Häxerier eller bara en familj i förfall?
Frågetecknen hopar sig på obehagligt och nervpirrande sätt i regissören Robert Eggers spelfilmsdebut där han också står för det nedplitade manuset.

Vardagen i New England i nådens år 1630 är ingen dans på rosor. Familjeförsörjaren William (Ralph Ineson) är mer intresserad av att få en fungerande tillvaro med rejäla dagsverken än att hänge sig fullständigt åt Gud och religionen i varje andetag. Inget man gör ostraffat i det lilla samhället. Familjen, William med fru och fem barn, blir utkastade från kolonin och bestämmer sig för att starta en ny framtid på ny mark i den stora ödsligheten. På randen till en stor och mörk skog ska ett nytt liv skapas. Hårt arbete och grödor som ska bära frukt.

Isolerat värre alltså och de stackars nybyggarna har bara sig själva att luta sig mot. Familjeband stärks, men visst tär också närheten på var och en av dem? Vi följer vardagen främst ur äldsta dottern Thomasins (Anya Taylor-Joy) ögon. Pappa William sätter hårt arbete i främsta rummet medans mamman Katherine (Kate Dicke) vänder sig till Gud i nästan allt hon gör. Vedermödorna börjar när plötsligt yngsta barnet bara försvinner. Poff. I ett andetag. Ena sekunden där, andra borta. Spårlöst. Vad händer? Vem är skyldig? VAD är skyldig?

Ojoj, detta var obehagligt värre. Luriga krafter verkar smyga runt knutarna. Eller är det bara vansinnets förfall som nästlar sig in hos den hårt prövade familjen? Nya katastrofer drabbar de olycksaliga. Katherine vänder sig helt till Gud och William tror mer på handfasta åtgärder. Och vad är det de yngsta barnen dillar om när det gäller röster och rykten..och en knasig get?

Den som nu möjligen väntar sig en ryslighet med de vanliga ingredienserna blir troligen besviken. Tempot är sävligt, storyn flyter fram och får ta sin tid. Som tittare känner jag mig aldrig säker på vad som kommer att ske härnäst. Vilket höjer spänningen i min mage i alla fall. Mixat med den där obehagliga känslan att något är väldigt fel.

här ska levas i fridfullhet…eller…?

Eggers och hans minimala ensemble levererar. Minst sagt!
Den isolerade och utlämnade miljön firar stora triumfer och jag har inga som helst problem med att ta in känslan hur det måste ha känts att bo där, mitt ute i spenaten…i ett knappt utforskat land. Plus alla förmaningar om dygden och vikten av att ha den enda sanna tron i en vildmark där det påstådda (?) hotet från onda krafter hela tiden väntade på ett tillfälle att slå klorna i de lättledda.

Eggers har enligt uppgift utgått från nedskrivna berättelser från den här tiden, vilket också innebär att dialogen i filmen är på rejäl gammelengelska (tack för svensk text på mitt importexemplar!) Klurigt, men effektfullt! Upplösningen är lika spännande som den är gåtfull! Sägner, myter och ett alldeles normalt stackars familjedrama mixas i en mörk kompott, vilket får mig att tjusas lite extra av storyn.

Lågmält, långsamt och riktigt skrämmande.
Dock inget för den som vill se effekter och gore.