Filmen jag inte tänkte se.
Snarare avfärda som ytterligare en dussintillverkad rulle för den hormonstinna unga målgruppen 15-20 år.

Men när en filmälskande (såklart!) tonårsdotter hörde av sig efter att ha skådat verket och bestämt proklamerade att ”nu tänker inte jag ringa några Skype-samtal på ett tag iaf!!”….ja då väcktes ju förstås den där lilla enerverande nyfikenheten i kropp och sinne.
Rysligheter i den digitala världen.
Ligger ju i tiden! På´t bara!

Sex skolkompisar fördriver kvällstimmarna med att hänga framför datorskärmar och chatta/facebooka/skypa/snapchatta…eller vad man nu gör i den åldern i detta digitala samhälle (Läs en bok! Se nyheterna! Jösses, var är världen på väg??). NÅVÄL…en, medelst självmord, framliden gemensam vän tycks plötsligt dyka upp både på skypen och på sitt eget fb-konto! Vilket ju inte borde vara möjligt. Förvirring och ilska över att någon troligen kontokapat sidan förbyts snart i kalla kårar då sällskapet kanske ändå fått en påhälsning från andra sidan…?

Jaja, tänker man nu. Tonårsskräckis med alla klyschor. Precis som vanligt.
Kanske. Och kanske inte. Att filmen helt utspelas på gängets datorskärmar ger en minst sagt udda upplevelse. I början som att se en kollega från IT-avdelningen på jobbet ta över datorn via fjärrstyrning…men snart har man anpassat sig. Eller rättare sagt, den lagom lugubra storyn gör att man fokar mer på vad som komma skall, än på tekniska visuella grepp. Trevligt ändå, och ganska smart av russki-gone-Hollywood-regissören Levan Gabriadze . För mig helt okända skådisar gör det trovärdigt framför skärmarna. Man säger mig att Shelley Hennig som här spelar ”Blair” är lite småkänd från andra rullar i genren.

pixelproblemen hopar sig.

Är du som jag 20+ (kachiiing!) och har spenderat de senaste 20 med att dra i dig diverse rullar i genren…av bra och dålig kvalle…är detta förstås inget att egentligen skriva hem om. Förväntad utgång i finalen.
Grejen är bara att det är rätt snyggt gjort, och kanske till och med lite underfundigt. Man sitter liksom kvar och väntar på vad som ska hända. Och NÄR det ska hända.

Lägg till detta också att filmen faktiskt lyckas med att bli lite lagom obehaglig. Precis som en väl avvägd ryslighet ska vara.
Traditionella obehagligheter i ny digital kostym.
Oväntat nice.