Ryspysligheter på gång igen.
Aldrig fel att kolla in det? Här en sprillans ny rulle som smugit ut lite i det tysta på Netflix.

Dövstumma författartalangen Maddie (Kate Siegel) bor ensam i ett hus i skogen (hur klyschigt lät inte det då). Här i sitt eget lilla retreat kan hon sitta och fnula på ny bok (hon har redan skrivit en), vilket går sådär. Tur att grannen Sarah (Samantha Sloyan) dyker upp ibland och håller henne sällskap (och övar på teckenspråk).

Well, snabbare än jag som tittare hinner säga Catweazel tre gånger…tar det hus i helvete när en objuden gäst dyker upp. Ett psykopatiskt badass vars motiv (självklart) är oklara. Men att Maddie nu får kämpa för att behålla livet är ingen överdrift. Katt- och råttalek är melodin för idag.

Jaha ja, men det här var ju inte så pjåkigt! Regimannen och tillika manusförfattaren (ihop med Siegel) Mike Flanagan håller det kort, snabbt och rätt mycket raka puckar. Kort speltid, 80 minuter, men det slösas inte bort på slisk, sentimentalitet eller annat tjafs. Visserligen smyger sig en och annan stabil liten klyscha in i handlingen, men mer som trygga checkpoints i genresammanhanget. Dessutom helt rätt med en ryslig rulle där våldet inte känns vidare spekulativt eller finns med bara för att det ska vara med. Blir istället en ”naturlig” del av handlingen.

not your average salesman at the door

Segal gör ett resolut jobb som Maddie och pendlar från vettskrämt offer till…mindre vettskrämt offer. Knasigaste känslan blir att badasset spelas av den gemytlige John Gallagher Jr. från The Newsroom! Chocken första sekunden när jag insåg detta! Kanske det mest skrämmande i hela rullen.

Summasummarum en rulle som absolut inte behöver skämmas för sig.
Effektiv och pang-på mest hela tiden. Notera även att regissören leker med detaljer som tex ljudkulisser vilka ibland ”försvinner” ur handlingen…som för att förstärka Maddies handikapp.

Trivsam obehaglighet.