Ur labyrinten i…..elden?

Slutet på den första, inte helt oävna, rullen var minst sagt förbryllande. Klart som korvens spad att uppföljaren tar vid i racerfart direkt! Alltid nåt ändå! Och detta i genre som jag (jag vet…inte i målgruppen…don´t bother to mention it) är så innerligt trött på; YA-världen. Young Adults. Tonåringar som agerar som värsta moralvuxna med sina rättesnören och fullt utvecklade filosofiska tankegångar. Hahaha.

Normalt sett är det ju föreslagsvis unga driftiga tjejer som får uppgiften att leda mänsklighetens sista hopp mot en ljusare framtid. Här, och i romanserien som ligger till grund för filmerna, är det dock boysen som spelar förstafiolen för det mesta. Det vet ni sedan förra rullen (om ni såg den alltså).

När väl mysteriet med den mystiska labyrinten klarats av, kan man istället ställa sig frågan; vem eller vilka ligger bakom den mystiska organisationen WCKD? Vad var det för labb som besöktes i slutet på första filmen? Och varför ser början av den här rullen ut som ett enda stort ökenlandskap? Befolkat av läskiga typer som påminner om zombiesmittade sprinters?

Frågor som filmens hjälte Thomas (Dylan O´Brien) såklart ställer sig, ihop med de andra som klarat sig ur labyrinten. Och vad är det för sorts…”fristad” de egentligen har hittat efter ett par minuter? Jag skrev i ”del 1-rec:en” att DEN rullen ändå var ganska uthärdlig i genren, att den bjöd på lite annorlunda grepp…dessvärre återfaller dagens installation mer i det ”traditionella” stoiska berättandet. Det ska vara mystiskt värre. En sorts blaskig moral stånkas fram, vedermödorna är besvärliga och klyschiga offranden måste göras.

Någon gång tänder rullen till lite..men istället för att ta den ”hårda” vägen…,vuxna, om du så vill…sjunker berättandet tillbaka till en nivå som (fullt logiskt) är anpassad till unga tonåringar. Som sagt, man är inte direkt i målgruppen….

uttjatad backdrop i rullar numera…?

Regissören Wes Ball satsar förstås på lite ”cloak and dagger” längs resan, vissa svar fås….andra mysterier blir lite mer mystiska. Tja, det mesta är väl som vanligt i detta typexempel på så utpekade genrefilmer.
Framför allt känns det också som en typisk mellanfilm. En del får sin förklaring, som åskådare blir vi aningens mer kloka på vad det är som försiggår, men det märks att det göttaste ska sparas till sist…eller nästa del då (?).

Producenterna har plöjt ned sina miljoner på det visuella yttre, och det märks såklart.
Liksom i alla större YA-rullar av rang är det mesta snyggt gjort. Även när det ska vara dystert.

Första rullen kändes lite uppfriskande och spänstig. Den här är mer ”som vanligt”. Dessutom lite för utdragen. Och då hjälper det inte att de ”vuxna” i form av skådisar som Patricia Clarkson, Lili Taylor, Barry Pepper och Littlefinger himself…Aidan Gillen…försöker vässa föreställningen. Auran av lätt ansträngd ungdomsrulle är påtaglig, med alla sina klyschor. Och…ibland är det jävligt irriterande med snusförnuftiga amerikanska tonåringar.

Snygg, men rätt trist rulle.
Kommer jag att se nästa del?
Troligen.