I alla lådor finns det alltid en sorts spik som går att återvända till en rätt trevlig soppa. Det behöver inte direkt vara några nya smaksensationer, någon sprillans ny ingrediens. Ibland räcker det med att bara liksom göra en ny portion av det redan avsmakade receptet. Och man står där vid grytan, smackar lite lagom belåtet och väser nöjt att ”jo men det var nog lika gott den här gången…”. Typ.

Höstens ryslighetstema åker vidare runt jordbollen, och stannar idag till i England! Och se där, vilka dyker upp då igen om inte äkta spökjägarparet Ed och Lorraine Warren! Sist vi träffade dom var det ju fullt ös på amerikanska landsbygden! Nu är det 80-tal i ett slitet England och strax ska de få anledning att ta sig en liten tripp över Atlanten för att återigen ge sig i kast med otrevligheter av den övernaturliga sorten.

Ensamstående fyrabarnsmamman Peggy (Frances O´Connor) sliter med en vardag som inte är så jäkla rolig.När så ena dottern i huset börjar uppvisa tecken på att vara besatt (!) blir ju allt av naturliga skäl liite mer jobbigt. Så pass att the word färdas över till USA där makarna Warren strax plockar upp nödropet! Off to England, och vem vet vad som väntar där…?

Kom igen, visst är det ändå rätt mysigt att hänga med The Warrens? Speciellt när stabila Vera Farmiga och Patrick Wilson återvänder till rollerna. Plus regissören James Wan. Den grabben kan det här med att göra snygga spökfilmer. Och…viktigt…kan det här med att brodera ut en ganska efterapande story om man ser till föregångaren. För visst är det i grund och botten den där spiken som på nytt har kastats i det kokande vattnet. Men där originaliteten går förlorad i dagens äventyr, smakar persongalleriet och trivsamheten i gänget desto bättre. Övertydlig ibland javisst, men icke så det stör. Förutom den uppenbara spiritistiska olägenheten i Peggys gamla radhus, dras också Lorraine den här gången med otrevliga mardrömmar och förestående (?) varsel om hemskheter.

mamma med döttrar upptäcker att det finns värre saker än regniga måndagsmorgnar

Smutta tidstypiska detaljer från 80-tals-England i allt från kläder, musik och inredning. Traditionella jumpscares mixas med mer mystiska skuggor, ljud och den ”vanliga” faderullan. Det ÄR ett standardmanus från Hollywoodfabriken (som ändå tar avstamp i en av ”Englands mest kända paranormala incidenter”), men i Wans händer och regi tillreds en småmysryslig soppa som inte alls har speciellt fadd smak.
Smaklökarna får liksom sitt, även den här gången.

ev. Halloween-faktor:.
Inga direkta pumpor i sikte på den glåmiga engelska radhusgatan. Däremot en nunna som passar på vilken Halloween-fest som helst.