Spy (2015)

HAHAHAHA!
Ja jäklar!
Har Melissa McCarthy nånsin varit mer underbar!?
Har Paul Feig överträffat sig själv!?
Har Jude Law äntligen fått spela den Bond-snubbe han kanske ändå passar som!?
Har Rose Byrne nånsin varit så roligt bitchig!?
OCH…herregud…har Jason Statham nånsin varit ROLIGARE!?!?

Jag sitter och skrattar högt! Rakt ut bara!
Skämsvarning. Men skit i det! The joy!

Feig, som påstår att han alltid velat göra en Bond-film, styr upp det på sitt eget vis. En spoof (förtexterna)! En underhållande nonsensstund med härliga Melissa Mc i högform! Här finns så jäkla mycket att skratta åt! Inte minst när hon mobbar Björn Gustafsson (!) till att nästan börja tjuta! Hahahaha!

försöker smälta in hos lokalbefolkningen…går sådär.

Susan Cooper (McCarthy) är alltså skrivbordsråttan hos CIA som får rycka in när allt skiter sig. Och som hon gör det! Charmen! Komedin!
Ja, det är klart att den är simpel och förutsägbar!!
Men Feig verkar ha så jäkla roligt bakom kameran att det måste ha smittat av sig på skådisarna. Statham är mästerlig på att driva med sig själv! Vilken höjdare!

MEN…glöm inte bort Miranda Hart som Coopers lojala sidekick!
Herrejävlar vad den kvinnan är rolig!

Här går inte att sura när man skådar denna.
Det går bara inte!

Stretch (2014)

Har ni koll på Joe Carnahan?
Ni vet regissören med The Grey, The A-Team och framför allt Smokin´Aces.
Ja just han.

Här har han kastat ur sig en rulle som kanske i sina bästa stunder påminner om den sistnämnda. Det är galet våld och en massa kändisar i småroller. I sina sämsta stunder blir den kanske mer av en rätt oengagerande resa genom en Los Angeles-natt som bjuder på både knäppskallar och lite hackig humor. Vänta, kan det vara en sorts Trassel i Natten-the 2000+-style!?
Nä, kanske inte ändå.

Strulputten Stretch (Patrick Wilson) går på ohälsosam sparlåga i livet. Kraschat förhållande och tung skuld till sin lokale bookie. Ajaj. Vad göra? Stretch kör limo i den glittrande staden och hoppas på ett snabbt klipp på något sätt för att få tag i cash.

Well, natten är ju ung och hans märkliga ”problem”, som också kan vara en chans…börjar när Stretch får i uppdrag att köra en övertänd Ray Liotta till flygplatsen, där det roliga är att Liotta spelar just sig själv! Skådisen Ray Liotta. Stretch lovar den stressade Liotta att utföra en tjänst, vilket han glömmer…och sen snurrar karusellen igång på allvar!

p.s. kom ihåg; släpp ALDRIG in graffittimålare i limon!

Bakom all ditmålad make-up döljer sig ändå egentligen en ganska medioker story.
Vad manus/regimannen Carnahan gör är istället att fylla den med tillräckligt många utflippade scener och lagom klass på underhållningsvåldet för att man ska sitta kvar till slutet. Dessutom tar han till det ganska billiga tricket, vilket iof funkade i Smokin´…, att fylla rollistan med hel- och halvkändisar i mindre roller.
Således skymtar tex Jessica Alba, David  Hasselhof, Ed Helms, James Badge Dale, Norman Reedus förbi med höga och låga insatser. Den bästa insatsen av dem alla gör dock han som inte finns med i rollistan; Chris Pine! Som totalt utflippad rik dåre med ohälsosamma vanor stjäl han förstås showen i varje scen han dyker upp i.
Okej, ibland på gränsen till överspel…men ändå. Vilken knäppskalle!

Carnhan verkar ha satsat sina stålars på att köra med straight forward-underhållning utan speciellt mycket djup. Bara sådär liksom. Och visst. Rullen har några sköna minuter där Wilson får jobba hårt för både brödfödan och överlevnad. Annars är det nog mest ett ganska lättglömt stycke.
Jag tar till det klassiska…”ok för stunden”.

Som vanligt dock när det gäller Carnahan…med bra soundtrack!

Sommarklubben: My Science Project (1985)

Var 80-talet den era när den sk High School-komedin ”förfinades”?
Det gick typ 13 på dussinet, och de flesta innehöll naturligtvis skolan, de tuffa grabbarna, de nördiga brudarna (ibland tvärtom), romantik, coola bilar och ganska mycket synthad 80-talsmusik…när det inte var saxofoner! Den dåtidens YA-filmer? Låt vara ganska mycket kackigare.

Och så, ibland ett par av dessa som ändå stack ut lite.
Som dagens klubbare!
Jag föll för den en gång i tiden (ja, på the good old 80-talet dårå) främst för att den var så over the topp…och för att den var just lite annorlunda än sina dussinkamrater.

Ett återseende så pass många år senare kan väl dock aldrig vara av godo? Jo men det tycker jag ändå! Visst, filmen är hopplöst gammal i sin teknik och sina effekter…men det handlar om CHARMEN och NOSTALGIN i dagens klubb-bidrag.
Detta är ingen  film man vill se för den hejdlöst  spännande storyn.

