Botaniseringen i Netflix digra utbud fortsätter.
Idag en rulle som sätter den hårt kämpande hemmafrun i fokus. Möjligen att hon får kämpa lite väl hårt just här.

Linda (Sandra Bullock) lever förortslivets inrutade dagar med lämning av barn i skolan, fixa tvätten, sköta hemmet, snacka med bästa väninnan om bättre tider. Och förstås att vinka av maken Jim (Julian McMahon) när han åker till jobbet varje morgon, där avsaknaden av kyssar och kramar skvallrar om att passionen (hänryckningen!?) icke har varit närvarande på länge.

Tillvaron kraschar rejält när beskedet om Jims död i en bilolycka kommer. Linda bryter ihop…bara för att bryta ihop ännu mer morgonen efter då Jim (!) sitter vid frukostbordet som om inget hänt! WTF!!? Och det är bara början på en snurrig karusell..för både Linda och mig som tittar.
På filmens pluskonto ska bokföras att storyn och inledningen verkligen lovar gott för den som suktar efter drama med mystiska förtecken. Storyn verkar vrida sig ett par varv runt sin egen axel och snart sitter jag där och gissar vilt. Bra så. Så långt.

Sen…händer nåt.
Som att filmfolket inte kunde bestämma sig för vad det här skulle bli för sorts film. Kan man påstå att regissören, en Mennan Yapo, slarvar bort sin film under sista tredjedelen?
Låt vara att ”mysteriet” nystas upp bit för bit…men hela ”grejen” med rullen smakar….vattnig mellanmjölk.

Sandra funderar på om det kanske är en SoF-podden-mugg han använder.

Stabila Sandra gör förstås icke bort sig, men man kan ändå undra varför hon tog en sådan här roll? Hur många potentiella manus borde inte hon få skickat till sig varje vecka!? Min poddarkompis Fiffi har en teori om att kanske inte Sandra visste hur rullen skulle utveckla sig..kanske fanns det inte ett färdigt manus när inspelningen började…? Man är lite beredd att köpa den teorin.

Börjar bra, förvirrar sen ned sig i det klyschiga filosofiska träsket.
Och då hjälper det inte ens att alltid sevärde Peter Stormare tar några minuter ihop med Bullock.