En riktig gammal nostalgipärla, som i Svedala begåvades med den mer lockande (?) titeln ”I skräckens klor”
Hu!

En film av sin tid, i slutet på 50-talet när framtidssynen präglades av kärnvapenhot, kalla krig och en atomålder som egentligen ingen visste något om. Här således ett litet (!) inlägg i debatten om den stora okända framtiden.
Manuset tillverkat av gamle bekantingen Richard Matheson (The Omega Man) och bygger på hans egen roman.

Stackars Scott Carey (Grant Williams), han var ju bara på skön båtsemester med frugan Louise (Randy Stuart) när plötsligt en konstig dimma dök upp på havet och av bara farten svepte in honom i en mjölkvit minutlång tillvaro (frugan var under däck och klarade sig passande nog). Ett halvår senare börjar plötsligt Scotts kläder passa allt sämre då de verkar större än normalt. Har Scott tappat vikten? Klädsamt tycker hustrun först, men när det faktiskt verkar som om den äkta mannen sakta men säkert KRYMPER…är det dags att börja bli orolig. Otaliga läkarbesök konstarer snart att en konstig mutation skett i Scotts kropp, troligen är ”dimman” från havet att skylla på.

Scotts liv förändras å det drastiska då han sakta men säkert krymper och snart får plats att bo i ett dockhus!
Stor förvirring i livet, Scott blir bitter, äktenskapet knakar, han är plötsligt den mest kända mannen på jorden och alla vill ha en skymt av freaket som isolerat sig i hemma i huset. Ett hem där det nu också gäller att se upp för en sådan sak som parets…katt! Hoppsan! Scott är ju i perfekt storlek för en hungrig kisse.

”the wolf at the door” har man ju hört om…men…”the cat….!?!?”

Japp, det är alla effekter upp på bordet då Scotts tillvaro ska skildras med ett fräsigt 50-talsstuk. En vild lek med dåtidens optiska effekter. Vi skrattar förstås kärvänligt åt det idag, men i en tid när inte CGI var uppfunnet måste detta ha varit synnerligen underhållande på biograferna. OCH framför allt är historien inte så lökig som man först kan tro. Här finns inga skurkar (om man inte räknar in katten), bara en plågad protagonist och hans kamp för att överleva i en miljö han inte trodde sig skulle få uppleva.

Regisserad av Jack Arnold (Skräcken i Svarta Lagunen) på ett stadigt och stabilt sätt, och utan att fastna FÖR mycket i den smetiga 50-talsklyschan vad gäller överspel och teatraliska känslor.
Dessutom blir slutet något av ett filosofiskt humflum som man kanske inte väntar sig att få se i en rulle av den här kalibern! Lite spännande utmanande sådär kanske.

Trevliga retroeffekter, om än lite taffliga, höjer faktiskt rullen en bit över den dussinmängd av filmer som pytsades ut under det här årtiondet.
Inte alls så jönsig som man kan tro från början.