Vad händer då? Jo, efter en lagom murrig inledning tas vi till den Lilla Staden och skolan OCH dagens hjälte Michael (John Stockwell). Han har problem med sitt vetenskapsprojekt i skolan som snarast ska visas upp för den något rubbade läraren Mr Roberts (Dennis Hopper). Michael vill hellre mecka med bilar och charma brudar ihop med sin wingman, den klyschigt överspelande Vince (Fisher Stevens) Kanske ett nattligt besök på den intilliggande skroten som ägs av militären (hrm..) kan hjälpa honom? Joråsåatt!

Det blir effekter, galenskaper, överspel, tafatt romantik och lite töntig humor i en skön blandning. Detta är förstås inte det bästa 80-talet hade att bjuda på i äventyrskomedifacket, men jag ler gott ändå åt det som händer och kan för en liten stund ana varför jag gillade denna rulle när den kom. Dessutom är Stockwell ganska bra som hjälten. Vad har vi på denne Stockwell? Jo, det var ju han som  spelade huvudrollen i Carpenter´s Christine! Numera är han regissör med blandad meritlista (Into the Blue, Dark Tide). Jag har inte tråkigt alls i soffan. Faktiskt inte.

Nostalgisk tidsrubbning i sommarnatten.

 

Poltergeist (2015)

001_PG_posterOmedelbart efter att eftertexterna börjat rulla inser jag att man kommer att se olika på denna film beroende på vilken tidsålder man är född i.

Så är det förstås med de flesta filmer, men dagens objekt har ju ändå en viss källa (icke helt okänd) att falla tillbaka mot…och jämföras med.
Av de som känner till originalet vill säga.

Lite bitterljuvt inser jag att tex min 20-årige son inte har en susning om originalfilmen, okej kanske att han sett omslaget i dvd-hyllan ändå. Men det är nog allt.
När jag, en sliten medelålders man, tar mig an handlingen om den olycksaliga familjen, är det ju naturligtvis med jämförelsens ögon. Min son, och resten av de nya generationerna, kommer med största sannolikhet ”bara” att se filmen som ännu ett inlägg från Hollywoods skräck- och myspysrys-avdelning.

Så, hur håller den sig då? Denna upphottade variant av usliga andar som stör hemfriden för den nyinflyttade familjen Bowen (som alltså fått byta namn från Freeling från första filmen).
Jo, tackar som frågar….vill jag nog ändå mena.
Vad dagens rulle gör…är att den stampar till så pass mycket egen fast mark att stå på…för att den inte ska ses som en hopplöst by-the-numbers-plagiat. Visst, grundstoryn är densamma och filmen följer sin (berömda?) storyarc ganska troget.

Däremellan har dock dagens regiman Giles Kenan samt manusmannen David LIndsay-Abaire stoppat in dels egna små påhitt och sedan också tagit några av de mer kända ögonblicken från originalet och gjort om dem lite. Och faktiskt, inte så det stör alls.

Att vi lever i ett teknologiskt och uppkopplat samhälle kan förstås inte gå en film som denna förbi, och där Tobe Hoopers rulle (eller hur var det nu…?) skojade med tv-fjärrkontroller….satsar dagens virila variant på både smatphone-debacel och flygande hobbydrönare med inbyggd kamera.

Här väljer man dessutom att göra familjen Bowen allt annat än stabila helylleamerikaner. Pappa (Sam Rockwell) har precis blivit arbetslös och familjen tycks ha rätt ont om cash, Mamma (Rosemarie DeWitt) försöker hålla humöret uppe och jonglera mellan sina tre barn, den obligatoriska truliga tonårsdottern, den bekymrade och känslige sonen…och såklart den minsta dottern…där ”problemen” strax kommer att börja…
Min enda invändning mot dagens familj, är att de aldrig känns riktigt ”riktiga”. Jag kommer liksom inte nära dem…som jag gjorde med originalets husinvånare. Sam Rockwell känns lite svajig, ibland spelar han nästan över. Men okej, det behöver man inte bry sig om. Det förtar inte den generella upplevelsen.

moderskärleken spelar som vanligt den största rollen i kaoset.

Det är förstås huset, och effekter, som står i fokus mest hela tiden.
Att beskylla dagens version av obehagliga ”hembesök” för att vara skrämmande är såklart att ta i.
I alla fall för denna kinkiga gubbe. Däremot är filmen snygg och innehåller ett par jäkligt läckra sekvenser…som förstås också vill vara obehagliga om de kan. Överlag kapar filmens 93 minuter ordentligt på sina hörn för att hinna med att berätta allt. Det där djupet saknas med andra ord lite grann.

Hade inte rullen nu och för alltid fått stångas med sitt (ändå) berömda original…hade den förstås haft fler fördelar på sin sida.  1982-års modell av fasa i förorten regerar nog ännu ett bra tag framöver…även om dagens visuellt snärtigare variant faktiskt håller som stand alone-rulle.
Och, det är väl så det är tänkt kanske.

Hu för oss gamla nördar.
Trots detta, en stabilt underhållande upplevelse. Jag gör en ”Henke” och delar ut 3 (om än svaga) andeutdrivare (lämpligt nog förvandlade till guldstjärnor) av 5 möjliga.